Parkinson och jag

Idag är det två år sedan min älskade syster dog. Om hon hade levt hade vi nog suttit här och druckit kaffe idag och spelat drillekaballe och pratat om kotkompressioner och sen hade hon velat gå ut och röka och då hade jag blivit irriterad och då hade hon känt sig påhoppad och jag hade fått skuldkänslor och sen hade vi skrattat lite generat båda två för mellan alla våra vibbar hade slingrat sig en klistersträng av kärlek så jag säger bara kom tillbaka Agneta, kom tillbaka. Jag saknar dig.

Igår gick jag en ganska lång promenad utan att få ont i ryggen och jag tänkte att jag kanske äntligen var frisk - ja inte från Parkinson förstås, den gubben blir jag aldrig av med - och kan leva mitt vanliga liv igen. Fast vad då vanliga liv? Jag har glömt vad jag brukade göra innan jag ramlade mer än att handla, diska, laga mat och gå i skogen men jag hade kanske kommit på det. Jag vill ju veta vad jag saknat och förresten har jag lika ont i ryggen nu igen.

Var är du? Varför svarar du inte när jag pratar med dig? Var håller du hus? Och vad gör du hela dagarna? Jag pratar med dig varje dag och saknar dig så mycket. Kom tillbaka Agneta. Snälla kom tillbaka.