Parkinson och jag

Om två veckor får jag min dom. Man kan ju alltid hoppas att det inte är Parkinson utan bara en fis som kommit på tvären. Alla ör så snälla. Alla frågar hur jag mår. Jag uppskattar det verkligen men jag vill prata om nåt annat än Parkinson ibland. Jag kanske har Parkinson men jag är inte Parkinson. Jag är samma som jag alltid varit. Jag är jag.

Jag går som en robot. Jag ser inte klok ut där jag stolpar fram med stela rörelser och det är jag inte heller. Måste nog snart sluta med yogan också för vänstersidan hänger inte med och jag grät igår när jag inte kunde göra solhälsningen. Det är yogan som hållit mig i form genom åren. Dessutom verkar det som jag har överbelastat högerarmen för det gör ont bara jag rör på den. Men högerbenet funkar bra fortfarande och näsan och ögonbrynen så det finns mycket att vara glad för tralala.

Snart måste Lasse duscha mig. Knäppa BH:n. Ta på mig tröjan. Bädda sängen. Lyfta grytan. Öppna burken. Vattna blommorna. Skjutsa mig. Snart kan jag inget själv.

Så trött på den jävla sjukdomen. Så jävla trött på att inte tänka på nåt annat. Så jävla trött på att va en börda.   Så jävla trött på att ha ont. Så jävla trött på den jävla Parkinson. Så jävla trött på att vara trött.

Att man kan längta så mycket efter något man inte vill ha. Att man kan längta så mycket efter ett klargörande från en doktor. Att man kan längta så mycket efter att få en diagnos.  En eländesprognos. Nådastöt. Dödsdom.  Vill. Vill inte. Vill. Vill inte. Ja ja då, jag vill.

Efter månader av plågsam väntan kom den äntligen. Plötsligt låg den i inkorgen och plirade finurligt mot mig. Kallelsen. Kallelsen till neurologen. Kallelsen som jag väntat på med skräckblandade känslor. Den 13 december är det dags. Det är då jag får min dom.  

Väntar. Väntar på tid. Väntar på tid hos neurolog. Väntar på tid hos neurolog för att få en diagnos. Väntar på tid hos neurolog för att få en diagnos jag inte vill ha. Väntar på vaddå. Väntar på Godot.  

Jag blir stelare och stelare. Hjälplösare och hjälplösare. Gnälligare och gnälligare. Mun som sluddrar, spott om rinner, dregel, sagel, äckel päckel. Äckligare och päckligare.

Det går upp och ner och du vet aldrig var du har mig. Det går fram och tillbaka och jag vet inte var jag har mig. Det går hit och dit och ingen vet var hen har mig. Jag har blivit en börda för omgivningen och är glad att det inte är jag som är gift med mig.

Det syns inte att jag har svårt att peta upp maten på gaffeln, att jag kissar tio gånger varje natt, att jag inte kan sova för att jag har ont i musklerna, att det sticker i benet och att foten domnar så jag måste släpa benet efter mig ibland, att jag har en malande värk på vänstersidan av huvet, att jag har svårt att hålla balansen så många undrar varför jag tror att jag är sjuk.

Jag har inte fått någon tid hos neurologen än men det finns de som är sjukare, mycket sjukare än jag och det är bara att vänta på sin tur. Det är bara att gilla läget som min käcka syster säger och det finns stunder när jag önskar att jag var lika käck som hon eller nä förresten…