Parkinson och jag

Igår var jag sur redan när jag vaknade och sen var jag sur hela morgonen och hela dagen sen. Jag hade sovit dåligt och var trött på den evinnerliga smärtan i ryggen. Oj, nu skrev jag om ryggen fast jag lovat att inte göra det men det är svårt att inte nämna den när det är den som styr hela ens vakna tillvaro. I vilket fall bestämde jag mig för att gå på pingisen med parkinsongänget trots att jag hade ont men jag kunde bara spela fem, tio minuter innan smärtan blev för stark men det konstiga var att allt det sura rann av mig.

Truls Nöregårdhs ande svävade över Blomsterbergshallen i Eslöv i måndags när vi spelade bordtennis med parkinsonföreningen och vi fick hjälp av en av hans lagkamrater att komma igång efter sommaren. Hon visade mig (som avskyr att bli tillrättavisad)  hur jag skulle hålla i racketen för att bollen inte skulle studsa utanför bordet och - simsalabim - gick det lättare när jag  efter mycket motstånd fattade hur hon menade. 

Snart är det onsdag igen. Snart är det samma flåsande tillsammans med samma hurtbullar som förra onsdan, samma viftande med samma gamla armar och samma knytnävsslag i samma alldeles för stora boxhandskar. Samma fikapaus med samma ostmacka innan det är dags för en ny svettig pingismatch med samma glada gäng.

Onsdagarna är jobbiga. Den stenhårda träningen och boxningen med parkinsongänget tar på krafterna och det stör mig att jag inte har nån styrka i vänsterarmen. Jag kan knappt lyfta den medan de andra till synes utan ansträngning svänger och viftar med bägge armarna. De har ju också Parkinsons, vissa av dem i alla fall, men sjukdomen tar sig olika uttryck och det verkar åtminstone som min arm blir lite starkare av träningen. Som det inte räckte med boxningen så spelar vi pingis efteråt och det orkar jag egentligen inte men det är onsdagar som gäller eller ingen pingis alls.

Som det kan bli, livet. Inte anade jag förra våren att Lasse och jag skulle boxas och spela pingis tillsammans på onsdagarna - eller någon annan dag heller vad det beträffar. Boxning fanns inte på kartan och pingis är inget jag funderat på men så kom Parkinson och livet tog en annan riktning. Pingis är bra för oss som har Parkinsons. Bra för balansen, bra för rörligheten, bra för koordinationen. Roligt är det också, särskilt när man träffar bollen och det gör de allihopa utom jag.