Parkinson och jag

Vet inte om jag har fått en släng av kristallsjukan eller om det är Parkinson som bråkar med mig för jag är yr nästan hela tiden. När jag sträcker på mig för att ta något från de översta hyllorna tappar jag balansen och häromdagen ramlade jag och efter det ser jag till att stå med båda fötterna på marken. Jag har ändå fått en balansbräda av Noelia som jag tränar på - eller försöker i alla fall - och ibland gör vi balansövningar på parkinsonträningen men det verkar inte som det hjälper så jag får väl fortsätta treva mig fram längs väggarna som en gammal tant.

Hemma igen. Jag skötte mig rätt bra där uppe i Stockholm och lät inte Parkinson hindra mig från att göra det jag ville även om jag hade lite svårt att gå vissa dagar och kände mig yr och lullig. Varje morgon tackade jag för att min högra kroppshalva fungerar fast nu ljuger jag. Det gjorde jag inte alls det men jag har hört att det är många som gör så. Inte tackar för den högra kroppshalvan kanske men att de inleder dagen med att tacka gud för att de lever och jag tänkte att jag också skulle börja med det. Fast helst inte gud. Jag kanske kan tacka faster Helga i stället men inte före morgonkaffet. Att vara tacksam för att jag lever kan knappast skada och det är jag, tacksam alltså, även om jag inte har för vana att basunera ut det till hela världen.