Parkinson och jag

Hanteringen av odöda - filmen om zombies som det pratas så mycket om just nu - lockar mig inte ett dugg men det beror kanske på att jag känner mig som en zombie själv. Jag går omkring här hemma som en levande död eftersom jag inte sover på nätterna och är inte det minsta motiverad att titta på andra döingar på film. Det är en märklig känsla, det att vara död och levande på samma gång.

Underbara Göteborgs filmfestival är igång för 47e året i rad och jag tänkte se fyra filmer om dagen som i fjol men det blir nog svårt. Det är alldeles omöjligt för mig att sitta stilla så länge utan att få kramp. Med en motionscykel eller ett löparband framför TV:n hade det kanske gått men å andra sidan kan jag bara göra en sak åt gången så det hade nog inte funkat i alla fall. Fantastiskt är det i alla fall att festivalen har hittat hem till mitt lilla hus i skogen och  jag slipper springa på glashala trottoarer mellan biograferna och stå i toakö och kaffekö och insläppskö...

Jag får fortfarande kramp i vänsterbenet på natten fast jag gör tåhävningar varje kväll och äter magnesiumtabletter. Det är kanske inte meningen att jag ska sova på nätterna. Det är kanske inte meningen att jag ska använda mina fötter till att gå. Åven jag måste ha min ranson av elände och mitt högra ben fungerar ju så vad klagar jag för. Jag får väl träna på att hoppa omkring på det.

Det är flera som har tipsat mig om att magnesium är bra mot kramper i benet så jag tuggar motvilligt i mig en söt magnesiumtablett som fastnar mellan tänderna varje kväll. Men vad gör man när man inte kan gå upp och kissa på natten för att benet har låst sig. Man blir desperat, det är vad man blir. Det räcker att Parkinson hindrar en från att sova, han behöver inte ge en kramp i benet också fast jag vet förstås inte om det är han som ger mig den. Det kan vara kärlkramp eller vad vet jag. Tänkte att jag skulle fråga min doktor om det, han boktipsdoktorn som aldrig hör av sig och så är vi där igen...

Du har alltid varit min idol. Jag har alltid sett upp till dig och velat bli som du. Jag ville också gå till skolan med skolväska på ryggen precis som du och sitta vid köksbordet på kvällarna och läsa läxor. Jag ville också sitta på golvet hemma hos Ida och få kontakt med andra världar genom att putta på ett glas med fingrarna. Jag ville också vara intellektuell och onåbar och gå på tisdagskonserterna i svarta omoderna kläder. Jag ville också sitta på Hungaria på Davidhallsgatan och dricka vin med Sture Johannesson och diskutera livet kärleken och döden. Jag ville också flytta till Paris och leva på baguette med camembert och bli förälskad i en fransman. Jag ville också vara deprimerad och gå på Louvren och lyssna på Brassens. Jag ville vara som du Agneta. Jag har alltid velat vara som du. Jag saknar dig.

Väntar på att det ska bli vår men det blir det visst aldrig. Väntar på att Parkinson ska lämna mig i fred men det lär han aldrig göra. Väntar på att Agneta ska ringa men det gör hon aldrig mer. 

 Jag har börjat få reklam om vad man ska göra om man har domningar i benen och det skrämmer mig lite. Hur mycket vet de om mig egentligen, de som håller koll på mig på nätet. Jag kan inte minnas att jag har googlat på domningar så jag undrar hur de vet. Och kan de inte skicka reklam om hur man bli av med parkinson i stället. För att slippa domningarna har jag börjat göra tåhävningar. Det är min pappa som inspirerat mig. Han gjorde tjugo tåhävningar varje kväll när han var över 100. Det var bra för cirkulationen sa han och det är säkert bra för - eller mot - domningar också. Man kan ju alltid hoppas.

 Vi gick en lång skogspromenad idag, Parkinson och jag och det är inget konstigt med det. Det gör vi nästan varje dag. Vi går och går - eller linkar snarare - och det är bra mot stickningarna i benet. Det är bra för en massa annat också tror jag och idag passade jag på att skrika också, jag skrek så det ekade mellan trädstammarna hur mycket jag saknar dig Agneta.

Jodå, jag har fortfarande parkinson. Och det sticker fortfarande i benet.  Och jag har fortfarande svårt att sova men det kan jag inte skriva om det varenda dag fast det kan jag kanske. Fast det skulle bli lite tjatigt om man säger så men så är han väldigt tjatig också den där Parkinson. Fy tusan så tjatig han är.

Som om det inte räckte med att jag har blivit långsam i mina rörelser så fattar jag trögt också. Jag glömmer saker. Kan inte tänka logiskt och har svårt att se sammanhang. Efter sökning på nätet blev jag påmind om det jag redan visste - att personer med parkinson löper högre risk att drabbas av demens. Brist på energi, koncentrationssvårigheter och minnesstörningar är också vanliga symptom hos oss parkinsöner. Jaha då vet jag det. Då vet jag varför jag aldrig vinner över Lasse i Ruzzle nuförtiden fast det glömmer jag nog snart igen…

Livet är tungt just nu och jag är inte så bra på att hantera det där med döden. Jag kan inte bara kasta bort en älskad som har dött. Jag kan inte slänga henne i soporna som om hon aldrig hade funnits. Och jag tror inte alls att det var skönt för henne att få sluta. Jag tror hon ville leva här med dig och mig.