Parkinson och jag

Nä det var inte kaffesump jag spydde utan blod. Det var inte magsår heller som doktorn trodde så nu ska de göra nya undersökningar på mig. Vad är det som händer. Jag har plötsligt blivit ett kolli som skickas runt mellan den ena vårdinstansen efter den andra. och jag känner mig inte hemma alls. Men nu vet jag varför jag har ont i ryggen i alla fall för röntgen visade på kotkompression. Det innebär ny sjukgymnastik och nya mediciner som jag förhoppningsvis slipper hosta blod av. Och att snabbremissen till koloskopi inte betyder att de misstänker cancer upprepade läkaren så många gånger att jag fattar att det är just det de misstänker. Ja ja. Den som lever får se.

Ja vad sa han egentligen. Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg så mycket för jag är så rädd varje gång jag är på läkarbesök att jag blir blockerad och missar allt doktorn säger. Det var en snäll doktor i alla fall, en ung pojke som hette Mohammed och var väldigt väldigt luden. Han undersökte mig grundligt och sa att jag var vig för min ålder, sen skrev han ut smärtstillande medicin och en remiss till röntgen av ryggen så får vi se om det kan vara till nån hjälp. Just nu är jag mest glad för att jag överlevde besöket på vårdcentralen med hedern i behåll.

Att gå till doktorn är det värsta jag vet, fast nu överdriver jag lite. I vilket fall var det inte avsiktligt som jag missade min tid på vårdcentralen för att få en remiss till röntgen av min rygg. Jag läste helt enkelt fel på kallelsen och förväxlade klockslaget med datum, jag som är så noga med att passa tider. Pinsamt. Sen var jag tvungen att ringa vårdcentralen och be om ursäkt. Jag trodde att de skulle skälla ut mig och porta mig för all framtid men till min stora förvåning godtog den vänliga sjuksköterskan min ursäkt och bokade en ny tid till mig så nu är jag tvungen att gå dit .. .

Igår stod jag till forskningens förfogande igen. Det var dags för TAU-Pet (diagnostisering av Alzheimer via röntgenkamera efter att radioaktiva spårämnen injicerats i blodet) och det är - jag vet inte vilken gång i ordningen de gör det på mig  och denna gången var jag inte ens rädd. Jag börjar bli van vid att de sprutar radioaktiva ämnen i mig och skjutsar in mig i rör där jag ska ligga alldeles alldeles stilla men de är så snälla, de i personalen, de pysslar om mig och talar till mig som om jag var ett barn.

Igår forskade de på mig igen. Det var dags för magnetröntgen av hjärnan och precis som förra gången gick jag vilse i de ekande kulvertarna under sjukhuset när jag skulle ta mig därifrån. Det är kusligt att gå där nere under jorden utan att möta en enda människa och inte så roligt heller att ligga alldeles stilla i en timma i en maskin som pustar och stånkar. Men personalen var vänlig. De pysslade om mig och talade till mig som om jag var ett barn och jag har ju själv valt att vara med i det här projektet. Hoppas någon kommer att ha nytta av att jag har varit det.

Under stor vånda bestämde jag mig till slut för att fortsätta med forskningsprojektet och igår var det magnetröntgen som gällde. Prick 9.26, som avtalat, kom sjuktaxin och hämtade mig och sen bar det av i 120 ner till Lund. Chauffören, stackarn, blev akut törstig medan vi flög över asfalten och var tvungen att släppa ratten för att läska sig med drickchoklad medan han körde. Det var söndag och kusligt tyst i den vanligtvis sorlande entrén till lasarettet. Med passerkort fick jag tillträde till kulvertarna i underjorden där jag irrade runt en lång stund innan jag hittade röntgenavdelningen. Sen var det på med sjukhusskjortan och skjuts in i de dånande rören och det är bara att hoppas att min rådbråkade hjärna kunnat bidra med viktig information till parkinsonforskningen.