Marianne Lindberg de Geer och jag

Hur kan man tro att andra är så intresserade av vilka blusar man har köpt och hur många mackor man äter till frukost att man skriver en bok om det. För man skulle väl inte publicera sin dagbok om man inte trodde att någon var intresserad av den. Och uppenbarligen är vi intresserade, vi som läser den. Själv har jag alltid gillat att läsa dagböcker nästan oavsett vem som har skrivit dem. Det är spännande att dyka ner i en annan människas liv och tankar tycker jag. Och jag själv då. Varför skriver jag om min Parkinson? Jag skriver för att det är så jag alltid har gjort. Varför jag lägger ut det jag skriver på nätet är svårare att förklara men delvis är det för att jag ska slippa förklara för alla hur jag mår. Jag tycker inte om att prata om min sjukdom. Det är så lätt att man blir gnällig då. Försöker jag rentvå mig nu? Antyder jag att jag har ädlare syften än Marianne Lindberg de Geer för att lämna ut mig? Det har jag inte men jag tjänar inga pengar på det. Marianne Lindberg de Geer får betalt för det hon skriver och det verkar hon behöva, hon som shoppar varje dag. Och nu ska jag sluta skriva om henne, annars får jag kanske döpa om min blogg till Marianne Lindberg de Geer och jag.