Parkinson och jag

Ibland glömmer jag att jag har parkinson för det är bara ryggen jag känner av. Kotkompressionen. Men häromdagen hade jag glömt att ta min parkinsonmedicin och kände igen mig direkt. Jag fick släpa vänsterbenet efter mig när jag skulle upp för backen utanför huset och det var så det började innan jag hade fått min diagnos. Det var när benen inte lydde som jag förstod att något var fel. Det är bra att kroppen påminner mig om att jag har parkinson ibland.

Jag tänker på klimatministern. Varför skaffar hon barn när hon vet att det inte finns något hopp för vår planet. Fast hon kanske inte har fattat det än, hon kanske tror på allt hon själv säger. En som tror? att hon har fattat är Gun Britt Sundström. I Söndagsintervjun i P1 påminde hon oss om det vi vet men inte vill veta. Att det är kört. Själv gör jag som strutsen, jag stoppar huvudet i sanden för att slippa att bli påmind och det kanske klimatministern också gör.

Häromdagen när jag skulle tanka hade jag glömt hur man gjorde. Jag stod framför bensinpumpen som ett fån och kunde inte komma på om jag skulle tanka först och betala sen eller tvärtom, och hur jag skulle betala och vad jag skulle göra med den där skärmen som blinkade. Och idag när jag hade handlat och betalat min varor glömde jag kvar några av dem på rullbandet kom jag på när jag kom hem men då var jag så irriterad på mig att jag inte orkade köra tillbaka till affären och hämta dem. Håller jag på att bli senil eller vad är det frågan om. Kul är det i alla fall inte, jag lovar.

Jag var hos en optiker häromdagen eftersom jag behöver nya glasögon och jag blev lite förvånad när det var en lång smal spoling med rosor på kinderna som tog emot mig. Jag tänkte att det måste vara en praktikant eller assistent eller nåt men det var optikern himself. Han skämtade om saker som jag aldrig hört talas om och inte visste vad de var och berättade att han nyss hade varit pappaledig och där satt jag i byxorna som jag ärvt av ett av mina barnbarn och tänkte att jag måste vara väldigt väldigt gammal.

Nu har jag skrivit tillräckligt om parkinson och kotkompressioner tycker jag. Frågan är bara vad jag då ska skriva om. Jag kommer inte på nåt, är helt tom i bollen. Inte bollen som man leker med och inte bålen heller utan båålleen med längre å-ljud än bollen och betoning på bägge stavelserna. Jag vet inte hur det stavas eller var uttrycket kommer ifrån men det är alltså något som man är tom i när man saknar idéer och det gör jag. Saknar idéer alltså. Jag har redan skrivit om allt känns det som fast jag har inte skrivit förrän nu om att vara tom i bollen. Så. Nu har jag skrivit det också. Vad ska jag nu skriva om?

Jag har precis läst ut Alex Schulmans senaste roman ”17 juni” och fascinerades av att huvudpersonen i boken får för sig att ringa upp telefonnumret till sitt barndomshem. Till sin stora förvåning får han höra sin pappas röst i luren och pappan låter precis som han minns att han gjorde. Samma tonfall. Samma harklingar. Då ringer han igen och igen och igen och pratar med både sin mamma och sig själv när han var åtta år. Vilken strålande idé. Jag vill också prata med mig själv när jag var liten, fråga hur jag hade det och vad jag drömde om. Fast vill jag verkligen det...

Glad och god ska människan vara sägs det och låter väl rimligt även om jag inte är nån muntergök precis. Och i dessa tider är det lätt att hålla sig från skratt åtminstone när man lyssnar på nyheterna men jag oroar mig Inte för egen del. Jag har haft ynnesten att leva i den bästa av världar men jag hade önskat att barnbarnen slapp vara i händerna på alla oförutsägbara blådårar med storhetsvansinne som har makten över vår planet.

God morgon. Nu har jag tagit min medicin och tänkt onödiga tankar. Vad jag ska göra sen? Jag vet inte riktigt men jag misstänker att jag kommer att ta ännu mera medicin (måste jag) och tänka flera onödiga tankar (måste jag inte). Så går en dag.

För inte länge sedan alls var alla tandläkare barska tanter eller farbröder så jag blev lite förvånad igår när sköterskan som tog emot mig på folktandvården var en liten flicka med rosett i håret och korviga kalasbyxor. Tandläkaren som lagade tanden som jag bitit sönder var väl lite äldre - fjorton eller så - men vart har alla tanter och farbröder tagit vägen.

Om du ser en haltande kvinna som irrar omkring i skogen, säg att allting ordnar sig så blir hon glad. Om du stöter på en stelbent kvinna som driver runt på gatorna så lugna henne med att allt kommer att gå bra.  Om du möter en stelbent haltande kvinna med panik i blicken kan det vara jag.

Jag kan inte skriva längre. Inte prata heller. Hittar inte orden. Vet inte vad de betyder och i vilken ordning jag ska placera dem. Jag hittar inte orden.

Vad då damma? Inte betyder det att torka rent med en dammtrasa i alla fall, så mycket har jag förstått. Och slagge, vad är det för nåt? Och banger? Lalla vad då? Asså ska det va så här i fortsättningen? Att jag inte förstår vad mina barnbarn säger. Jag känner mig som en fossil och jag kan inte skylla på Parkinson heller den här gången.