Parkinson och jag

Visst jag har parkinson men jag lever i alla fall och det gör inte Agneta. Inte nu längre. Hon dog för en vecka sen. Min älskade syster dog och jag kan nästan inte ta in det. Hon bara lämnade oss så där. Det borde vara förbjudet tänker jag. Jag ska lämna in en protest till Allmänna reklamationsbyrån, det ska jag göra och till kyrkan och folkbokföringen och alla andra som kan tänkas ta emot protester för så där får det inte gå till. Så gör man bara inte tycker jag.

Jag hatar allsång. Jag får knottror av det hurtiga nuskavivaragladeriet och vill bara lägga mig på golvet och skrika som ett barn. Det konstiga är att det inte hände förra veckan på parkinsonföreningens julfest. Av någon anledning fick jag inte en obetvinglig lust att kasta mig på golvet och vråla när alla klämde i med hejsan hoppsan så det ekade mellan väggarna, utan - tro det eller ej  - jag till och med formade orden mellan mina läppar och sjöng med. 

Jag är så tacksam för att jag inte har fått en stroke. Jag är så tacksam för att jag inte är inlagd på neurologen i Malmö. Jag är så tacksam för att jag inte blir tvångsmatad av en sadistisk sköterska. Jag är så tacksam för att ingen hotar att slå in spikar i armen på mig. Det finns mycket att vara tacksam för.

Det enda som hjälper mot domningarna i benet är att gå men antingen är det snorhalt ute eller också är det superslaskigt och förra veckan var det tio eller flera minusgrader och då kände jag inte för några långpromenader. Och eftersom jag är rädd för att ge mig ut på de sliriga vintervägarna vankar jag runt i huset som en osalig ande men jag kan i alla fall gå själv och slipper kalla på hemtjänsten varje gång jag ska på toaletten - som Agneta, så vad gnäller jag för.

I natt gick jag omkring i två timmar oavbrutet. Så fort jag slutade dog vänsterfoten och det var väl inte så roligt kanske men jag kan gå i alla fall och det kan inte Agneta och det är nog ännu värre. Hon bara sitter och sitter i sin rullstol hela dagarna och får ont i rumpan av allt sittande men jag kan gå och spela pingis också så vad gnäller jag för.  

Nä det är kanske inte så jätteroligt att stolpa omkring här hemma på nätterna med en nästan död fot men å andra sidan har jag fått världens finaste adventskalender av Leoni och igår fick jag choklad av parkinsonföreningen så vad gnäller jag för.  

 Jag blir tokig på mitt vänsterben. Nästan varje natt domnar det och det känns som att det håller på att dö.  Jag vet inte vad jag ska göra med det jävla benet (ibland måste man faktiskt svära) när det är hårt som sten och tårna inte går att räta ut. Att gå hjälper en liten stund. Så jag går och jag går och jag går och ibland får jag massage av Lasse. Men jag kan inte gå runt här i huset hela dagarna - och definitivt inte på nätterna - eller kan jag det. 

Samma iskyla utanför fönstret och samma kraftlöshet som igår och förra dan. Samma sömnproblem och samma domningar i benet. Samma nattvandringar, samma destruktiva tankar. Samma sköterskor på samma neurologimottagning som lovar samma saker och samma doktor som inte gör som han har sagt. Här händer det inget.