Parkinson och jag

Vet inte vad jag ska skriva. Jag kan ju inte skriva att jag asar benet efter mig varenda dag. Eller att spottet rinner på kinderna och att det rycker i mina läppar. Alltså kan kan jag, jag kan skriva samma sak varje dag resten av livet men det skulle bli lite tjatigt om man säger så. Å andra sidan är det det som präglar mina dagar så ska jag skriva som det är så är det darr och dregel som gäller.

Nu kliar det igen. På magen och på ryggen och på ena armen. Är det mitt dåliga samvete för att jag inte bidrar till samhällsekonomin som spökar eller vad är det frågan om. Eller är det Parkinson som sitter där mellan skrynklorna och retas. Det syns ingenting, det är det som är konstigt. Inbillar jag mig bara eller håller jag på att mista förståndet.   Ja inte vet jag, jag vet bara att det kliar så förbannat

Jäkla läppjävlar som darrar. Jäkla haltande och jäkla ben som inte hänger med. Jäkla skit att alltid vara trött. Jäkla spott som rinner på jäkla den kinden. Jäkla klåda, jäkla medicin. Jäkla Parkinson och jäkla jäkla Putin. Jäkla bula jäkla skit.

Jag är en usel konsument. Handlar mat en gång i veckan, det är allt. Köper inga kläder och inget annat heller som jag inte måste. Det är definitivt inte jag som får hjulen att snurra i det här landet men den sista tiden har jag konsumerat vård om inte annat. Vi lämnar avtryck i BNP:n på vårt sätt, Parkinson och jag.

Inte nog med att läpparna darrar och att jag har knallröda påsar på kinderna, nu har jag ett lysande ärr på huvudet också som pockar på uppmärksamhet. För att slippa påminnas om det hela tiden tar jag omvägar varje gång jag passerar en spegel och låter bli att tända ljuset när jag går på toa. Man får ta till  knep för att stå ut med sig.

Är det inte det ena är det andra. När jag så smått börjat acceptera att jag har Parkinson hittade jag en blå bula i huvudet. Nätdoktorn jag kontaktade skickade en remiss till hudkliniken som ringde upp direkt och inom mindre än en vecka – igår – opererade en stressad hudläkare bort min bula och här sitter jag med rakat huvud och undrar vad det är som händer. I min enfald trodde jag att jag fått min ranson av sjukdom på ett tag men nu är det bara att vänta igen. 6- 8 veckor lär det ta innan de har analyserat bulan och under tiden får jag glädja mig åt att jag har hår på halva sidan av huvudet åtminstone.

Det verkar som alla känner någon som känner någon som har Parkinson. Ryktet säger att till och med Putin har det och när man ser hur stelt han rör sig är det lätt att tro. Och alla vet att man darrar när man har det men inte att man sluddrar stapplar saglar och varför skulle alla veta det.

Enligt de nya instruktionerna tar jag bara en halv parkinsontablett om dagen nu mot tre innan. En halv tablett är ingenting. En halv tablett ger ingen effekt. Men jag förutsätter att de vet vad de håller på med där på neurologen, så jag gör som de säger fast det känns lite meningslöst att svälja ner en ynka halv tablett. Jag vill ta två tre hundra eller fler. Jag vill leva. Jag vill kunna röra mig igen.

En sak har jag fattat. Jag måste bli kompis med Parkinson. Vi har nyss inlett en livslång relation och det håller inte att jag springer här och surar. Vi måste helt enkelt acceptera varandra, han och jag. Ta varandra i hand och göra roliga saker tillsammans. Skratta åt att jag liknar Charlie Chaplin när jag gå och förresten är jag rätt söt när jag tänker efter.

Varför säger doktorn att han ska ringa efter två veckor när han inte gör det. Varför säger han att han ska skicka mig till en sjukgymnast när han inte gör det. Varför säger sköterskan att hon ska höra av sig när hon kollat om jag får vara med i forskningsprojektet när hon inte gör det. De bara säger och säger. Bara lovar och lovar. Bara ljuger och ljuger. Jag bara väntar.

När dagen nästan blivit kväll ringde hon äntligen. Sköterskan från neurologen. Sa att doktorn skrivit ut en ny medicin till mig men då krånglade jag min idiot plötsligt till det. Jag frågade om jag inte kunde få fortsätta med den gamla medicinen i stället eftersom den fungerat bra och efter lite dividerande gick hon med på det. Men jag måste trappa upp doseringen försiktigt så det lär dröja innan jag märker någon effekt. Vad som händer om jag får klåda igen vill jag helst inte tänka på och inte varför jag alltid krånglar till allting så förbannat heller.

Jag skriker och skriker men det är inte nån som hör mig. Ingen doktor i alla fall och ingen syster heller, åtminstone inte någon doktor eller syster på neurologen, i alla fall inte i Lund och inte någon annanstans heller, det är så det är. Det är så det är med systrarna och doktrarna i Lund.

Om inte doktorn ringer idag så skriker jag. Om jag inte får börja med medicin snart bryter jag ihop. Jag ringer och ringer men de har inte tid att svara där på neurologen. Ska det vara så resten av livet att jag ska gå här och vänta på att doktorn ska ha tid för mig. Jag känner mig inte prioriterad precis men han har väl roligare patienter att ta hand om eller sjuka barn och kanariefåglar där hemma, ja inte vet jag vad han sysslar med, men han ringer inte mig i alla fall. Nu skriker jag.

Jag har blivit en sån som man lägger huvudet på sned mot och är snäll mot. En man stackarsdejar när man undrar hur jag mår. Jag har blivit en sån man pratar med om sjukdom. Men jag vill va en sån man pratar med om drömmar. Om böckerna som invaderat oss och vem som ska kapa ballarna på Putin. Jag vill va en sån man pratar med om allt.