Parkinson och jag

Alla kan spreta med fingrarna utom jag. Alla kan låta bli att darra utom jag. Alla kan knäppa sin jacka utom jag. Alla kan tvätta högerarmen utom jag. Alla kan dansa tango utom jag. Alla kan göra solhälsningen utom jag.   Alla kan stå på huvet utom jag. Alla kan slå knut på sig utom jag. Alla kan göra saltomortaler medan de svävar ner från Turning Torso utom jag.

Jag har ändrat mig. Jag vill inte träffa doktorn om en vecka. Jag tänker inte gå till någon doktor. Aldrig i livet att jag tänker gå till doktorn nästa måndag. Jag vill inte veta. Jag vill inte veta varför jag haltar och dreglar. Vill inte, vill inte, vill inte veta. Att jag har Parkinson.

Jag blir fumligare och fumligare men saker får ta den tid de tar. Vänsterbenet strejkar mer och mer men jag hoppar fram på det högra. Dreglar mer och mer men lite spottloskor har ingen dött av. Darrar mer och mer och drar äntligen allas blickar till mig. Misströstar mer och mer.

Det är så mycket fokus på vad jag inte kan och inget om vad jag är bra på men här kommer det äntligen. Jag är bra på att tvätta den vänstra halvan av kroppen, bra på att fumla med pyjamasknapparna, bra på att svettas för att inte tala om att frysa, bra på att släpa ena benet efter mig, bra på att kissa en gång i timmen, särskilt på nätterna, bra på att längta efter mina barnbarn och oroa mig för framtiden och sist men inte minst, en fena på att inte orka, så kom inte där och säg att jag inte är bra på nåt.

T vå veckor till. Två lååånga veckor till. Två jävla lååånga veckor till. Tills jag får veta det jag inte vill. Veta.

Bra att folk har sagt till mig att ringa neurologimottagningen och fråga varför jag inte får någon tid, annars hade jag kanske inte gjort det. Bra att jag haltade så mycket igår att jag hade svårt att gå, annars hade jag nog inte gjort det då heller. Dåligt att man ska behöva påminna sjukhuset om att man finns så de inte glömmer bort en. Dåligt att jag måste vänta ända till den 4 april innan jag får träffa doktorn för att få en diagnos.

Samma väntan på samma doktor, samma skepsis, samma karantän. Samma längtan, samma darr på handen, samma vänsterben som inte hänger med. Samma brist på yoga, samma jävla Putin, samma gamla dregel, samma gamla gnäll. Snart så är det kväll.

Det rinner en salivdroppe från min vänstra mungipa. Hela tiden. På samma gång rinner det en annan droppe från den högra mungipan. Hela tiden. Jag har alltså spott på kinderna. Hela tiden. Vill inte det ska synas. Är rädd att folk ska tycka jag är äcklig. Och det är jag. Äcklig. Hela tiden.

Vad gör du? Vill du inte tala om för mig vad du kommit fram till på alla undersökningar som du har gjort på mig. Tycker du inte att jag har rätt att veta varför jag stolpar omkring och sluddrar och inte kan knäppa knapparna i pyjamasen. Hoho, här är jag. Jag väntar och väntar på att du ska höra av dig. Torkar bort dregel från kinderna medan jag väntar. Är tacksam för att det är vänsterarmen som inte funkar medan jag väntar. Gråter med barnen i Ukraina medan jag väntar. Väntar.

Tänker på den gamla goda tiden. Hur det var att kunna knäppa knapparna i pyjamasen (fast jag använde visst inte pyjamas då), att själv kunna ta på mig jackan och knyta skobanden på joggingskorna - och dessutom jogga! - att kunna lyfta på handen och vinka till barnbarnen när de åkte hem och att dra upp byxorna utan ansträngning när jag hade kissat. Det var tider det.

Nu väntar jag igen. Väntar på att doktorn ska höra av sig och tala om för mig vad det är frågan om. Det känns som jag inte har gjort något annat än att vänta det sista halvåret och frågan är om jag verkligen vill veta. Om det är nu det börjar. Mitt liv som sjuk. Jag fasar för att bli beroende av mediciner som ger biverkningar för att inte tala om att bli en börda för Lasse men vad gör man. Symptomen förvärras hela tiden och jag är rejält trött på att vara en dreglande äckelpotta som haltar fram och asar benet efter mig.

Konstigt nog var det inga problem att vara utan mat i nio timmar i onsdags. Jag som alltid är hungrig. Men jag sa till magen på morgonen att nu får du ingen mat förrän ikväll hur mycket du än skriker och magen lyssnade. Gav inte ett knyst ifrån sig på hela dagen och ville knappt ta emot lasagnen jag tvingade i den vid femtiden. Så nu vet jag det. Att man kan prata förstånd med sin mage. Önskar att någon kunde prata förstånd med dåren Putin också men det verkar vara betydligt svårare.

Nästa etapp avklarad. Jag börjar bli van att ligga orörlig i dånande rör som de skjutsar in mig i men 20 minuter kan vara väldigt långa ibland. Igår trodde jag ett tag att de hade glömt bort mig där jag låg invippad i ett bårtäcke med ett irriterande hårstrå i munnen. För övrigt var det en lindrig undersökning - när jag efter många kringelikrokar lyckades hitta till sjukhusets nukleära avdelning - den mesta tiden låg jag på en brits och läste Roy Jacobsens underbara Fartygets ögon medan de radioaktiva ämnena spred sig i mina blodådror. Återstår det sista ? sjukhusbesöket, det där jag ska få min dom.   Jag är beredd på allt (fast det är jag förstås inte).

I morgon gäller det. Då ska jag bli radioaktiv med eller utan Putins medverkan och förresten vill jag inte tänka på den idioten men det är svårt att låta bli. Om allt går vägen och inte som förra gången ska jag alltså göra den sista undersökningen i morgon och sen får jag förhoppningsvis ? veta varför jag fumlar så förbannat.