Parkinson och jag

Vi har en ny bil. En automatare. Men det var inte meningen. Vi skulle bara titta på den och prova hur det kändes att köra utan att växla, men jag vet inte hur det gick till för innan vi – eller jag åtminstone – hann säga stopp där hade vi gått med på att lämna ifrån oss vår gamla och satt där med en ny ful bil som är nästan omöjlig att köra. Jag har provat en kort runda och då rullade den av sig själv utan att jag gjorde nåt och efter det har jag inte vågat försöka igen. Så vi är tillbaka på ruta ett där Lasse kör och Parkinson och jag sitter i passagerarsätet. Jag ska aldrig, aldig köpa bil mer.

Sedan den gången jag fick kramp i foten när jag satt vid ratten har jag nästan inte vågat köra bil alls utan det är bara Lasse som kör. Det är inte bra för mitt självförtoende och inte för jämställdheten här hemma heller. Fast vad då jämställdhet. Det är Lasse som gör det mesta, det har det alltid varit, själv bara pjattar jag. I vilket fall har vi övervägt att köpa en ny bil, en automatväxlad, fast vi inte vill. Jag hade föredragit att ta en större dos magnesium mot kramperna men det får jag inte för doktorn så vi får väl köpa en ny då för Parkinson lär jag inte bli av med.

Jag håller på att läsa Vardagar av Ulf Lundell, har läst alla delarna. Varför vet jag inte för de är nästan likadana allihop men jag tycker om hans språk: ”bukten blank bulliga blekingemoln speglar sig”. Och han skriver bättre än Marianne Lindberg De Geer vars dagböcker jag också brukar läsa. Hon är lite inställsam och tjatar om hur mycket hon älskar sina barn och vem som approcherar hennne på gatan. Ulf Lundell låter sig inte approcheras. Han har taggarna utåt och fjäskar inte för någon. Skriver mest om vädret och vad han äter till middag. Och att han är rädd för att bli gammal. Ändå är det spännande att läsa. Konstigt.

Det är nog bra att vi bestämde oss för att inte åka till Norge, jag som knappt kan gå och inte är någon naturmänniska. Vi skulle titta på de norska fjordarna var det tänkt men jag kom på att jag inte är så intresserad av fjordar egentligen och Lasse trodde inte ens att jag visste vad en fjord var. På tal om det, naturen alltså, så var vi i en engelsk trädgård förra helgen och tittade på blommor och de var vackra, inget snack om saken. Men de bara står och står där och prunkar och det är väl likadant med fjordrarna. De bara är. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt det vackra, jag vet faktiskt inte hur man gör.

Det är mycket med sprutor nu. Häromdagen fick jag en cortisonspruta som lindrade artrosen i min axel så jag kan ta på mig min jacka utan hjälp nu och sätta in tallrikar i köksskåpet utan att skrika av smärta och snart ska jag lära mig att ge mig själv sprutor i magen som stärker skelettet. Jag önskar att jag kunde få en spruta i ryggen också som botade kotkompressionen – underbara tanke - och varför inte en för (mot?) parkinson när jag ändå var i gång.

Häromdagen gick jag en halv kilometer och så långt har jag inte gått sedan jag fick ont i ryggen. Nä, den har inte läkt än, ryggen, men jag har kommit över min rullatorskam eller låtsas att jag har det i alla fall. Med rullatorn kan jag gå hur långt som helst verkar det som - utan morfin - och jag skulle vilja ge en stor kram till kvinnan som har uppfunnit den. Aina Wifalk som hon hette var polioskadad och det var hennes behov av att kunna förflytta sig utan hjälp av andra som gav henne den geniala idén. Tack Aina Wifalk. Att gå med rullatorn gör mig starkare och hjälper mig till ett drägligare liv.