Parkinson och jag

Det ryktas om att president Biden har parkinson och det skulle inte förvåna mig med tanke på hur stelt han rör sig. Jag vet för jag är lika stelbent själv. Att han sluddrar och har svårt att få fram orden är också något jag kan relatera till men i ett avseende liknar vi inte varandra. Jag skulle aldrig ställa upp som president.

Jag har precis läst Majgull Axelssons nya roman, Svalors flykt, som handlar om en kvinna som har Parkinson. Det är inte svårt att räkna ut att författaren har egen erfarenhet av sjukdomen för det märks att hon vet vad hon talar om. Hon vet hur begränsad och personlighetsförändrad man blir, hur rädd man är för att förlora sin värdighet och bli beroende av andra och hon vet hur det känns att få svårare att hitta orden när man talar. Svalors flykt är kanske inte Majgull Axelssons bästa roman men den är väl så intressant för alla som vill veta mer om den elake herr P som hon kallar sjukdomen.

Typiska symptom på Parkinson är balansstörningar, blodtrycksbesvär, depression, fatigue, frysningar, förändrat lukt- och smaksinne, gångsvårigheter, hudproblem, kognitiva problem, låsningar, mag- och tarmbesvär, minskad ansiktsmimik, muskelstelhet, problem med saliven, restless legs, rörelsehämningar, sexuella problem, skakningar, smärta, störd impulskontroll, svettningar, sväljsvårigheter, sömnproblem, tandproblem, trötthet, viktförändringar, urologiska problem och ångest och det är en himla tur att jag inte har fått alla tycker jag.

Parkinson suger musten ur mig. Jag har blivit irriterande långsam men hur jag än försöker kan jag inte skynda mig. Allting tar dubbelt så lång tid som innan. Klä på sig, knyta skorna, allt har blivit jobbigt. Jag som kunde göra plogen och solhälsningen hur lätt som helst och nu kan jag knappt böja mig och plocka upp något från golvet. Och som inte det var nog så sluddrar jag och dreglar men det värsta är att jag har tappat lusten. Jag vill inget längre, sitter bara här fy skäms och gnäller.

Nu har jag skrivit om orörlighet och sluddrigt prat och kraftlöshet och mediciner och biverkningar och darrningar och saliv som rinner och ångest och kraftlöshet och den snälle doktorn som inte är så snäll som han verkar och andra inte lika snälla doktorer och forskningsprojekt som får mig att tro att jag är nåt och sjukgymnastik och avsaknad av sjukgymnastik och - sa jag kraftlöshet? - sjukresor i ilfart och bemötande och beroende och vad som väntar i framtiden som jag helst inte vill tänka på. Vad ska jag nu skriva om?

Det verkar som alla känner någon som känner någon som har Parkinson. Ryktet säger att till och med Putin har det och när man ser hur stelt han rör sig är det lätt att tro. Och alla vet att man darrar när man har det men inte att man sluddrar stapplar saglar och varför skulle alla veta det.

Jag blir stelare och stelare. Hjälplösare och hjälplösare. Gnälligare och gnälligare. Mun som sluddrar, spott om rinner, dregel, sagel, äckel päckel. Äckligare och päckligare.

Nu är det munnen som inte vill mer. Antingen dreglar jag eller också sluddrar jag, så jag sitter med handen framför munnen för det mesta när jag träffar folk och det ser förstås skumt ut. Vem vill prata med en skummis som döljer nåt.