Parkinson och jag

Är det inte länge sen jag klagade? Hoppas det för jag har en obetvinglig lust att klaga nu. Klaga på snön som aldrig slutar att falla ner över oss huttrande varelser här i Ormanäs. Den har hållit på i flera månader nu och visar inga tecken på att ge med sig. Så. Nu har jag klagat. Vad ska jag skriva om nu? Bachs cellosviter kanske. Efter att ha hört om kapprustning och norska kungahuset hela dagen var det en lisa för själen att sätta sig i älsklingsfåtöljen med slutna ögon och lyssna på ett P2-program om Bachs cellosviter och vad de betytt för olika personer. Tack för det.

Jag får akupunktur hos sjukgymnasten varje vecka nu och efter förra gången kunde jag vattna blommorna här hemma utan stödkorsett och vilopauser. Det har jag inte kunnat på över ett år och det kändes fantastiskt. Tillståndet varade tyvärr inte mer än två timmar men man får vara tacksam för det lilla. Tacksam för vartenda nålstick man får.

Min rygg orkar bara göra en eller två fysiskt krävande saker om dagen så jag måste planera mina aktiviteter noga. Med fysiskt krävande menar jag sånt som jag innan gjorde utan att tänka på att jag gjorde det, som att hänga tvätt eller laga mat. Idag måste jag sätta mig en stund och vila efter varje strumpa jag hängt upp eller varje potatis jag har skalat (så det blir bara enkla rätter när det är jag som står för matlagningen) men man får vara glad att man kan stå på benen överhuvudtaget.

Nu har jag fyllt år igen. Jag fyller år nästan hela tiden och det är trevligt för varje gång får jag en kladdkaka från ICA. De är snälla de som ger mig kladdkaka fast jag har fortfarande inte ätit den som jag fick förra året. Den ligger kvar i frysen för ska jag vara ärlig brukar den inte vara särskilt god. Men tack ICA och tack alla som har grattat mig, jag är så glad och tacksam att jag lever och kan äta kladdkaka när jag vill.