Parkinson och jag

Jag har fått sömnmedicin nu. Queerdoktorn gav klartecken till sist och full av förväntningar rusade jag till närmaste apotek. Äntligen, äntligen skulle jag få sova. Men sen hände det som alltid händer när jag ska prova en ny medicin. Jag läser på bipacksedeln för det ska man. Läs det här innan du tar tabletterna, står det. Så jag läser och jag våndas och jag läser. Tänker. Läser. Tänker att jag kanske inte sover så dåligt när jag tänker efter. Tänker att i själva verket sover jag nog ganska bra. Tänker att när det kommer till kritan behöver jag bara ett par timmars sömn per natt. Så jag har inte tagit någon av de nya tabletterna än. Har inte bestämt om jag kommer att göra det heller. 

Jag är så glad att jag har tagit upp yogan igen trots att jag är stel som en lagårdsdörr och den enda i klassen som inte kan rotera på fötterna. Yoga är det bästa som finns och jag förstår inte hur man frivilligt kan avstå från att göra yoga. Vi som har parkinson borde kanske hålla oss till mediyogan men annars tipsar jag gärna om Sydsveriges yoga- och meditationsskola. De har zoomkurser för oss som inte bor i Malmö och en superproffsig lärare - med charm - som begriper att alla inte kan vifta med fötterna. Vi, jag, alla gör så gott vi kan.

Jag har bestämt mig nu. Jag vill inte vara med i forskningsstudien som ska undersöka om en viss medicin kan dämpa parkinsons förlopp. Jag orkar inte. Orkar inte åka regelbundet till Lund för att undersökas av en oempatisk doktor utan charm. Det är inte ens säkert att jag får den aktuella medicinen för 50 procent av försökspersonerna får sockerpiller och hälften av dem som redan provat den har fått biverkningar. Sen ska studien utvärderas och det kan ta några år och innan det är klart är jag väl redan både död och begraven. Inte för att jag missunnar nästa generations parkinsöner en dämpande medicin, men jag orkar inte utsätta mig för några experiment just nu. Innan jag gör något överhuvudtaget måste jag sova, sova, sova. Finns det ingen som kan hjälpa mig att sova?

Jag har varit jobbig nästintill odräglig den sista tiden. Det kan bero på att jag nästan aldrig sover men det kan också vara så att sjukdomen har ändrat min personlighet, därmed inte sagt att jag var särskilt trevlig innan. Inte vet jag vad jag ska göra med mig heller. Jag har sagt till mig att jag måste skärpa mig men jag lyder inte. Jag bara fortsätter att jävlas och gå på.

Varför vill du inte att jag ska sova på nätterna? Varför vill du att jag ska gå omkring som en zombie när alla andra är utsövda och glada. Petra har fått sömntabletter av sin doktor och Eva och Eva har fått sömntabletter av sina, men av någon anledning vill du inte skriva ut några sömntabletter till mig. Kan du vara snäll och förklara för mig varför alla får sömntabletter utom jag. Varför du tycker att just jag inte ska få sova.

Den hjälper inte, den nya parkinsonmedicinen som queerdoktorn tyckte att jag skulle ta. Jo den hjälper lite mot kramperna i benet men den hjälper mig inte att sova. Så jag går fortfarande omkring här hemma på nätterna. Går och går för det är det enda som hjälper och medan jag går så lyssnar jag på sömnpodden, parkinsonpodden, ångestpodden och jag vet inte allt jag lyssnar på men något får man göra när man inte sover.