Parkinson och jag

Tänkte att jag skulle träna lite mera. Tänkte att jag skulle börja med yoga igen. Tänkte att jag skulle bli stark och smidig. Jag tänker så mycket.

Tack men du behöver inte hjälpa mig upp för trappan. Jag kan gå själv. Tack men du behöver inte förklara saker för mig som om jag var en idiot. Jag kan tänka själv. Tack men du behöver inte tycka synd om mig för att jag är sjuk. Jag kan gnälla själv.

Komma där och ha Parkinson. Komma där och inte äta korv. Komma där med egna korvar som inte får ligga på samma galler som de andra korvarna. Komma där och göra sig märkvärdig. Jag kom.

Enklare att bli hemma än att klampa som en robot när man går. Enklare att sitta än att få ont i ryggen när man står. Enklare att låtsas än att förklara hur man mår.

Vad sitter du och glor på? Jag sparar på min bok. Vad gör du sa du? Sparar på min bok. Nu förstår jag inte. Jag låter bli att läsa för att boken ska vara längre. Vad ska det vara bra för? Annars har jag inget att läsa när boken tar slut. Du kan väl läsa en annan bok. Jag har inga andra böcker. Gå till biblioteket vetja. Alla böcker jag vill läsa är utlånade. Låna en e-bok då. Jag får ont i ögonen av e-böcker. En ljudbok då. Ljudböcker får mig bara att somna. Då får du väl sitta här och glo då. Det är ju det jag gör.

Både doktorn och forskningssköterskan tjatade om hallucinationer när jag var hos dem och det verkade nästan som de blev besvikna över att jag inte hade några men det har jag alltså inte. Visst ser jag att det sitter någon i soffan ibland men det är bara Lasse som sitter där på riktigt och han ser inte det minsta spöklik ut. Några hjärnspöken har jag inte sett mer än putin- och erdoganspökena på TV som skrämmer livet ur mig var och varannan dag.

Jag skvallrade inte för forskningssköterskan om doktorn. Eller lite skvallrade jag kanske men jag klagade inte. Jag bara sa som det var, att han tog väääldigt god tid på sig och att han vill att hudkliniken ska titta på utslag som jag inte har. Nu ligger jag lågt ett tag. Linkar på så gott jag kan med medicinen som jag har och försöker tänka på nåt annat än doktorer.

Igår fick jag känna mig viktig en liten stund igen. Den rekorderliga sköterskan på forskningsavdelningen i Lund ställde samma frågor - tror jag - som förra gången jag var där och mina svar var nog ungefär desamma. Hon testade bland annat hur många ord jag kom ihåg av tio och om jag kunde subtrahera med sju och det kunde jag. Mitt minne har inte försämrats – fast jag kallade bläckfisken för sjöstjärna - och det känns tryggt att veta. Det räcker så väl med kroppen som förfaller, om jag blir dement också vet jag inte om jag vill vara med längre.

Jag har funderat på om jag ska skvallra för forskningssköterskan som jag ska träffa på torsdag. Om jag ska berätta om doktorn som inte hör av sig fast han lovat men varför skulle jag göra det. Han kan väl inte bättre än så, doktorn. Han kanske har tappat förståndet eller själv fått Parkinson. Eller slarvat bort lappen som han gjorde sina anteckningar på. Eller tänk om han är nyförälskad och smyger omkring i buskarna på nätterna och spionerar på sitt hjärtas dam. Inte konstigt om han är förvirrad då. Trots allt tror jag att han gör så gott han kan.