Parkinson och jag

Jag har inte slagit sönder något glas eller någon tallrik på tjugo år minst men denna veckan har jag haft sönder inte mindre än tre tallrikar vid olika tillfällen. Den ena tappade jag när jag inte kunde hålla balansen och en for i golvet när jag försökte bära en tung bricka och den tredje har jag glömt hur det gick till. Och jag kanske gör det för lätt för mig när jag skyller det på  parkinson men det gör jag. Men, visst, det är världsligt och det var inget mingporslin jag krossade men jag ser det ändå som ett nederlag. Det känns som att nedräkningen har börjat

När man inte orkar något gör man inget heller, då bara sitter man och glor. Man och man förresten, det är jag som sitter och det är jag som glor och jag önskar att jag hade kunnat göra något annat som att skriva till exempel men det kan jag inte. Jag hittar inte orden längre och om jag hade hittat dem hade jag inte kunnat skriva ner dem eftersom fingrarna slinter på  tangentbordet. Så här sitter jag. Här sitter jag och väntar på vaddå. 

När man bara orkar diska en tallrik åt gången. När man måste hålla sig i ledstången i trappan. När man är så fumlig att man knappt kan knyta sina skor. När man måste sätta sig och vila på varenda stol man ser. När man inte klarar av att resa sig från golvet. Man har plötsligt blivit hundra.

Jag kan nästan inte knyta skorna längre. Mina fingrarna lyder inte. De gör inte som jag vill att de ska göra och jag skulle behöva skor med kardborreband men det verkar som de bara tillverkas för barn. Hoho alla  skofabrikanter. Här sitter en som vill köpa vuxen-skor med kardborreband. Vill ni vara snälla och göra ett par vuxenskor med kardborre-band till mig. Storlek 38. Snygga helst och billiga och fotriktiga.

Typiska symptom på Parkinson är balansstörningar, blodtrycksbesvär, depression, fatigue, frysningar, förändrat lukt- och smaksinne, gångsvårigheter, hudproblem, kognitiva problem, låsningar, mag- och tarmbesvär, minskad ansiktsmimik, muskelstelhet, problem med saliven, restless legs, rörelsehämningar, sexuella problem, skakningar, smärta, störd impulskontroll, svettningar, sväljsvårigheter, sömnproblem, tandproblem, trötthet, viktförändringar, urologiska problem och ångest och det är en himla tur att jag inte har fått alla tycker jag.

Jag som alltid har varit snabb av mig har blivit så fruktansvärt obeskrivligt lååångsam. Jag kan inte göra något fort längre. Att trä armen i jackan och knyta skorna när jag ska gå ut, att bestämma vad jag ska göra och vad jag inte ska göra om jag nu ska göra nåt, att få potatisen att ligga stilla i handen när jag skalar den, allting tar sån tid och jag kan inte skynda mig hur jag än försöker.

Nä, jag bara darrar lite när jag lyfter kaffekoppen men jag ska inte dö. Nä, jag är bara lite stel i kroppen när jag rör mig men jag ska inte dö. Nä, jag kan inte knyta skorna så bra men jag ska inte dö. Nä, jag kan bara inte krypa under bordet längre när jag leker kurragömma men jag ska inte dö. Nä, jag bara dreglar lite när jag pratar men jag ska inte dö. Nä, jag är bara så in i norden trött och måste vila hela tiden men jag ska inte dö. Det tror jag inte i alla fall.

Det märks inte på dig att du är sjuk (nä jag försöker dölja det så gott jag kan). Du kan ju röra dig hur lätt som helst (ja jag kan göra allt utom att ta på mig vänsterärmen på jackan och knäppa bh:n och klappa händerna och knyta skorna och äta med kniv och gaffel och dansa och göra solhälsningen och …). Det verkar inte vara så jobbigt att ha Parkinson tycker jag (nä det är skitmysigt att sätta sig och vila efter varje steg man tar). Vilken tur att sjukdomen du fått inte är så farlig (ja jag är så glad och tacksam att jag fått Parkinson).

Det kliar fortfarande trots att jag slutat med medicinen. Jag haltar mer också och ser inte klok ut där jag stolpar fram som en robot på mina stela ben. Det är ditt fel Parkinson, bara så du vet. Ryckningarna i ansiktet också och dreglet och fumlet. De rinnande ögonen och påsarna på kinderna kan jag kanske inte beskylla dig för och inte de decimeterlånga – nåja - skäggstråna på hakan heller men de gör mig inte vackrare precis när jag leker vanligt tant ute på vift.

Skillnaden mellan att vara sjuk och frisk är att när man är frisk kan man ta på sig bh:n själv och knäppa alla knapparna i pyjamasen. När man är frisk kan man gå på långpromenad i jympaskor som man har knutit själv och putta upp potatisen på gaffeln när man äter. När man är frisk kan man öppna munnen utan att dregla och drömma ljuvliga drömmar hela natten utan att gå upp och kissa. Jag tycker det var roligare att vara frisk.

Allt är precis som vanligt. Jag har fortfarande överproduktion av saliv och asar fortfarande vänsterbenet efter mig. Överläppen vibrerar fortfarande som en ilsken väckarklocka och Lasse får fortfarande hjälpa mig att ta på mig jackan. Och jag har varken kräkts eller hallucinerat som det står på bipacksedeln till medicinen att jag skulle göra trots att jag motvilligt konsumerat alla piller som den pedagogiske doktorn skrev ut till mig.

Jag blir fumligare och fumligare men saker får ta den tid de tar. Vänsterbenet strejkar mer och mer men jag hoppar fram på det högra. Dreglar mer och mer men lite spottloskor har ingen dött av. Darrar mer och mer och drar äntligen allas blickar till mig. Misströstar mer och mer.

Det är så mycket fokus på vad jag inte kan och inget om vad jag är bra på men här kommer det äntligen. Jag är bra på att tvätta den vänstra halvan av kroppen, bra på att fumla med pyjamasknapparna, bra på att svettas för att inte tala om att frysa, bra på att släpa ena benet efter mig, bra på att kissa en gång i timmen, särskilt på nätterna, bra på att längta efter mina barnbarn och oroa mig för framtiden och sist men inte minst, en fena på att inte orka, så kom inte där och säg att jag inte är bra på nåt.

Tänker på den gamla goda tiden. Hur det var att kunna knäppa knapparna i pyjamasen (fast jag använde visst inte pyjamas då), att själv kunna ta på mig jackan och knyta skobanden på joggingskorna - och dessutom jogga! - att kunna lyfta på handen och vinka till barnbarnen när de åkte hem och att dra upp byxorna utan ansträngning när jag hade kissat. Det var tider det.

I morgon gäller det. Då ska jag bli radioaktiv med eller utan Putins medverkan och förresten vill jag inte tänka på den idioten men det är svårt att låta bli. Om allt går vägen och inte som förra gången ska jag alltså göra den sista undersökningen i morgon och sen får jag förhoppningsvis ? veta varför jag fumlar så förbannat.

Jag går sämre och sämre. Släpar vänsterbenet efter mig och orkar inte gå några längre sträckor. Dessutom blir jag fumligare och fumligare och får inte upp maten på gaffeln när jag ska äta. Undrar om Putin också släpar benen efter sig (hoppas hoppas) eller om han just nu sitter ensam vid sitt lååånga bord på slottet vid Svarta havet och försöker peta upp lite pelmeni på gaffeln.

Det finns så mycket att vara glad för. Som att det är vänstersidan av kroppen som inte funkar till exempel. Att jag inte kan tvätta min högerarm med den vänstra kan jag stå ut med men om högersidan också lägger av måste jag ha en personlig assistent som duschar och klär på mig, knäpper knappar, knyter knutar, skär upp brödet, öppnar burkar, vattnar blommor, nästan allt. Men än så länge är jag jublande glad.