Parkinson och jag

Min mamma hade korsett på sig varje dag för det hade man, kvinnorna alltså, på den tiden. De knäppte nylonstrumporna i den och så plattade den till deras fettvalkar. Men den satt hårt åt. Ett tortyrredskap tänkte jag innan men idag går jag själv omkring i korsett. När jag hade ramlat köpte jag en stödkorsett av sjukgymnasten för att avlasta ryggen och efter det går jag ingenstans utan att ha den på mig. Morfintabletterna kan slänga sig i väggen och fysträningen och rullatorn också för ingenting går upp mot min korsett som håller ryggen i ett stadigt grepp och jag har köpt en till nu så jag kan tvätta den första för jag klarar inte en dag utan min korsett.

Nu har jag varit hos en ny doktor på vårdcentralen och han var inte lika luden som Mohammed men han var lika snäll. Han brydde sig verkligen men vad hjälper det när det inte finns något att göra för att bota min kvaddade rygg. Den går inte att operera och det finns inget hopp om att den kommer att läka sa den nye doktorn, det är smärtlindrande medicin och träning som gäller. Han visade en  bild på den skadade ryggkotan och den var helt söndertrasad så det är bara att välja om jag vill gå i morfinrus hela dagarna eller om jag vill ha ont.

Nu har jag provat sjukgymnastik, TNS, akupunktur, laser och kiropraktik men inget hjälper mot kotkompressioner. Jag har fått smärtlindring med morfin också men det kan jag inte hålla på med säger de. Finns det verkligen inget man kan göra för att bota onda ryggar. Operera? Byta ut de trasiga kotorna mot nya friska. Om man kan transplantera hjärtan och lungor kan man väl byta kotor tänker jag. Annars får nån slå ihjäl mig om det inte är nån som vill byta rygg med mig men det kanske någon vill.

Jag har inte tagit något morfin på flera månader men i onsdags, när parkinsonträningen satte igång igen efter sommaruppehållet,  tog jag en tablett och jag klarade mig igenom nästan hela träningspasset innan jag fick ont. Det var bra för självkänslan och härligt att träffa alla tappra parkinsonkompisar igen. Jag hade övervägt att skippa träningen i höst på grund av ryggen men nu har jag bestämt mig för att köra på. Man gör så gott man kan.

Häromdagen gick jag en halv kilometer och så långt har jag inte gått sedan jag fick ont i ryggen. Nä, den har inte läkt än, ryggen, men jag har kommit över min rullatorskam eller låtsas att jag har det i alla fall. Med rullatorn kan jag gå hur långt som helst verkar det som - utan morfin - och jag skulle vilja ge en stor kram till kvinnan som har uppfunnit den. Aina Wifalk som hon hette var polioskadad och det var hennes behov av att kunna förflytta sig utan hjälp av andra som gav henne den geniala idén. Tack Aina Wifalk. Att gå med rullatorn gör mig starkare och hjälper mig till ett drägligare liv.

Det var länge sedan doktor Mohammed ringde nu men han tror väl att jag svävar omkring i morfinrus eller något sånt. Han skulle bara veta att jag har förblivit sittande sen jag slutade med morfinet. Jag bara sitter och sitter och ibland känns det som att jag aldrig kommer att kunna gå igen. Jag funderar till och med på att börja med morfin igen för här kan jag inte sitta. Jag måste ut ochr röra på mig innan jag får ett utbrott och slår ner varenda liten gumma som jag ser.