Parkinson och jag

Är det någon som kan tala om för mig var jag ska lägga mina tankar när jag kryper ner i sängen för att sova. Kläderna lägger jag på stolen och telefonen på nattygsbordet men tankarna, de destruktiva tankarna, var ska jag lägga dem. Det bästa hade varit om jag kunde lägga dem på en hylla i garderoben eller i kylskåpet kanske, så de svalkade av sig lite. På dagarna kan jag kontrollera dem för det mesta. De håller sig  i schack när jag boxas med parkinsongänget eller sjunker in i en bok hemma i läsfåtöljen men på nätterna klampar de runt som vettvillingar i skallen när jag vill jag sova, jag vill sova, jag vill sova.

Idag trollade hon igen, sjukgymnasten. Hon kunde lokalisera min smärta i benet direkt och ge mig rörelser för hur jag skulle bli av med den. Och jag som tänkte låtsa att jag inte hade ont så jag inte var så gnällig. Jag tror jag ska starta en fan-club för sjukgymnaster. För övrigt är det ingen måtta på hålligånget nuförtiden. Jag gör dagliga timslånga skogspromenader och har boxning och pingis en gång och sjukgymnastik två i veckan. Jag behövde visst bli sjuk för att ta hand om mig även om det är i käckaste laget nu.  

När det inte finns nåt annat man kan göra kan man be. När man känner sig hjälplös mot det ondas krafter kan man be. Fast man inte tror på några gudar kan man be. Man kan be sin Fader vår och Gud som haver. Man kan be att Putin och alla andra galningar ska komma till insikt om vad de håller på med. Man kan be att det dröjer länge innan Parkinson har brutit ner en helt. Kan man inget annat kan man be.

Det är glad stämning på gruppträningen för parkinsonsjuka på vårdcentralen. Ur högtalarna skrålar Sven Ingvars Säg inte nej säg kanske kanske kanske så det piper i hörapparaterna medan tre tjockmagade gubbar försöker gå balansgång på en imaginär linje på golvet och jag och några andra tanter klamrar oss fast på studsbollarna som vill rulla iväg med oss. Hur de andra känner sig har jag ingen aning om men själv blir jag mer och mer övertygad för varje sekund om att jag är en utomjording som har hamnat fel.

Man kan träna upp sitt balanssinne säger sjukgymnasten men det behövs nog väldigt väldigt mycket träning för min del i så fall. Att jag inte ska bli lindansare när jag blir stor har jag förstått för jag tappar balansen så fort jag släpper ena foten från golvet men sjukgymnasten bara skrattar och säger att jag är duktig fast jag inte är det. Undrar varför hon alltid är så glad men de brukar vara det, sjukgymnasterna. Jag vill också kunna stå på ett ben och vara glad. Jag kanske ska bli sjukgymnast när jag blir stor.

Nu har jag provat på boxning också och det var kul. Eller kul och kul, jag tror att det är bra för mig för jag har ingen styrka i armarna. Det är bara benen jag tränar när jag går mina dagliga rundor i skogen medan armarna hänger som vissna blomrankor längs sidorna. Det bästa var att Lasse ville följa med så vi ska boxas tillsammans nu. Det är Parkinsonförbundet som håller i boxningen och det känns tryggt att träna med andra i samma situation. Och alla är så vänliga och positiva och inte alls – Lasses humor- så stela som man kunde tro.

Vet inte om det är Parkinsons fel att jag inte kan sova om nätterna men det är det nog. Det är säkert hans fel också att jag har utslag på kroppen, de som jag trodde var biverkningar av parkinsonmedicinen. Jag vet fortfarande inte om det är biverkningar eller vad de beror på. Det enda jag vet är att det kliar och svider lite överallt på kroppen och att jag nästan inte sover alls på nätterna. Jag kanske är en sådan där svedavärkochbrännkärring i alla fall.

Nyss en liten flicka som älskade att dansa och sjunga. Nyss en förväntansfull femåring som speglade sig i glansen i sin pappas ögon. Nyss en narcissistisk teaterapa som deklamerade så till och med tant Anna-Lisa blev tyst för en gångs skull. Nyss en vilsen anorektiker som ville synas utan att bli sedd. Nyss en övernitisk kulturtant som trodde att hon visste och förstod. Nu en darrhänt mormor som börjar fatta att hon inget har förstått. Nyss var nyss och nu är nu.  

En dag står man där. En dag står man där och darrar. En dag står man där och dreglar. OCH darrar. En dag står man där och kan inte snurra på sin fot. OCH dreglar. OCH darrar. En dag står man där och undrar vad som händer. Man tror att man ska dansa hela livet men det ska man inte. Plötsligt står man vid ett stup.