Parkinson och jag

Nu ska det forskas på mig igen. Nästa vecka ska jag åka till Lund och undersökas och jag har redan fått en tjock lunta med frågor om mina drömmar och toalettvanor som de vill att jag ska svara på innan dess. Om jag ska vara ärlig har jag lite svårt att förstå hur mina mardrömmar skulle kunna vara till gagn för parkinsonforskningen men jag gör som de säger och svarar lydigt på alla frågor. Deltagandet i projektet får mig att känna mig viktig en liten stund och vad gör man inte för att bli sedd.

Nu skiter jag i den snälle doktorn. Jag har skrivit till honom en gång till och en sköterska svarade att hon hade vidarebefordrat min rapport och nu kan jag inte göra mer. Jag klarar mig även om jag går lite dåligt och kokar av frustration. Jag blir inte klok på den gubben. Han var så omtänksam och vänlig när jag träffade honom och jag fick ett intryck av att han faktiskt brydde sig men nu sitter jag här och undrar om jag drömt alltsammans.

Är det större risk att få Parkinson om man inte dricker kaffe? Det bedrivs forskning kring det har jag hört. Själv har jag druckit kaffe i hela mitt liv men trappat ner på konsumtionen de sista åren. Kan det vara så illa att det är därför jag fått Parkinson? Jag har svårt att tro det men om det skulle bromsa utvecklingen av sjukdomen är jag villig att sätta i mig hur mycket kaffe som helst för jag börjar bli rejält trött på att asa vänsterbenet efter mig när jag går.

Idag skulle jag varken orka dammsuga eller rensa kirskål men det är så han håller på, Parkinson och man vet aldrig var man har honom. Fluktuerande sjukdomsförlopp heter det visst och det får heta vad det vill, jag tycker doktorn ska höra av sig och ge mig tabletter så jag kan rensa kirskål varje dag. Jag har läst nånstans att man har fem år på sig att leva ett någorlunda drägligt liv efter att man fått sin diagnos, sen är det kört, så han får skynda sig att ringa, doktorn, innan rabatterna har växt igen.

Vet inte vad det är med mig idag men jag känner mig nästan pigg. Det känns som jag skulle kunna dammsuga hela huset och sedan rensa kirskål i rabatterna och gå en lång runda i skogen efter det. Det måste vara något fel på mig.

Doktorn hörde av sig i måndags. Meddelade att han skulle ringa mig någon gång den här veckan och jag har inte lämnat min telefon utom hörhåll sen dess. Jag tar den med mig i duschen och på toaletten till och med men hittills har jag väntat förgäves. Han kanske håller på att bli dement, min snälle doktor, för han är inte purung längre. Krum i kroppen men alldeles slät i ansiktet som en amerikansk president. Lasse tror att han är 67 år men jag tror inte han är en dag över 66 och ska jag vara ärlig skiter jag i vilket, bara han hjälper mig att kunna gå snart.

Hallå. Vad håller du på med? Hur ska du kunna åka till Tyskland och gå på konstutställning när du knappt orkar gå och stå på benen. Du som inte sover på nätterna. Du som är så trött att du måste sätta dig och vila efter minsta ansträngning. Jo men jag tänkte liksom att doktorn skulle höra av sig och justera medicindosen som han lovat. Och gör han inte det så frågar jag Agneta om jag får låna hennes rullstol och i värsta fall får jag väl rida på Lasses axlar för jag tänker inte sitta här och vänta på döden. Jag vill leva tills jag dör.

Jag gjorde som du sa. Jag skickade en rapport som du bad mig om. Skrev hur jag mår och hur jag reagerar på den nya medicindosen. Jag trodde förstås att du skulle svara men du har väl annat att syssla med kan jag tänka mig. Andra patienter som du måste ge förhoppningar och boktips till och så kanske du vill passa på att vara ute i det vackra vädret. Ta den tid du behöver du, det är inte så noga med mig. Jag har väntat så länge nu att jag lika gärna kan vänta lite till men om du får en stund över kanske du kan höra av dig för det är lite jobbigt faktiskt att asa benet efter sig i uppförsbackarna.   Ho ho doktorn. Här är jag.

Jag gör så konstiga saker nuförtiden. Rör mig som en stel gammal tant. Håller mig i ledstången när jag tar mig ner för trapporna. Stöttar mig på väggarna när jag går. Somnar när jag sitter framför boken eller datorn. Sitter och stirrar rakt ut i luften. Jag känner inte igen mig. Jag blir bara konstigare och konstigare.

Solen bara skiner och skiner och vi har använt dessa ljuva första sommardagar till att måla om i huset fast nu ljuger jag. Det är Lasse som har målat. Själv har jag sprungit i vägen och applåderat och ojat mig fast nu ljuger jag igen. Jag har faktiskt målat eller åtminstone duttat på (pjatta säger man i vår familj) verandatrappan och trädgårdsmöblerna trots att Parkinson protesterat. Det är tur att en i familjen håller sig ung och frisk när tapeterna börjar flagna på väggarna.

Varje morgon klockan 05.00 öppnar jag ögonen. Inte 05.05 och inte 04.55 utan 05.00 prick. Som om jag skulle ha en inbyggd väckarklocka i huvudet men det har jag inte och jag skulle definitivt inte ställa den på klockan 5 om jag hade en. Efter kaffe och morgontidning (jo den kommer så tidigt) brukar jag gå en promenad för man får ju hitta på något när man ändå är vaken. Inte så kul att sitta i sängen och rulla tummarna så jag brukar halta runt i skogen och hoppas att jag inte möter någon varg. Kolla om fåglarna har vaknat och det har de alltid. Det är fåglarna och jag och tidningsbudet som stiger upp så tidigt.