Parkinson och jag

Jag tränar. Varje dag. Det stärker skelettet säger sjukgymnasten och det kanske det gör men jag har lika ont i ryggen i alla fall. Men jag gör som hon säger. Här henna gör jag tåhävningar och rumplyft och gummibandsövningar och på onsdagarna åker jag till Eslöv och boxas med parkinsongänget. Dessutom cyklar jag och ror och lyfter tyngder i sjukgymnasternas lokal på måndagar så visst tränar jag. Synd bara att det inte hjälper.

Efter noga övervägande tog jag mod till mig och gick på parkinsonträningen i onsdags. Jag klämde in mig i stödkorsetten, svalde några smärtstillande tabletter och intalade mig att det skulle gå bra och det gjorde det också även om jag fick sätta mig och vila några gånger när smärtan blev för stark. Det kändes bra att träffa parkinsongänget igen. Det var samma glada kämpar som alltid och jag fylldes av tillförsikt. Om några veckor är jag förhoppningsvis igång på riktigt igen.

Nu är pingisen och boxningen och de flesta våra andra aktiviteter igång efter sommaruppehållet. Skönt tycker jag som vill att allt ska vara som det brukar. Men det ska vara 25 - 30 grader hela veckan och utegympan flyttas in pga av värmen. Det är i svettigaste laget tycker jag och jag vill inte tänka heller på vad det beror på.  

Jag ska sluta lyssna på parkinsonpodden. De bara tjatar om att sjukdomen är progressiv och att vi kommer att bli sämre med tiden. Jag vill inte veta. Vill inte veta att jag kommer att sova ännu mindre sen och att mina symptom kommer att förvärras efter hand. Tänk om de kunde prata om något positivt i stället som boxarkompisarna i Eslöv. Varje gång jag träffar dem blir  jag på gott humör och känner hopp  om framtiden. Jag ska aldrig lyssna på parkinsonpodden mer.

Jag bara gnäller och gnäller fast aldrig på onsdagar. På onsdagarna är det boxning och styrketräning med kämparna i parkinsongänget och hur sur jag än är så blir jag alltid på gott humör när jag träffar dem. Men jag föredrar styrketräningen framför boxningen. Det känns ganska meningslöst att stå och vifta med armarna och kalla det för boxning tycker jag men det är nog jag som inte förstår mig på det.

I onsdags var det dags att ta på sig boxhandskarna igen tillsammans med resten av parkinsongänget. Boxning är bra för koordinationen och balansen säger de men jag känner mig inte särskilt bekväm bland alla höger- och vänsterkrokar och raka högrar för att inte tala om höger och vänster apekatt som jag inte har fattat vad det är. Någon proffsboxare blir jag nog aldrig.

Om några veckor startar boxningen med parkinsongänget igen och jag antar att jag borde vara glad för det. De är supertrevliga allihop och träningen är utmärkt men det har varit skönt att slippa stressa med den i sommar och frågan är hur mycket nytta den gör. Parkinson försvinner ju inte för att jag tränar utan fortsätter att accelerera. Kanske mår jag lite bättre i stunden till priset av att jag känner mig stressad och jagad men frågan är om det är värt det. Ge mig lite dopamin så är jag nöjd.

Jag har smygtittat lite på våra parkinsonkompisar på onsdagsträningen och sett att alla tanterna har bilringar som jag och alla gubbarna har kulmagar. Är det något speciellt kvinnligt, det där med bilringar runt magen och var kommer de ifrån? Lasse säger att det är muskler som inte används, men varför lägger de sig som en ring på magen? Och vart tar gubbarnas muskler vägen?

Alla har Parkinson och alla kan lyfta tiokilostyngden utom jag. Alla har Parkinson och alla kan vifta med vänsterarmen utom jag. Alla har Parkinson men ingen blir så utmattad efter träningen som jag. Inte kul att vara sämst i klassen.

Tråkigt? Jag? Nä jag har ju Röda spåret. Ena dagen går jag rödaspåretrundan från det ena hållet och nästa från det andra så jag får lite omväxling och på onsdagarna boxas jag och leker kolossen på Rhodos med parkinsongänget och när jag inte tränar och lufsar i skogen tvättar jag kalsonger och bakar hälsolimpa och oroar mig för allt hemskt som kommer att hända och på kvällarna streamar jag filmer om lycklig och (för det mesta) olycklig kärlek så här vilar inga ledsamheter. Här är det roligt nästan jämt.

Snart är det onsdag igen. Snart är det samma flåsande tillsammans med samma hurtbullar som förra onsdan, samma viftande med samma gamla armar och samma knytnävsslag i samma alldeles för stora boxhandskar. Samma fikapaus med samma ostmacka innan det är dags för en ny svettig pingismatch med samma glada gäng.

Onsdagarna är jobbiga. Den stenhårda träningen och boxningen med parkinsongänget tar på krafterna och det stör mig att jag inte har nån styrka i vänsterarmen. Jag kan knappt lyfta den medan de andra till synes utan ansträngning svänger och viftar med bägge armarna. De har ju också Parkinsons, vissa av dem i alla fall, men sjukdomen tar sig olika uttryck och det verkar åtminstone som min arm blir lite starkare av träningen. Som det inte räckte med boxningen så spelar vi pingis efteråt och det orkar jag egentligen inte men det är onsdagar som gäller eller ingen pingis alls.

Som det kan bli, livet. Inte anade jag förra våren att Lasse och jag skulle boxas och spela pingis tillsammans på onsdagarna - eller någon annan dag heller vad det beträffar. Boxning fanns inte på kartan och pingis är inget jag funderat på men så kom Parkinson och livet tog en annan riktning. Pingis är bra för oss som har Parkinsons. Bra för balansen, bra för rörligheten, bra för koordinationen. Roligt är det också, särskilt när man träffar bollen och det gör de allihopa utom jag.

 På onsdag startar boxningsträningen med parkinsongänget igen men jag har fortfarande ont i min vänsterarm efter att jag ramlade så jag får träna på sånt jag kan här hemma. Träna på att vara glad ändå till exempel, det behöver jag, och träna på att inte gnälla. Träna på att inte oroa mig så förbannat. Träna på att inte äta upp alla m-kulorna på en gång. Träna på att inte gå och lägga mig före klockan tio på kvällarna. Det är mycket jag behöver träna på när jag tänker efter.

Det var meningen att det skulle vara sista gången hos sjukgymnasten häromdan men hon ville inte släppa mig utan jag ska fortsätta ända fram till jul. Jag är naturligtvis tacksam över att hon tar så väl hand om mig även om det är lite för mycket nu. När jag inte balanserar och leker häst på sjukgymnastiken boxas jag och spelar pingis med Lasse eller också är jag ute och kasar på de sliriga vintervägarna eller sjunger tippetippetipptapp på Parkinsons julfest eller klafsar runt i skogen eller brottas med mitt tyngdtäcke i sängen på nätterna och som inte det var nog så har både min telefon och min dator ballat ur och jag är så trött så trött.

Är det någon som kan tala om för mig var jag ska lägga mina tankar när jag kryper ner i sängen för att sova. Kläderna lägger jag på stolen och telefonen på nattygsbordet men tankarna, de destruktiva tankarna, var ska jag lägga dem. Det bästa hade varit om jag kunde lägga dem på en hylla i garderoben eller i kylskåpet kanske, så de svalkade av sig lite. På dagarna kan jag kontrollera dem för det mesta. De håller sig  i schack när jag boxas med parkinsongänget eller sjunker in i en bok hemma i läsfåtöljen men på nätterna klampar de runt som vettvillingar i skallen när jag vill jag sova, jag vill sova, jag vill sova.

Idag trollade hon igen, sjukgymnasten. Hon kunde lokalisera min smärta i benet direkt och ge mig rörelser för hur jag skulle bli av med den. Och jag som tänkte låtsa att jag inte hade ont så jag inte var så gnällig. Jag tror jag ska starta en fan-club för sjukgymnaster. För övrigt är det ingen måtta på hålligånget nuförtiden. Jag gör dagliga timslånga skogspromenader och har boxning och pingis en gång och sjukgymnastik två i veckan. Jag behövde visst bli sjuk för att ta hand om mig även om det är i käckaste laget nu.