Parkinson och jag

Doktorn har fel. Han på vårdcentralen. Det går visst att operera in en ny ryggkota, åtminstone gör  det det i USA för det sa Ann. Hon kände nån som hade gjort det sa hon, så jag kanske ska fråga en till läkare och se om jag får samma svar. Men vem ska jag fråga. Vet neurologerna som jag träffar genom min parkinson något om kotor. Och hur insatta är läkarna på vårdcentralen. Och år jag inte för gammal för ett så stort ingrepp. Man måste ha en rimlig chans att överleva operationen också och kirurgen som sticker kniven i en ska ha en bra dag och sen ska man rehabiliteras och lära sig gå igen och det kan ta tid. Men vilken obeskrivlig lycka om det hade gått. Jag tror jag skulle gå och gå och aldrig sätta mig igen för lycka, om du frågar mig, det är att kunna gå.

Det var en härlig känsla att gå röda spåret utan rullator som jag gjorde igår. Jag kände mig fri, frisk och ung och tänkte att det var belöningen för att jag har tränat så mycket för det går inte att komma ifrån att rullatorn gamlifierar en. Det sa Lasse också som gick bredvid med rullatorn om jag inte skulle orka hela vägen. Hoppas ingen ser mig, sa han och jag fattade precis. Förresten kunde jag gå hela sträckan innan jag fick rullator också, bara jag satte mig att vila med jämna mellanrum. Men jag vågar inte ge mig ut i Malmö utan den för jag kan väl knappast sätta mig i rännstenen om jag blir trött fast det kan jag kanske.

Utan den hade jag inte kunnat åka till Tyskland, fast det hade jag förstås. Utan den hade jag inte kunnat gå i skogen, inte så långt som jag gick idag i alla fall. Utan den hade jag suttit här hemma och stirrat på tapeterna. Hela dagarna. Vad snackar jag om? Rullatorn förstås. Den där pinsamma, älskade och hatade kärran som jag brukar dra omkring med och förresten är det inte sant, det jag skriver för jag skulle inte sitta och stirra på tapeten om jag inte hade en rullator. Jag skulle läst en bok.

Igår när jag gick i skogen låg det plötsligt en brun pinne med zigzagmönster framför mig på vägen och det tog inte någon lång stund innan jag fattade att det var en huggorm. Den låg alldeles stilla och jag stod som paralyserad ett tag innan jag bestämde mig för att inte låta den hindra mig från att gå min promenad. Dessvärre låg det ett träd och blockerade vägen lite längre fram så jag var tvungen att vända om och passera ormen en gång till och då hade jag hunnit skrämma upp mig rejält. Ormen syntes inte till och jag var säker på att den låg och lurpassade bakom en sten för att överfalla mig när jag gick förbi men det visade sig vara en fredlig orm och jag tackade de högre makter som jag inte tror på för att jag inte hade trampat på den och skyndade mig hem.

Eftersom jag inte blir bättre i ryggen fast jag tränar och promenerar varje dag, läste jag på om kotkompressioner på 1177.se för att få bekräftelse på det jag tröstat mig med hela tiden – att smärtan upphör om ett år eller så – men där fick jag tji. Nu stod det: k otorna läker så småningom av sig själva och smärtan avtar med tiden men det kan ta upp till ett år och i vissa fall blir den bestående . I vissa fall? Vilka vissa fall? Är det jag som är ett visst fall eller vem är det? Vill inte, vill inte, vill inte vara deras vissa fall.

Det var så konstigt häromdagen. Jag hade nästan inte ont i ryggen alls och kunde gå en lååång runda utan rullator. Så jag sprang runt (nåja) och flamsade och hade mig och tänkte att nu är jag äntligen frisk. Men det var då det. Idag är allt som vanligt. Kul så länge det varade.

Häromdagen gick jag en halv kilometer och så långt har jag inte gått sedan jag fick ont i ryggen. Nä, den har inte läkt än, ryggen, men jag har kommit över min rullatorskam eller låtsas att jag har det i alla fall. Med rullatorn kan jag gå hur långt som helst verkar det som - utan morfin - och jag skulle vilja ge en stor kram till kvinnan som har uppfunnit den. Aina Wifalk som hon hette var polioskadad och det var hennes behov av att kunna förflytta sig utan hjälp av andra som gav henne den geniala idén. Tack Aina Wifalk. Att gå med rullatorn gör mig starkare och hjälper mig till ett drägligare liv.

Nu går jag med Agnetas rullator varje dag (nästan) och eftersom jag bara kan gå på landsvägen med den blir det samma runda varje gång och det är onekligen lite tjatigt. Det är samma hund i samma hundgård som skäller på mig varje dag och samma nyfikna gubbe som står och finjusterar samma välansade häck och samma bruna hästar som betar på samma äng och samma gräsklippare som trevar sig fram på samma gräsmatta varenda gång jag går förbi, men jag kan äntligen gå en lite längre runda och få lite välbehövlig motion så vad klagar jag för.

Man får ingenting gratis sa Ewa Rydberg (81) på tv igår. Om man vill vara i form får man träna så det gör jag, sa hon. Varje dag. Det gör jag också. Tränar. Varje dag. Nästan i alla fall. Jag går mina tantpromenader och jag gör övningarna som sjukgymnasten, förlåt fysioterapeuten gett mig. Om man tänker på nåt roligt blir det inte så tråkigt. Så det gör jag. Tänker på nåt roligt. När jag kommer på något.

Ja ja då. Jag är väl en gammal tant då, det är bara att acceptera. Och gamla tanter går med rullator, så är det bara och då gör jag det också. Jo faktiskt. Jag har börjat gå en runda varje dag med Agnetas rullator som jag hittade på vinden men den går tyvärr inte att manövrera på skogsvägarna så jag måste samsas med bilarna om den asfalterade 70-vägen och det går så där. Men jag rör mig åtminstone och det ska man för att kotorna i ryggen ska kunna läka så håll tummarna för att de gör det också så jag inte tantar till mig i onödan.

Förra helgen hade jag nästan inte ont i ryggen alls. Jag kunde gå den långa rundan i skogen utan att sätta mig på var och varannan sten och diska utan att vila mellan varje tallrik. Jag kände mig nästan som en vanlig människa och var så glad att jag gick och trallade för mig själv. Här går jag bland fästingar och mygg, fallera och känner ingen smärta i min rygg, tralala. Men det var då det. Idag är en annan dag. Idag är en sådan dag som jag hela tiden måste sätta mig på vad som helst som man kan sitta på. De är olika, dagarna och jag är oändligt tacksam för varje dag som jag kan gå och stå.

Vakna koka kaffe äta frukost. Sitta. Duscha borsta tänderna och sitta. Tåhävningar. Träna med gummiband. Sitta. Sitta vid datorn, sitta och läsa, sitta och glo. Tro att jag kan gå en promenad. Ta på stödkorsett och ytterkläder, skor. Sitta på en sten och vila. Gå tjugo meter sitta på en sten och vila. Gå tjugo meter till och sitta på en sten. Svära lite svära lite till gå hem. Ta av stödkorsett och skor och jacka. Sitta och vila. Äta yoghurt lösa korsord. Vila ryggen. Dricka eftermiddagskaffe. Sitta och läsa. Skala potatis vila ryggen skala ny potatis sitta. Steka nugetter sitta. Skära sallad skära tomater sitta. Äta middag spela kort. Diska en tallrik. Sitta. Diska en till tallrik. Sitta. Vila ryggen. Streama tv-serie. Sitta sitta sitta. Gå till sängs och drömma om att kunna gå. God natt.

Igår gick jag två och en halv kilometer. Så långt har jag inte gått på länge fast sen hade jag riktigt ont också. Var jag hade ont säger jag inte för jag har lovat att inte skriva det ordet fler gånger men det kändes som en seger att jag klarade att gå så långt. Då kanske jag kan vara med på parkinsonträningen i morgon också. Synd bara att jag får sura uppstötningar när jag har stödkorsetten som jag köpte av sjukgymnasten på mig för den har verkligen varit ett stöd. Frågan är vilket som är värst: att ha ont ont ont eller att ha halsbränna.

Stiger upp och tvättar mig och tar min medicin. Äter yoghurt. Går en runda i skogen och tar mera medicin. Dricker ingefärste och löser korsord. Tänker onödiga tankar. Tar min medicin. Läser. Lagar linssoppa. Bra för magen bra för själen. Tror jag. Äter soppa och ostmacka. Spelar femhundra med Lasse. Diskar. Läser. Tänker onödiga tankar. Tar min medicin. Tittar på onödiga program på tv. Ger Lasse godnattpuss tänker onödiga tankar. Läser. Tar min medicin. Försöker somna utan onödiga tankar. God natt.

Vad gör man när man passar någon annans hund? Man går långa promenader för det tycker hunden om. Parkinson också. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man oroar sig. Säger fåniga saker. Säger komsi komsi komsi. Säger doooktig vovve. Såja såja, doooktig vovve. Man tittar på fotboll på tv. Tror man bryr sig om vem som vinner fast man inte gör det. Hunden bryr sig inte. Inte Parkinson heller. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man - kanske - låter bli att göra saker som man - kanske - annars skulle gjort. Längtar efter att hundens ägare ska komma hem. Man säger fåniga saker.