Parkinson och jag

I förrgår tog jag mod till mig och svalde en av de nya sömntabletterna innan jag gick till sängs. Trots att jag var skräckslagen för eventuella biverkningar gjorde jag det - helt i onödan visade det sig eftersom jag ändå inte kunde sova. Jag märkte ingen skillnad mot natten innan utan vaknade varje timme som jag brukar och i natt låg jag klarvaken tills solen gick upp. Jag sover till och med sämre nu än innan jag började med sömnmedicinen och det är inte utan att jag är besviken. Men jag är inte död i alla fall. Inte än. Och jag har inga varbölder. Ingen huvudvärk och inga hallucinationer. Ingen klåda någonstans. Jag är precis som vanligt tror jag. Trött och dåsig förstås men det är jag alltid. Det blir man när man inte sover.

Doktorn - han som är så dålig på att höra av sig - har remitterat mig till hudkliniken för utslag som jag hade för ett år sedan. Nu när jag inte har några utslag längre tycker han att jag ska gå dit och visa bilderna som jag har i min telefon. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag ska åtminstone skynda mig att avboka tiden.

Och jag som trodde jag var någorlunda frisk, om man bortser från Parkinson, men efter besöket på neurologen igår känner jag mig sjukare än nånsin. Den snälle doktorn, han med boktipsen, tog mig på alldeles för stort allvar. Som väntat ökade han medicindosen men han ville ta blodprover på mig också och röntga vänsterarmen eftersom medicinen inte biter på den och låta hudkliniken göra en bedömning av klådan på magen och på benen och det är inte utan att jag tänker att jag nog är jättesjuk. Jag tror inte jag vill veta mer. Jag vill bara ta mitt dopaminpiller i lugn och ro och tänka på nåt annat än sjukdomar och död.

Det kliar överallt. På magen, på ryggen, på armarna och benen men det syns nästan ingenting. Små bruna och ljusrosa prickar bara som inte ser så farliga ut och så några röda. En gång visade jag mina utslag för sköterskan på vårdcentralen men hon tyckte nog att jag var sjåpig för just den dagen syntes de nästan inte alls. Så vad gör jag? Jag kliar. Och kliar. Och kliar. Det är det enda jag kan göra.

Som om det inte räckte med all klåda jag redan har så fick jag årets första fästingbett igår och fler lär det bli för de har kommit tillbaka nu, fästingjävlarna. Och med dem risken för borrelia och TBE fast TBE har jag vaccinerat mig mot. Tänk om man hade kunnat vaccinera sig mot Parkinson också. Och sömnlöshet. Och glömska och bekymmer. Ett vaccin mot främlingsfientlighet hade också varit önskvärt i dessa tider och det dröjer säkert inte länge innan vi kan vaccinera oss mot allt.

Det är synd att mediciner har så många biverkningar. Doktorn – han den snälle på neurologen – skrev ut en medicin till mig som gör att man inte kissar så ofta och det hade jag behövt, jag som springer på toa var och varannan timme. Men det räckte att jag läste på bipacksedeln för att jag skulle avstå. Jag bosätter mig hellre i badrummet för gott än att frivilligt utsätta mig för yrsel och hjärtrusning. Den räcker med klådan som jag fortfarande inte vet varifrån den kommer. Är den en biverkning av parkinsonmedicinen eller vad är det frågan om? Och ryggsmärtorna? Kommer de av sjukdomen eller medicinen eller något annat? Nej tack, inte fler mediciner med biverkningar för mig.

Vill inte klä av mig naken på det kalla golvet. Vill inte se mig i spegeln.  Vill inte hitta fler fettvalkar runt magen. Vill inte få syn på fler kliande utslag på kroppen. Vill inte upptäcka fler påsar under ögonen. Vill inte va så hjälplös att jag inte ens kan tvätta mig ordentligt själv. Jag ska aldrig duscha mer.

Vet inte om det är Parkinsons fel att jag inte kan sova om nätterna men det är det nog. Det är säkert hans fel också att jag har utslag på kroppen, de som jag trodde var biverkningar av parkinsonmedicinen. Jag vet fortfarande inte om det är biverkningar eller vad de beror på. Det enda jag vet är att det kliar och svider lite överallt på kroppen och att jag nästan inte sover alls på nätterna. Jag kanske är en sådan där svedavärkochbrännkärring i alla fall.

Det svider på ryggen och på magen och på benen men det syns ingenting. Har jag blivit en sån där sveda- värk-brännkärring som läkarna har en hemlig kod - SVBK - för i journalen. Men det svider ju. Något måste det vara. Ska jag låtsas att det inte svider bara för att jag inte vill att läkarna ska skriva SVBK i min journal och förresten gör de nog inte det längre nu när man kan läsa sin journal på nätet. Fast det skulle inte förvåna mig om de har hittat ett annat kodord eller att de för en parallell journal som patienterna inte har tillgång till vid sidan om för sveda- värk-brännkärringarna finns väl kvar. Eller?

Nu kliar det igen. På magen och på ryggen och på ena armen. Är det mitt dåliga samvete för att jag inte bidrar till samhällsekonomin som spökar eller vad är det frågan om. Eller är det Parkinson som sitter där mellan skrynklorna och retas. Det syns ingenting, det är det som är konstigt. Inbillar jag mig bara eller håller jag på att mista förståndet.   Ja inte vet jag, jag vet bara att det kliar så förbannat

Jäkla läppjävlar som darrar. Jäkla haltande och jäkla ben som inte hänger med. Jäkla skit att alltid vara trött. Jäkla spott som rinner på jäkla den kinden. Jäkla klåda, jäkla medicin. Jäkla Parkinson och jäkla jäkla Putin. Jäkla bula jäkla skit.

Den ger sig inte. Klådan. Men nu har jag köpt antiklådsalva på apoteket så får vi se om den hjälper. Vet inte vilket som är värst, klådan eller väntan på att få börja med medicinen igen. Jag märkte inte hur bra den hjälpte förrän jag slutade att ta den. Nu har jag börjat darra igen. Fingrarna smattrar som trumpinnar när jag sitter stilla och jag väntar otåligt på att någon ska höra av sig från neurologen. Men jag är van. Det känns som jag inte har gjort något annat det sista halvåret än att vänta på besked från neurologen i Lund.

Kan man be doktorn titta på klåda som inte syns? Jag kom fram till att det kan man inte och lyckades övertyga sköterskan på neurologen också om att jag inte behöver någon bedömning från vårdcentralen. Hon skulle prata med doktorn och nu väntar jag på att de ska höra av sig om jag ska fortsätta med medicinen. Vad jag ska göra om klådan inte upphör vill jag helst inte tänka på just nu.

Klådan släpper inte och doktorn vill inte skriva ut ny medicin förrän den är borta. Han tyckte att jag skulle ringa till vårdcentralen för att få en bedömning av utslagen men jag har ju inga utslag, bara klåda och vårdcentralen hade inga lediga tider så här sitter jag och undrar om jag bara inbillar mig att det kliar medan jag väntar på att det ska sluta av sig självt.