Strålande idé

Jag har precis läst ut Alex Schulmans senaste roman ”17 juni” och fascinerades av att huvudpersonen i boken får för sig att ringa upp telefonnumret till sitt barndomshem. Till sin stora förvåning får han höra sin pappas röst i luren och pappan låter precis som han minns att han gjorde. Samma tonfall. Samma harklingar. Då ringer han igen och igen och igen och pratar med både sin mamma och sig själv när han var åtta år. Vilken strålande idé. Jag vill också prata med mig själv när jag var liten, fråga hur jag hade det och vad jag drömde om. Fast vill jag verkligen det...