Parkinson och jag

Jag kan inte skilja på Peter Jöback och Ola Salo. Jag kan inte skilja på luktärter och krasse heller och inte på sälar och delfiner. Frågan är om det har med Parkinson att göra men det tror jag inte. Och hur viktigt är det att kunna skilja på Peter Jöback och Ola Salo. Räcker det inte att de kan se skillnad på sig själva? Att luktärter och krasse är vackra blommor vet jag men måste man kunna skilja på dem? Sälar - eller var det delfiner kanske - har jag sett i Skånes djurpark och de såg så nöjda ute där de plaskade i vattnet att jag är ganska säker på att de ger fullständigt tusan i vad vi kallar dem.

Ibland glömmer jag att jag är sjuk och det är naturligtvis bra. Det kan inte vara nyttigt att gå och tänka på att man är sjuk hela tiden. Problemet är att jag överskattar mig när jag glömmer det. Då bokar jag in mig på saker som jag egentligen inte orkar och sen står jag där och vet inte hur jag ska dra mig ur. Fast hellre det än att bara sitta och vänta på att livet långsamt ska rinna ur mig.

Jag tar tillbaka att jag inte vet vad jag ska prata med boktipsdoktorn om när jag gör återbesök om några veckor. Vänsterbenet har börjat krångla igen och jag saglar och darrar mer och mer och jag misstänker att det är dags att öka medicindosen. Undrar hur ofta man måste göra det och om det finns någon gräns för hur mycket medicin man kan ta fast det gör det väl. Det känns tryggt att veta att några som jag träffat i Parkinsonföreningen har haft sjukdomen i tio år och mer och de kan leva ett drägligt liv fortfarande.

Som om det inte räckte med all klåda jag redan har så fick jag årets första fästingbett igår och fler lär det bli för de har kommit tillbaka nu, fästingjävlarna. Och med dem risken för borrelia och TBE fast TBE har jag vaccinerat mig mot. Tänk om man hade kunnat vaccinera sig mot Parkinson också. Och sömnlöshet. Och glömska och bekymmer. Ett vaccin mot främlingsfientlighet hade också varit önskvärt i dessa tider och det dröjer säkert inte länge innan vi kan vaccinera oss mot allt.

Han hade inte glömt mig, doktorn på neurologen - han med boktipsen - fast det är kanske inte han som tar hand om kallelserna utan hans sekreterare eller en dator eller vad det nu är. I vilket fall har jag fått en tid för återbesök nu. Efter ett års väntan fick jag äntligen en kallelse och nu undrar jag vad jag ska där och göra. Bortsett från fatiguen lever jag ett drägligt liv tack vare parkinsonmedicinen och jag förstår inte varför ska jag gå till doktorn fast vi kan ju alltid ge varandra var sitt boktips, doktorn och jag.

Vi tittade på en sorglig film häromkvällen, Parkinson och jag. Den handlade om en dement kvinna som irrade omkring på gatorna och hennes hjärtsjuke man som sprang och letade efter henne. Kvinnan hade påsar på kinderna precis som jag fast hon var rätt söt ändå och mannen drömde om att skriva en bok om drömmar! Ingen av dem ville flytta till ett äldreboende fast det var uppenbart att de inte klarade att ta hand om sig själva. Det var så ledsamt alltihop och slutade med att mannen dog av en stroke. Blev du sugen på att se den? Vortex heter den och finns på Cineasterna

Om jag inte hade haft Parkinson hade jag satt mig i bilen i morgon och kört till Saint Carelle för att köpa handbroderade underkläder av Bonibelle. Sen hade jag gjort ett besök i klostret där hon lärde sig sy och älska livet och till sist hade jag druckit en pastis på Fabiens café och reflekterat över sånt som gör livet värt att leva. Men dels är jag alltså sjuk och dels är Bonibelle en romanfigur så jag får sitta här i min fåtölj i stället och njuta av boken om Agnetas eskapader i Saint Carelle. Vad den heter boken? Au revoir Agneta och det är Emma Hamberg som skrivit den.

Det finns de som säger att jag ska vara glad att det är Parkinson jag fått och inte livmoderhalscancer eller bältros och det är jag naturligtvis. Jag är glad över allt jag slipper. Som igår kväll till exempel när jag skulle borsta tänderna och kom jag på att jag redan hade gjort det och kunde krypa ner i sängen direkt. Ibland är lyckan närmre än man tror.

Så glad jag blev i morse när jag vaknade och kom på att det inte var duschedag. Jag måste ha sett riktigt lycklig ut för Lasse undrade vad det var med mig. Det finns mycket att glädja sig åt om man bara tänker efter.

Hur kan man tro att andra är så intresserade av vilka blusar man har köpt och hur många mackor man äter till frukost att man skriver en bok om det. För man skulle väl inte publicera sin dagbok om man inte trodde att någon var intresserad av den. Och uppenbarligen är vi intresserade, vi som läser den. Själv har jag alltid gillat att läsa dagböcker nästan oavsett vem som har skrivit dem. Det är spännande att dyka ner i en annan människas liv och tankar tycker jag. Och jag själv då. Varför skriver jag om min Parkinson? Jag skriver för att det är så jag alltid har gjort. Varför jag lägger ut det jag skriver på nätet är svårare att förklara men delvis är det för att jag ska slippa förklara för alla hur jag mår. Jag tycker inte om att prata om min sjukdom. Det är så lätt att man blir gnällig då. Försöker jag rentvå mig nu? Antyder jag att jag har ädlare syften än Marianne Lindberg de Geer för att lämna ut mig? Det har jag inte men jag tjänar inga pengar på det. Marianne Lindberg de Geer får

Jag kan inte sluta tänka på Marianne Lindberg de Geer. Varför ger hon ut sin dagbok i bokform? För att tjäna pengar? Eller för att hon tycker att hon är intressant? Och varför läser vi den, jag och andra? Ulf Lundell har också publicerat sina dagböcker så han tycker väl att han är intressant han med även om han gnäller mest. Det är säkert många som approcherar honom också men det skriver han inte om och han använder inte sådana ord som approchera heller. Jag själv då. Varför skriver jag om Parkinson och lägger ut på nätet? Tror jag att jag är intressant på något sätt eller vad håller jag på med.

Jaså du blir approcherad du, Marianne Lindberg de Geer. Ja ja, fint ska det va. Mig är det ingen som approcherar och tur är väl det för jag hade förmodligen skrämt iväg vederbörande illa kvickt. Och varför skriver jag om Marianne Lindberg de Geer? För att jag håller på att läsa hennes senaste dagbok. Men vad har det med Parkinson att göra? Ingenting såvida inte Marianne Lindberg de Geer har Parkinson men det tror jag inte för det har hon inte skrivit något om. Det hade hon nog gjort i så fall för hon är väldigt öppenhjärtig om sig själv och sina sjukdomar. Det enda som anknyter till Parkinson är att jag som läser Faktiskt tyvärr av Marianne Lindberg de Geer just nu har Parkinsons sjukdom och jag har inte lust att skriva om Parkinson varenda dag även om jag har döpt min blogg efter honom. Jag är inte min sjukdom. Jag är samma virrpanna som jag alltid varit och det är definitivt inte någon som approcherar mig.