Parkinson och jag

Vi har blivit lite glömska här hemma, båda två. Jag kommer inte ihåg några namn längre, varken på personer, platser eller föremål och Lasse (tror jag att han heter, han som jag är gift med fast nu skojar jag) glömmer tider fast han har skrivit in vad han ska göra i tre olika almanackor (när han kommit ihåg det) så vi har lite tokiga konversationer här ibland men som tur är har vi inte glömt att vi älskar varandra.

Många frågar vad jag gör hela dagarna och ibland undrar jag det själv också. Den sista tiden har jag inte läst ens för jag hittar inga böcker som intresserar mig, så vad gör jag mer än att klä på mig, dricka kaffe, gå på toaletten och sånt. Lukar i rabatterna? Nä det klarar inte min rygg. Bakar kakor? Samma där och förresten äter vi inga kakor. Städar? Inte det heller men som tur är kan jag fortfarande klä på mig, dricka kaffe och gå på toaletten.

Sedan sjukgymnasten sa att jag tränade för mycket har jag tagit det lugnt. Och nu har jag fått ont i knät och då ska man väl inte träna men igår försökte jag lite och märkte hur stel i kroppen jag har blivit. Innan gjorde jag 90 knäböjningar om dagen och nu orkar jag knappt 10 ens. Vet inte vilket som är värst, att inte träna eller att överanstränga knät. Sjukgymnasten vet förmodligen men jag vill inte. vill inte gå dit igen. Tror hon är lika trött på mig som jag på henne.

Vet inte vad jag ska skriva om idag för här händer inget. Det är Lasse, Parkinson och jag som sitter här. Lasse med 33 eller möjligen 34 fungerande ryggkotor och jag med en mindre. Hur många kotor Parkinson har har jag ingen aning om och jag bryr mig inte heller. I vilket fall så sitter vi där vi sitter, fast lite rör vi på oss ibland. Mest Lasse. Jaha. Då vet ni det. Vad ska jag nu skriva om.

Igår hittade jag en klinik i Berlin som annonserar att de byter ut trasiga ryggkotor mot kotor av titan och min första tanke var att sätta mig på tåget direkt men av någon obegriplig anledning besinnade jag mig. Det var förstås dumt av mig men jag kan ju åka dit idag i stället. Eller i morgon eller någon annan dag.

Man måste lura sig. Ja man måste lura sig ibland för att överleva, åtminstone är det så för mig. Till exempel går jag små korta sträckor utan rullator då och då för att inbilla mig att jag är frisk och jag är så dum så att jag tror på det och är glad i flera sekunder sen.

Vi har haft en tetig fluga på toaletten i flera dagar och det är inte utan att man undrar hur länge den kan klara sig utan mat. Fast vad äter flugor? Enligt Google äter de kött och avföring och rutten frukt så jag har försökt stänga in den i wc-stolen genom att smälla igen locket men den lyckas alltid flyga iväg. Annars kunde den ju simma omkring där nere och mumsa på sin favoritmat fast tanken var förstås att den skulle drunkna.

Innan skrev jag parkinson med stor begynnelsebokstav men sen kom jag på att sjukdomar ska skrivas med liten bokstav. Det är bara det att parkinson är en förkortning av Parkinsons sjukdom och Parkinson är ett namn och namn skrivs med stor bokstav och nu vet jag inte hur jag ska göra. Det går förstås att ta reda på men hur viktigt är det? Inte viktigare än att Lars Lerin kan skriva  Ganges med liten bokstav vid en målning i sin konsthall i Kabusa.

När jag växte upp var Agneta, min storasyster, min idol. Jag härmade henne i allt och försökte bli som hon men det enda jag nånsin lyckats efterlikna henne med är att få en kotkompression på gamla dar. Alltid något.

Jag har svårt att hålla mig vaken, jag bara somnar hela tiden, mest när jag sitter och läser och det är nästan det enda jag gör. På dagarna alltså, det är då jag somnar och då jag läser. På nätterna sover jag nästan aldrig så det jämnar ut sig men det hade varit ljuvligt att kunna sova då i stället.

Det är svårt att hitta bra böcker när man läser mycket tycker jag, men häromdagen fick jag tips om flera läsvärda böcker och skyndade mig till biblioteket. Med kassen full av mastodontiska klassiker kastade jag mig över den ena efter den andra men tappade koncentrationen direkt. De, författarna alltså, bara babblar och babblar utan att få nåt sagt. Ja, jag vet att jag är en otålig typ. Jag vill att det ska gå undan fastän jag har all tid i världen att njuta av orden, men det kan jag alltså inte. Med fem påbörjade tegelstenar i bokhyllan letar jag efter den minst babbliga. Vad är det för fel på mig.