Parkinson och jag

Jag hade fått besked om att en endokrinolog som hette Stefan skulle ringa mig igår och det var ju väldigt så snällt. Jag hade aldrig träffat honom och visste inte vad han ville, men vi skulle nog hitta något att prata om, tänkte jag. Det är inte var dag man pratar med endokrinologer. Faktum är att jag inte hade hört talas om dem förrän i somras men nu har jag både träffat en och talat med en annan i telefon. Han skulle ringa 1430 och det kändes lite högtidligt tyckte jag så jag satt nästan i givakt här hemma och väntade. 1433 ringde han. Han frågade hur det var med mig. Jo tack, sa jag, hur är det själv. Sen frågade han om det gick bra för mig att ta sprutor i magen och det gjorde det sa jag. Ja, sen kom han inte på mer att prata om, endokrinologen, och inte jag heller så det var ett kort samtal men jag ska komma på återbesök på endokrinologavdelningen nästa sommar och då kanske jag får träffa honom på riktigt, vad vet jag.

Jag hade rätt. Doktor Mohammed blev glad när jag sa att den nya medicinen fungerade. Det riktigt hördes på hans röst hur lättad han blev och nu har jag en fråga. Brukar din doktor också ringa dig och fråga hur du mår? Nä jag tänkte väl det. Själv har jag aldrig träffat en doktor som visar så tydligt att hen bryr sig om mitt hälsotillstånd. Inte förrän jag träffade doktor Mohammed. Han föreslår den ena medicinen efter den andra och kollar med sina kollegor vad de tror och sen ringer han mig och frågar hur det går. Så skulle alla läkare vara tycker jag.

Tur att jag inte har blivit sexmissbrukare - och sexgalning också vad det beträffar. Och tur att jag inte har blivit köpmissbrukare. Båda dessa missbruk lär vara vanliga biverkningar av parkinsonmedicinen men att jag skulle bli köpmissbrukare verkar orimligt, jag som hatar att gå i affärer. Jag har inte köpt några kläder på flera år och går omkring i gamla urtvättade byxor (minsta barnbarnet frågade en gång om jag inte har några andra kläder) och om inte min dotter hade varit omtänksam och försett mig med barnens urvuxna skor och egna köp ibland så hade jag väl gått här alldeles naken.

Är det jag den klumpiga tanten som inte kan resa sig från golvet utan stöd. Är det jag den trötta tanten som måste ta en vilopaus medan hon diskar. Är det jag den stela tanten som måste hålla sig i ledstången när hon går ner för trapporna. Är det jag den skröpliga tanten som inte orkar gå igenom hela konsthallen utan att sätta sig och vila då och då. Jag känner inte igen mig.  

 Alla undrar hur jag mår men jag vill helst inte prata om krämpor. Jag vill prata om livet och kärleken och döden - eller nä förresten - men vi kanske kan prata om varför äpplena inte smakar äpple längre eller om det var Ujje Brandelius som satt på stolen på Möllans ost dan före julafton eller också kan vi prata om varför alla böcker plötsligt är så tråkiga, det är sånt  som man kan prata om tänker jag.

Jag är pinsam. Började gråta när sjukgymnasten önskade mig god jul häromdagen. Jag klarar inte av att man säger snälla saker till mig. Inte att man säger elaka saker heller för den delen. Så säg inget snälllt för då gråter jag. Och säg inget dumt för då gråter jag. Säg inget alls för då gråter jag. Jag gråter.  

Alla är så unga nuförtiden, det var de inte förr. Som de två pojkarna på sjukhuset i Lund som gjorde PET-kameraundersökning på mig häromdagen. De var nästan bara barn. Det var absolut inget fel på dem. De gjorde vad de skulle, det tror jag i alla fall och de var korrekta och vänliga båda två men fast vi befann oss i samma rum så var det som om vi vistades i skilda världar. Jag kände mig som en fossil som måste behandlas med vördnad och respekt när de pysslade om mig och varsamt hjälpte mig upp på britsen. Undrar varför alla är så unga nuförtiden.

Nu har jag kontaktat hudläkaren som opererade mig och frågat om knölen som hon opererade bort kan ha orsakats av allt röntgande jag utsatts för den sista tiden och hon sa som väntat att den inte har det. Och - lika väntat - tror jag henne inte. Jag tror de håller varandra om ryggen, läkarna. Att de tänker att en tant mer eller mindre som stryker med är sånt som man får räkna med och att det dessutom skulle avlasta vården, fast nu tar jag kanske i. Förresten är det inte bara strålningsrisken som gör att jag tvekar att vara med i projektet. Jag är trött på den vettskrämda lilla tanten i den alldeles för stora sjukhussärken som det gör mig till.

Jag såg Hanekes fantastiska film Amour häromkvällen och det var definitivt inte vad jag behövde se just nu. Filmen handlar om en kvinna som blir förlamad efter en stroke och helt beroende av sin man som får ägna all sin tid åt att mata, lyfta och byta blöjor på henne, allt för att hon ska slippa bli inlagd på ett vårdhem. Är det så vi kommer att ha det om några år Lasse och jag. Att han kommer att få tillbringa sina sista år åt att ta hand om mig. Jag vägrar. Vill inte. Aldrig i livet att jag tänker gå med på det.

Alla är så snälla. Ringer och frågar hur jag mår. Skickar uppmuntran och kramar. Skakar bekymrat på huvudet när de inte lägger det på sned. Berättar om nån de känner som också har Parkinson. Googlar och berättar vad som står. Alla bryr sig, tycker synd om mig. Några tröstar mig med att jag inte kommer att dö i alla fall och det känns gott att veta. Tack alla snälla.