Faster Helga

Hemma igen. Jag skötte mig rätt bra där uppe i Stockholm och lät inte Parkinson hindra mig från att göra det jag ville även om jag hade lite svårt att gå vissa dagar och kände mig yr och lullig. Varje morgon tackade jag för att min högra kroppshalva fungerar fast nu ljuger jag. Det gjorde jag inte alls det men jag har hört att det är många som gör så. Inte tackar för den högra kroppshalvan kanske men att de inleder dagen med att tacka gud för att de lever och jag tänkte att jag också skulle börja med det. Fast helst inte gud. Jag kanske kan tacka faster Helga i stället men inte före morgonkaffet. Att vara tacksam för att jag lever kan knappast skada och det är jag, tacksam alltså, även om jag inte har för vana att basunera ut det till hela världen.