Parkinson och jag

Enligt sjukgymnasten har jag artros i knät och det är bra att träna då säger hon. Det är bara det att det gör så ont när jag tränar att jag inte gör det (tränar alltså) och då blir jag ännu stelare och får ännu mera ont och just nu känns det som att jag har artros i hela kroppen.

Vet inte vad jag håller på med. Jag har blivit så gnällig den sista tiden och det skulle jag ju inte, det hade jag bestämt. Vet inte om det beror på dopaminbrist (blir man gnällig av det?) för jag är mycket stelare än innan och darrar mer så det räcker kanske att jag kontaktar neurologen för att få stopp på gnället eller också får jag stå ut med mig som den gnällspik jag är.

Nu har jag strömmat (alldeles för) många dejtingprogram och retat upp mig på anglicismer och silikonläppar, frossat i alla brittiska kriminalserier med mysfaktor som finns att tillgå, sett om en massa filmer som jag redan sett, börjat på den ena tråkigare biblioteksboken efter den andra och förbannat glädjedödaren Parkinson som hindrar mig att gå på shoppingtur och långpromenad med vandrargänget. Är så uttråkad ...gäääsp... att jag nästan dör.

Jag tycker att alla som röstade på SD (och alla som inte röstade på SD) ska lyssna på dokumentären ”Noahs nya pappor” på P1. Den handlar om en 13-årig pojke från Afghanistan som, när talibanerna tar makten, på något obegripligt vis lyckas ta sig till Europa och till slut hamnar som fosterbarn hos Gert och Lasse i Stockholm. Noah var analfabet när han kom till Sverige 2015. Idag läser han filosofi på universitetet och har anpassat sig till livet här men jag förmodar att han inte hade blivit insläppt i landet om han hade kommit idag. Jag tycker att han Jimmie ska flytta till Afghanistan.

Jag har dragit på mig en rejäl förkylning och det bästa med förkylningar är att man sover på nätterna så jag är nog frisk igen för i natt var jag uppe och gick rundor i huset som jag brukar.  Förkylningar går över men det gör inte Parkinson och kotkompressioner och inte svullna knän heller verkar det som. Jag har inte berättat för någon att jag har ont i knäet nu också och tänker inte göra det heller. Vill inte prata om sjukdomar och krämpor men snart kan jag inte prata om nåt annat för det tar visst aldrig slut. Det är bara att konstatera att nedmonteringen har börjat och inte kan jag träna upp mig heller för jag har alltid ont nån jävla stans.

Det var någon som sa att om man en gång blir insläppt på sjukhuset så kommer man inte ut igen, då fortsätter krämporna att avlösa varandra och jag tror jag börjar fatta vad hen pratade om. Jag får mer och mer ont i mitt knä och är så stel i benet och hela kroppen nu att jag varken kan träna eller röra mig knappt. Räckte det inte med kotkompression? Och en vänsterarm som aldrig läker? Är det den andra armen och det andra benet nu som väntar på sin tur? Vill inte, vill inte.