Parkinson och jag

Den stora tröttheten har lagt sig som en hinna över varandet. Ovissheten, den förbannade ovissheten som förlamar, lemmarna som darrar och den förrädiskt dreglande munnen, allt ligger begravt under orken som plötsligt inte finns.  

Nu är det munnen som inte vill mer. Antingen dreglar jag eller också sluddrar jag, så jag sitter med handen framför munnen för det mesta när jag träffar folk och det ser förstås skumt ut. Vem vill prata med en skummis som döljer nåt.

Du lägger huvudet på sned och smilar du lägger huvudet på sned och gör dig till du lägger huvudet på sned och ömkar. Mig. Jag håller masken och jag glor och ler tillbaka, jag rätar ryggen och jag sträcker på mig själv. För det är inte mig som det är synd om. Om det är nån som det är synd om är det dig.

Tur att jag inte är pianist för det hade jag inte klarat. Och tur att jag inte är massör eller bagare eller hårfrisörska men det är jag alltså inte så det är inget att fundera över. Dessutom har jag mått bättre den sista tiden. Mycket bättre. Det har knappast stuckit i benet alls och jag har nästan uppfört mig som folk. Jag kanske inte har Parkinson trots allt. Jag kanske har inbillat mig alltihop.

Jag har ändrat mig. Jag vill inte ha någon tid hos neurologen. Jag vill inte veta. Jag vill att tiden stannar här och nu. Jag kan leva med att jag inte kan rotera vänsterfoten. Det är hur lätt som helst. Och jag har vant mig vid att inte kunna tvätta håret med vänsterhanden. Jag har ett bra liv och inget att klaga över. Jag vill stanna tiden nu.

Nu räcker det. Inte ett ord till om darrningar och strejkande vänsterfötter. Jag vill prata om Antony Hopkins som alzheimersjuk i The father, om skällsorden som haglade under den senaste partiledardebatten och om alla de modiga kvinnorna som Mia Kankimäki tänker på om natten. Jag vill prata om löven som börjat singla ner från träden, eller nä förresten, det vill jag nog inte, det finns inte så mycket att säga om dem. Det enda jag vet är att jag inte vill prata mer om Parkinson.

Jag kan inte bestämma vilket som är värst, att få diagnosen Parkinson eller att bli betraktad som sjåpig och inbillningssjuk. Men kan man verkligen inbilla sig att man inte kan rotera på handen och foten.   Är det bara en synvilla att fingrarna darrar när jag dricker mitt morgonkaffe och hallucinerar jag när jag känner hur saliven rinner ur den vänstra mungipan. Gör jag mig bara märkvärdig när jag påstår att det sticker i benet och att foten domnar. Och tröttheten, den förbannade tröttheten, är det vanlig ålderströtthet och ingenting annat. Ja jag vet inte, jag tänkte att neurologen skulle svara på det.

Jag har fått brev från neurologen att jag ska få en tid inom tre månader. Det betyder 90 dagar till med tickande ben och fumlande fingrar. 90 nätter med värkande muskler. 90 dagar att hoppas att jag inte har Parkinson. 90 nätter som jag kan intala mig att jag bara inbillar mig att jag är sjuk. Men tiden går fort. Om 90 dagar vet jag.

Det kanske bara är inbillning alltihop. Jag kanske kan snurra på vänsterfoten om jag vill det tillräckligt mycket. Om jag anstränger mig tillräckligt kan jag säkert ta på mig jackan också. Och tvätta håret. Och öppna de förbannade pestoburkarna. Förresten ska jag sluta äta pesto. Och när jag tänker efter dreglar jag bara lite ibland. Och darrar. Jag kanske darrar för att jag är rädd för att darra. Jag kanske inbillar mig alltihop.

Humöret jävlas också med mig och jag har blivit ännu oberäkneligare än förut. Jag spottar och fräser och har mig när jag inte drar mig undan och gråter. Och gnäller. Och gnölar. Och gnatar. Och skäller ut grannarna och alla andra man kan skälla på.

De förbannade tårarna. De kommer hela tiden. Jag har sagt till dem. Sluta rinna säger jag men de lyder inte. De bara rinner och rinner när de minst av allt får göra det. Det är inte synd om mig säger jag men de tycker visst det. Eller också vill de bara jävlas. Allting jävlas med mig just nu. Neurologerna och vänsterhanden och saliven och tårarna som rinner. Jag vill att allt ska vara som vanligt .

Det är inte Parkinson jag bara darrar lite. Det är inte Parkinson jag är bara lite trött. Det är inte Parkinson jag bara fumlar lite. Det är inte Parkinson jag är bara lite stel. Nä det är inte Parkinson dreglar jag, och hör sen.

Det känns som jag har en pinne i vaden. Pinne i vaden? Man kan väl inte ha en pinne i vaden. Det trodde inte jag heller men nu verkar det lik förbannat som jag har fått en pinne i vaden. Det var konstigt hörrudu.

Jag har inte fått någon tid hos neurologen än och har börjat undra om jag verkligen behöver en. Jag har vant mig vid att inte kunna ta på sig jackan själv och när jag tänker efter darrar jag bara lite ibland. På det stora hela är jag någorlunda frisk och välfungerande så vad ska jag där att göra. De har väl annat att göra neurologerna än att se till så jag får på mig jackan.

Att tvätta håret knåda degen ta på mig jackan skriva på tangentbordet äta med kniv och gaffel sova på sidan sova överhuvudtaget vända blad i boken skala potatis öppna burken med pesto… allt har blivit så svårt plötsligt. Fast vem har sagt att det ska vara lätt att leva.

Det bästa är att låtsas att man kan rotera på foten och att man inte är så där trött som det verkar. Då slipper man förklara. För hur förklarar man att man inte kan rotera på foten utan att bli pinsam. Att låtsas att man inte dreglar är svårare. Och att man inte darrar på läpparna. Jag brukar hålla handen framför munnen när jag gör det men ibland börjar handen också darra då. Jag blir pinsam hela jag fast så får jag inte tänka säger de. Man ska acceptera sig som man är och sluta skämmas. Lätt att säga säger jag. För den som inte dreglar.

Stiger upp, klär på mig och lägger mig igen. Vilar lite. Går en promenad, låtsas att jag inte är trött. Äter yoghurt, vilar lite. Sätter igång tvättmaskinen, vilar lite. Lagar middag äter middag sover middag. Diskar ser en film. Säger god natt till Lasse. Läser somnar vaknar kissar. Somnar vaknar kissar. Läser. Somnar. Vaknar. Kissar.

Det är inte synd om mig. Jo jag sa just det att det är inte synd om mig. Det finns de som har det värre. Det finns alltid de som har det värre. Mycket värre. Det finns de som inte kan rotera på någon av sina fötter. Och så finns det de som inte har några fötter. Jag har två fötter och kan snurra på den ena. Jag är lyckligt lottad så vad klagar jag för.

Väntar på tid hos en neurolog. Jag har väntat i mer än två veckor nu fast de har väl annat att göra neurologerna. Eller också har han dött, doktorn, som skulle skicka remissen. Han var väldigt gammal och jag kollade dödsannonserna igår. Han kan ha glömt att skicka den också, man blir glömsk när man blir gammal har jag hört. Typiskt att han skulle dö just när han skulle skicka iväg min remiss. Inte för att jag vill veta att jag har Parkinson men ovisshet är också jobbigt. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Innan Parkinson.

Vad håller jag på med. Jag vet ju inte ens om det är Parkinson jag har. Vet inte ens om jag är sjuk. Det kanske ska vara så här. Babydoktorn var ju inte ett dugg bekymrad. Vem har sagt att just jag ska kunna rotera med händerna och spreta med fingrarna. Det kanske inte är alla förunnat att kunna göra det. Alla får sin skit att dras med. Och det är vänstersidan som krånglar tack och lov. Jag är högerhänt. Fast vad händer om högerhanden också lägger av. Då blir det svårare. Jag kanske inte kan klä på mig själv och borsta tänderna till sist.