Parkinson och jag

Undrar varför alla som har Parkinson är så trevliga, ja inte jag förstås, men alla andra. Jag har inte träffat en enda otrevlig parkinsonsjuk och jag har ändå träffat ganska många nu. Kanske jag också blir så där vänlig och hjärtlig när jag har haft sjukdomen tillräckligt länge. Man kan ju alltid hoppas för det är trevligare att vara trevlig än otrevlig tycker jag.

Är det nån som vet var Bättringsvägen ligger för jag tror att vi är på den nu. Vi har i alla fall ingen feber längre, bara en envis hosta och förlamande trötthet som inte släpper taget om oss. Men det finns hopp om livet känns det som, vi ska nog inte dö denna gången heller och vi ska aldrig åka till Bohuslän mer, den saken är säker för detta vill vi inte vara med om fler gånger.

Alltså här har vi aktat oss för corona i tre år och inte blivit sjuka och nu när sjukdomen nästan är över och vi inte är försiktiga längre får vi den. Så åk inte till Bohuslän, det är mitt råd till dig. Och krama aldrig någon annan människa för vad du gör. Sprita händerna när har tagit i hand. Sprita händerna när du inte har tagit någon i hand också och drick lite sprit för säkerhets skull. Drick mera sprit. Drick så mycket sprit du kan. Bygg en isoleringscell eller gräv ner dig i en grop i marken. Sluta hosta andas nysa leva. Dö.

Det räcker tydligen inte med Parkinson utan nu har jag covid också. Jag fick feber och ont i halsen efter en tågresa till Bohuslän och dagen efter hade Lasse det också. När han skulle ta en huvudvärkstablett från badrumsskåpet ramlade ett covidtest ner i huvudet på honom och det tog han som en uppmaning. Testet markerade tydligt att han var smittad så här sitter vi och hostar i kapp och undrar hur länge vi är smittbärare. Är faran över för vår del eller finns det risk för att vi hamnar på IVA båda två. Och vad hade hänt om inte covidtestet hade ramlat ner på Lasse? Hade vi smittat alla vi känner då. Ja jag vet ingenting. Det enda jag vet är att detta inte är det minsta kul och att fem vaccindoser inte lyckas hindra det elaka viruset från att gå till attack.

Jag var på föredrag häromveckan. Det var en läkare som talade om nya rön inom parkinsonforskningen och vilka mediciner det finns och hur de verkar. Bland annat sa hon att man ska undvika mjölkprotein när man tar Levodopa. Att proteinet motverkar substanserna i medicinen men jag har bestämt mig för att låtsas som jag inte hörde det. Jag älskar ost. Ost är det godaste som finns och jag tänker frossa i nötig gruyère och saftig camembert varenda dag till dess jag dör.

Jag har börjat få sömnattacker (det får piloterna också läste jag) när jag sitter hemma i fåtöljen och läser. Ibland somnar jag framför tv:n också men tackochlov har det aldrig hänt när jag kör bil. Det är den förbannade tröttheten som inte släpper sitt grepp om mig och det är inte utan att jag drar mig för att göra saker, som att resa bort eller handla i ett köpcentrum eller gå på bröllop och allt annat roligt och tråkigt som hör livet till. Fast när jag tvekar som mest brukar jag tänka på Ingrid som inte tveka att åka utomlands med alla sina medicinburkar och det sporrar mig. Kan Ingrid så kan jag.

Nu säger Lasse att de ska sjunga dopaminvisan som jag skrev för länge sen på Parkinsonföreningens allsångsmöte. Den om en tant som drömmer om att dansa. Jag dedicerade den visserligen till Parkinsonföreningen men det var ju på skoj. Men nu har jag åtminstone laga förfall för att stanna hemma från allsången för aldrig i livet att jag tänker stå där med blossande kinder om det skulle komma fram att det är jag som skrivit den.

Ja varför ska jag alltid krångla till saker. Klart jag borde följa med på allsången. Lite sång dör man inte av. Det är bara att sjunga och se glad ut. Sjunga om sjömannen som älskar vad det nu är han älskar. Det är väl inte så farligt eller är det det. Jag behöver inte ens sjunga, det räcker att jag mimar. Det viktiga är att se glad ut och det finns väl ingen anledning att inte vara glad för sjömannens skull. Jag kan försöka åtminstone. Jag måste träna på att inte vara krånglig. Det är nyttigt att träna, det vet jag ju.

Parkinsonföreningen har frågat om Lasse vill spela på allsångsträffen som de ska ha i höst och det vill han. Det är bara det att han är med i föreningen eftersom jag har Parkinson och jag är superhyperallergisk mot allsång. Ändå känns det som att jag borde bjuda på mig och vara med den här gången för hans skull. Att jag är småsint och egoistisk om jag inte gör det. Lasse bryr sig inte säger han men jag känner mig dum. Varför ska jag alltid krångla till allting så förbannat.

Vad då damma? Inte betyder det att torka rent med en dammtrasa i alla fall, så mycket har jag förstått. Och slagge, vad är det för nåt? Och banger? Lalla vad då? Asså ska det va så här i fortsättningen? Att jag inte förstår vad mina barnbarn säger. Jag känner mig som en fossil och jag kan inte skylla på Parkinson heller den här gången.

Vänsterbenet krånglar mer och mer och vissa dagar har jag svårt att gå. Lasse tycker att jag ska kontakta doktorn men man kan väl inte hålla på och ringa för minsta lilla skråma tänker jag. Man kanske inte ska kunna gå bättre när man har den här sjukdomen, vad vet jag. Jag har ju ingen aning om hur bra eller dåligt alla andra med Parkinson går och om det sticker och stramar i deras ben. Dessutom är det ingen mening att ringa till en doktor som ändå inte håller vad han lovar. Nä jag klarar mig. Jag studsar fram på mitt högerben så gott jag kan och tänker nån skit ska man ha.