Parkinson och jag

Gott nytt år alla ledsna och glada. Gott nytt år alla halta och lytta och darrhänta. Gott nytt år alla påsmagade och påskindade och alla som är vrånga eller tvära. Gott nytt år alla med och utan dopamin. Gott nytt år alla som tror att de goda krafterna kommer att segra nästa år och alla som tror att världen kommer att gå under. Gott nytt år från Parkinson och mig.

Min högerarm fungerar utmärkt tralala. Och jag har varken böldpest eller covid. Bara ont i halsen och utslag som kliar och Parkinsons och en obrukbar vänsterarm. Jag har ett varmt hus att kura i och Ulla Skoog på tvskärmen när snöstormarna piskar utanför fönstret. Frysen full med vegobullar och igår köpte jag mumsiga morötter som jag kan knapra på. Jag är glad jag är tacksam tralala.

Jag är pinsam. Började gråta när sjukgymnasten önskade mig god jul häromdagen. Jag klarar inte av att man säger snälla saker till mig. Inte att man säger elaka saker heller för den delen. Så säg inget snälllt för då gråter jag. Och säg inget dumt för då gråter jag. Säg inget alls för då gråter jag. Jag gråter.  

Jag vet inte vad jag ska göra med min vänsterarm. Den är bara i vägen. Värker gör den också. Hela tiden ända sen jag stod på näsan på en isfläck. Sjukgymnasten satte ett lååångt plåster på den men det hjälper inte. Hon sa att jag skulle vila också men jag gör inget annat. Sitter här och glor och tänker dumma saker medan Lasse skurar toan och kokar grönkål och står i kö på Möllans ost. Akta dig för isfläckar.

Vi är samma gäng som tränar och sneglar i smyg på varandra på sjukgymnastiken varje gång och igår kunde en av damerna inte hålla sig utan frågade vad det var för fel på mig. Oj har du Parkinsons sa hon. Det är en rälig sjukdom. Den hade både min mamma och min syster och de blev väldigt sjuka på slutet. Visst. Jag förstår att hon inte menade nåt illa men vissa saker vill man inte veta fast man redan vet.

Som om jag inte var tillräckligt svag i vänsterarmen redan så halkade jag på en isfläck igår och föll pladask och nu kan jag inte använda armen alls. Jag kan varken tvätta mig eller klä på mig eller dra upp byxorna ens när jag har kissat. Kanske axeln har gått ur led men vad vet jag. Det enda jag vet är att jag vrålar så det hörs i hela Ormanäs när armen hamnar i ett visst läge men jag tröstar mig med att jag inte bröt den eller slog huvudet i marken. Det kan alltid vara värre.

Om du vill träffa vänliga och omtänksamma människor ska du gå med i Parkinsonförbundet. Jag som är en misstänksam typ som är allergisk mot inställsamhet och falskhet har aldrig känt mig så välkommen  som på deras träffar. Du kan säkert gå med även om du inte har Parkinsons för de är så generösa att jag är övertygad om att de skulle omfamna dig och få dig att känna dig sedd och viktig. Jag tror vi behöver gå med i Parkinsonförbundet allihop.

Parkinson suger musten ur mig. Jag har blivit irriterande långsam men hur jag än försöker kan jag inte skynda mig. Allting tar dubbelt så lång tid som innan. Klä på sig, knyta skorna, allt har blivit jobbigt. Jag som kunde göra plogen och solhälsningen hur lätt som helst och nu kan jag knappt böja mig och plocka upp något från golvet. Och som inte det var nog så sluddrar jag och dreglar men det värsta är att jag har tappat lusten. Jag vill inget längre, sitter bara här fy skäms och gnäller.

Det var meningen att det skulle vara sista gången hos sjukgymnasten häromdan men hon ville inte släppa mig utan jag ska fortsätta ända fram till jul. Jag är naturligtvis tacksam över att hon tar så väl hand om mig även om det är lite för mycket nu. När jag inte balanserar och leker häst på sjukgymnastiken boxas jag och spelar pingis med Lasse eller också är jag ute och kasar på de sliriga vintervägarna eller sjunger tippetippetipptapp på Parkinsons julfest eller klafsar runt i skogen eller brottas med mitt tyngdtäcke i sängen på nätterna och som inte det var nog så har både min telefon och min dator ballat ur och jag är så trött så trött.

Igår var jag på återbesök hos sköterskan som håller i forskningsprojektet om Parkinsons. Jag är tacksam att inte hon också har glömt bort mig. Det var samma minnesfrågor, samma balansövningar och samma huvudräkning som förra gången och det verkar inte som jag har försämrats nämnvärt. Skönt. Och så fick jag bekräftelse på att mina sömnsvårigheter är Parkinsons fel och det känns bra att ha honom att skylla på även om det inte hjälper. Jag är rejält trött på den gubben nu.

Varför ringer inte doktorn? Varför undrar han inte hur jag mår? Varför frågar han inte om medicinen hjälper? Varför frågar han inte om jag har kontaktat en sjukgymnast och om träningen fungerar? Först fick jag kämpa som en idiot för att få en tid hos en neurolog och när jag efter månader av ovisshet och begränsad rörelseförmåga äntligen fick min diagnos så sitter jag här ensam nu med min pilllerburk och alla mina frågor.

Det är inte alltid lika roligt hos sjukgymnasten. Igår fick jag stå och balansera med slutna ögon på ett sviktande underlag i tio minuter och det var skitjobbigt. För att inte tala om hur fånig jag kände mig när jag skulle galoppera runt som en häst medan sjukgymnasten försökte få mig att tappa balansen genom att rycka i tömmarna. Och som det inte var nog förstod jag inte hennes instruktioner när jag skulle göra armhävningar och då kände jag mig som en idiot men vem har sagt att det ska vara roligt jämt.