Parkinson och jag

Min mamma hade korsett på sig varje dag för det hade man, kvinnorna alltså, på den tiden. De knäppte nylonstrumporna i den och så plattade den till deras fettvalkar. Men den satt hårt åt. Ett tortyrredskap tänkte jag innan men idag går jag själv omkring i korsett. När jag hade ramlat köpte jag en stödkorsett av sjukgymnasten för att avlasta ryggen och efter det går jag ingenstans utan att ha den på mig. Morfintabletterna kan slänga sig i väggen och fysträningen och rullatorn också för ingenting går upp mot min korsett som håller ryggen i ett stadigt grepp och jag har köpt en till nu så jag kan tvätta den första för jag klarar inte en dag utan min korsett.

Igår var jag hos en endokrinolog för att kolla upp min benskörhet och som jag misstänkte hade jag krympt ytterligare några centimeter för jag når knappt upp till bordet nu när jag ska äta. Så jag ska fortsätta att spruta in vad det nu är i skelettet så det inte är lika skört nästa gång jag ramlar. Men han var snäll endokrinologen, tjock och snäll, och frågade om jag hade några barn vad nu det har med min benskörhet att göra men hellre en tjock och snäll endokrinolog som frågar om jag har barn än en smal och elak som inte gör det. Han var så snäll att jag tog mod till mig och frågade om det gick att byta ut min kraschade ryggkota mot en ny och svaret var det väntade tyvärr. Det går inte sa han. Det är en komplicerad operation som man bara gör om en nerv kommit i kläm och man blir förlamad så nu vet jag det. Roligare än så här blir det alltså inte men det gör inget för jag har roligt nästan jämt.

Sur när jag vaknar och sur när jag somnar och sur hela tiden nästan jämt. Jag har kommit på att jag är alldeles för sur alldeles för ofta och har bestämt mig för att sluta med det. Det går så där. Det är inte så lätt att ändra sig när man är född sur och det är jag sa mina föräldrar och de har nog rätt för på något konstigt sätt känns det som att jag bara är mig själv när jag är sur . Jag kanske ska låta mig vara som jag är.

Tack vi har det bra. Lasse lukar vattnar städar gräver diskar bakar och jag vet inte allt medan jag ackompanjerar honom med mina klagovisor utom när jag sitter i favoritfåtöljen och läser den ena boken efter den andra om skogsarbetare i Norrland. Som det kan bli.

Sen jag fick parkinson har jag kramp i vänsterfoten lite då och då, smärtsamma kramper där tårna låser sig och inte går att räta ut. Jag har fått magnesium av neurologen för att hejda anfallen men den sista tiden har de kommit oftare än vanligt. När Lasse sa att det kan bero på att jag dricker för lite trodde jag att han skojade men jag googlade det och det verkar som han har rätt. Om man är uttorkad sänks blodvolymen och det gör att saltbalansen rubbas vilket i sin tur kan orsaka kramper, så nu dricker jag och dricker och – hokus pokus - kramperna kommer mera sällan nu.

Tänk dig att sitta vid ett bord där alla skrattar utom du. Tänk dig att göra det igen. Och igen. Och igen. Första gången säger du förlåt jag hörde inte vad som var så roligt. Nästa ler du lite stelt och låtsas att du hör. Tredje gången är det svårare att le och låtsas. Fjärde gången längtar du efter tystnaden där hemma och den tjugofjortonde reser du dig äntligen och säger tack och hej. Hellre ensam ensam än ensam tillsammans med andra.