Parkinson och jag

Ja nu sitter jag här i min sköna fåtölj igen för jag är hemma nu. Jag har varit i Stockholm en vecka tillsammans med Lasse och laddat batterierna som det brukar heta och jag känner mig fulladdad  också. Vi har besökt museum efter museum efter museum, bl.a Sven-Harrys som hade en spännande utställning om familjen - på gott och ont. Och så var vi bio förstås fast vi såg bara en film denna gången men den tog nästan andan ur oss: Sirât av den spanske regissören Oliver Laxe. Det var den starkaste film jag sett på mycket länge, den förföljde mig hela kvällen sen. Det blev ett besök på Dramaten också - Liv och död av Liv Strömquist - mest för att ha varit där för min del, för jag gillar inte teater så mycket och jag hörde inte ett ord vad de sa heller men det gjorde Lasse och han sa att det var bra. Han hittade förresten en fågel som han bara sett en gång förut, i Kungsträdgården, och sen gick han och log för sig själv resten av dagen.

Missa inte Diktatorns tårta som är en stark och gripande film av Hasan Hadi om livet i Irak på Saddam Husseins tid, skildrat ur ett barns perspektiv. Den handlar om 9-åriga Lamia (fantast iskt gestaltad av Baneen Ahmad Nayyef) som får i uppgift av sin lärare att baka en tårta till diktatorns födelsedag. Tillsammans med sin tupp ger hon sig ut på en riskfylld resa för att skaffa ingredienser till tårtan och utsätts för den ena faran efter den andra. Jag tror inte det fanns ett torrt öga i salongen när ridån gick ner.

Aj aj aj. Jag kan inte bära en gryta eller bringare ens utan att ryggen protesterar. Men sitta kan jag så det gör jag. Tittar på Gift vid första ögonkastet där jag sitter och talar om för deltagarna vad de ska göra. Du måste vara lite tolerant, skriker jag till dem, du måste vara lite tolerant om du ska leva i en relation. Men de hör mig inte, de bara klagar och försöker ändra på varandra. Lika bra att de gifter sig med sig själva, tänker jag.

Det är ett fasligt tjatande om filmer och böcker i den här bloggen men när man bara läser och tittar på serier hela dagarna, har man inte mycket mer att skriva om. Fast något annat gör jag väl. Javisst. Jag lagar mat som inte smakar nåt och tvättar strumpor. Klipper naglarna och tömmer soporna och sånt. Tänker på allt jag skulle göra och allt jag kunde gjort. Visst gör jag nåt.

Idag ska jag springa fem kilometer, sen ska jag storhandla, dammsuga, laga linsgryta och gå ut och dansa. Va? Tror du mig inte? Okej, jag kanske tar i lite i överkant. I själva verket ska jag titta på en serie. Sen ska jag titta på en serie. Och titta på en serie. Det är inte så mycket annat man kan göra när man ont och alla böckerna på biblioteket är utlånade till någon annan som har parkinson och ont i ryggen men det går ingen nöd på mig. Det kunde varit värre. Mycket mycket värre.  

Varje dag matas vi med fasansfulla scener från kriget i Iran och det var inte länge sedan vi såg bilder av hur militären slog ner de folkliga protesterna och dödade tusentals demonstranter så det är kanske ingen tillfällighet att den iranska filmen Det heliga trädets frukter finns på svt.play just nu. Det är ett gastkramande drama om en familj som långsamt faller samman under sina förök att leva ett normalt liv i ayatollornas Iran. Vi tittade, förfasades och våndades, Parkinson och jag.

Tänk om alla pensionärer skulle omyndigförklaras och tvångsdeporteras till okänd förvaringsort utan möjlighet att ta sig därifrån. Denna variant av ättestupan har blvit verklighet i den brasilianske regissören Gabriel Mascaros film Den blå färden. Det är en dystopi om åldrandet som kan skrämma slag på vilken 78-åring som helst och - vem vet - det dröjer kanske inte länge innan vi är där. Vi får trösta oss med att Tereza som filmen handlade om lyckades lura sina fångvaktare och ge sig iväg på en hisnande båtfärd längs Amazonasfloden tillsammans med en annan rymmartant.

Det är bara OS och Fråga doktorn på TV nuförtiden så det är tur att man kan streama tycker jag och igår ramlade jag över den svenska filmen Leva lite av Fanny Ovesen på svt.play. Det var en finstämd debutfilm om två tjejer i 20-årsåldern vars vänskap sätts på prov när en av dem blir utsatt för ett övergrepp när de tågluffar genom Europa. Den handlar om lojalitet och att våga sätta gränser och var för mig en smärtsam påminnelse om hur det var att vara ung.

Så är filmfestivalen slut för denna gången. På tio dagar har jag sett 31 fantastiska filmer och det är inte utan att jag känner mig lite omtumlad. Jag kom på att jag har varit på Göteborgs filmfestival nästan varje år sen 1988. De första åren på plats i Göteborg och efter pandemin digitalt hemifrån.  Så många filmer jag har sett men de flesta kommer jag inte ihåg. Och vad ska jag göra idag när jag inte ska titta på film. Plötsligt har jag en massa tid över. Jag ska inte gå ut och rulla mig i snön i alla fall, den saken är säker. Och inte åka skidor. Men gå på bio kanske? Det är väl en bra idé.

Jag fryser. Här har varit snö och minusgrader i en månad nu och det finns fortfarande inga plusgrader i sikte. Tur att man kan roa sig inomhus och denna veckan har jag inte haft problem med det. Jag har sett tre, fyra filmer från Göteborgs filmfestival om dagen och vilka filmer sen. Jag har beskådat en litauisk skilsmässa, hört spännande folkmusik från Malta, träffat härligt orubbliga Maria Angeles som gör revolt när hennes dotter vill sälja familjehemmet i Tanger och skrattat högt åt fyra marockanska tanter som sätter upp Hamlet och åstadkommer kaos i Bryssel för att nämna några. Men jag fryser fortfarande.

Undrar hur många som vet vad keflar är för något. Själv visste jag det inte och när jag skulle se filmen med det märkliga namnet Keflarsjäl häromkvällen googlade jag och hittade kevlar med v som är ett supertåligt material som används vid tillverkning av skyddskläder. Keflarsjäl – titeln har lånats från en låt av Kent - står för en människa som utvecklat en känslomässig styrka för att hantera smärta och det är en träffande beskrivning av huvudpersonerna i filmen. Just den här kvällen var det tio minusgrader ute och glashalt på vägarna så vi var inte många i salongen men jag är glad att Lasse och jag vågade oss ut för även om den bitvis var outhärdlig var det en stark film om två bröders kamp för överlevnad under synnerligen vidriga livsvillkor.

Nu är parkinsonträningen och sjukgymnastiken igång igen efter helgerna och allt är som vanligt fast jag har blivit bättre på att träna hemma. För det mesta gör jag 3 gånger 10 knäböjningar morgon, middag, kväll och det blir 90 knäböjningar per dag men så känner jag mig lite starkare också. Jag kan ta fram skålar ur det nedersta skåpet utan ansträngning nu så träning lönar sig. Nu längtar jag bara efter våren men först ska det bli filmfestival här hemma. Då ska jag se fyra filmer om dagen i en vecka så det blir svårt att hinna med knäböjningarna men jag kanske kan göra dem samtidigt som jag tittar på filmerna.

Nu måste jag tipsa om en film igen för jag är helt knockad. Jag såg filmen alla talar om just nu: Det var bara en olycka av den iranske regissören Jafar Panahi i helgen och den ger mig ingen ro. Den var så stark och så hemsk och ändå vansinnigt rolig. Som en recensent skrev så var det både en thriller, en komedi och ett kammarspel. Både en roadmovie, ett relationsdrama och en actionfilm på samma gång. Se den, säger jag bara.

Om du vill bli laddad med positiv energi ska du se filmen om Siw Malmkvist som går på biograferna nu. Vilken livsglädje hon utstrålar, den damen. Och så vig och rörlig hon är men det tycker inte hon själv för hon skrattar när hon gör sina dagliga situps och säger Det märks att jag inte är 80 längre (hon är 88). Det märks att hon inte har Parkinson också tänker jag för då hade hon inte kunnat hålla på som hon gör.

Vill du se en riktigt bra film. En film som griper tag i och ruskar om dig. Då ska du se Från din älskade Hilde som går på biograferna nu. Det är en rörande film om ungdomar i den tyska motståndsrörelsen som kämpar mot nazismen och krigets vansinne. Den är urstark och skrämmande aktuell.

Häromkvällen satt jag och hundratals höörsbor i gräset framför berggrenska gården och tittade på en film om rockmusikern Kal P Dal. Att en idag helt okänd (tror jag) artist som dog för 40 år sedan kan locka så många att packa picknickkorgen och sitta på obekväma stolar i den kyliga sommarkvällen (själv satt jag bakom en lyktsolpe och såg nästan ingenting) och titta på en film om skränig rock förvånade mig.

När man har ont i ryggen och har svårt att läsa på grund av efterstarr (väntar på en tid hos ögonläkaren) är det skönt att ha en tv att sitta och glo på så där sitter jag och, just det, glor. Det finns en hel del sevärda filmer och dokumentärer att välja bland på svt. play och jag brukar undvika de amerikanska som jag fått för mig kan vara ytliga och förutsägbara, men så rekommenderade Sydsvenskan tv-serien Små eldar överallt och jag föll pladask. Det är en gripande serie om ras- och klassmotsättningar i USA på 80- och 90-talen och jag kunde inte sluta titta på den när jag väl hade börjat så där fick jag mina fördomar raserade rejält.  

Igår såg jag den underbara filmen Bröderna Andersson (missa inte den) som finns på svt.play där filmregissören Roy Andersson jämför sig med Fellini och Antonioni och lovprisar sina egna filmer. Sen lyssnade jag på Söndagsintervjun på P1 där Ernst Billgren skryter om sitt konstnärsskap och att han inte befattar sig med sådana banala göromål som att köpa kläder och betala sina räkningar men då bytte jag kanal. Dessvärre var det Trump som orerade på den nya och att lyssna på tre gubbar med storhetsvansinne efter varandra var mer än jag klarade av.

Kan man inte gå och stå får man sitta så det gör jag. Jag sitter här och glor hela dagarna och får sämre och sämre kondition. För att fördriva tiden läser jag en massa mer eller mindre intressanta böcker och på kvällarna strömmar jag tv-serier och några av dem kan jag rekommendera. Tyska huset som utspelas i Frankfurt på 60-talet när de ansvariga för förintelselägren ställdes inför rätta och dolda familjehemligheter grävdes fram. Den är mycket välgjord och gripande. Vigdis – den första kvinnan berättar historien om hur det gick till när Island fick världens första folkvalda kvinnliga president och det är ett intressant och tankeväckande tidsdokument Fallet Ruth Ellis – en grym kärlek, om den sista kvinnan som dömdes till döden i England är också mycket bra.

Nu har jag äntligen läst en bra bok. Det var länge sedan sist. Sanningsberget heter den och är skriven av Therese Bohman. Vad den handlar om? Relationer kanske. Vad vi gör - och inte gör - med våra liv. Den var  spännande trots avsaknad av yttre dramatik och omöjlig att lägga ifrån sig. Jag har förresten sett en bra och lite annorlunda tv-serie också. Gryningsdåden vid Sambre. Fransk. Mycket välgjord och andlöst spännande. Finns på svt play.