Sitta och titta

Kan man inte gå och stå får man sitta så det gör jag. Jag sitter här och glor hela dagarna och får sämre och sämre kondition. För att fördriva tiden läser jag en massa mer eller mindre intressanta böcker och på kvällarna strömmar jag tv-serier och några av dem kan jag rekommendera. Tyska huset som utspelas i Frankfurt på 60-talet när de ansvariga för förintelselägren ställdes inför rätta och dolda familjehemligheter grävdes fram. Den är mycket välgjord och gripande. Vigdis – den första kvinnan berättar historien om hur det gick till när Island fick världens första folkvalda kvinnliga president och det är ett intressant och tankeväckande tidsdokument Fallet Ruth Ellis – en grym kärlek, om den sista kvinnan som dömdes till döden i England är också mycket bra.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fåniga saker

Vad gör man när man passar någon annans hund? Man går långa promenader för det tycker hunden om. Parkinson också. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man oroar sig. Säger fåniga saker. Säger komsi komsi komsi. Säger doooktig vovve. Såja såja, doooktig vovve. Man tittar på fotboll på tv. Tror man bryr sig om vem som vinner fast man inte gör det. Hunden bryr sig inte. Inte Parkinson heller. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man - kanske - låter bli att göra saker som man - kanske - annars skulle gjort. Längtar efter att hundens ägare ska komma hem. Man säger fåniga saker.
Läs mer

Mormorsögon

Jag har gjort bort mig. Den 6 januari skrev jag att Sara Bergmark Elfgren har skrivit boken Hungerspelen men det har hon inte alls. Det är Suzanne Collins och ingen annan som skrivit Hungerspelen. Det var Cirkeln jag menade. Den är skriven av Sara Bergmark Elfgren och båda böckerna har blivit filmer som jag har sett  tillsammans med mina barnbarn och med mina mormorsögon påminner de om varandra. Det är därför jag blandade ihop dem men det var naturligtvis slarvigt av mig. Tack Petra för att du talade om det för mig.
Läs mer

Ont eller halsbränna

Igår gick jag två och en halv kilometer. Så långt har jag inte gått på länge fast sen hade jag riktigt ont också. Var jag hade ont säger jag inte för jag har lovat att inte skriva det ordet fler gånger men det kändes som en seger att jag klarade att gå så långt. Då kanske jag kan vara med på parkinsonträningen i morgon också. Synd bara att jag får sura uppstötningar när jag har stödkorsetten som jag köpte av sjukgymnasten på mig för den har verkligen varit ett stöd. Frågan är vilket som är värst: att ha ont ont ont eller att ha halsbränna.
Läs mer