Parkinson och jag

Det är lätt att drömma mardrömmar i dessa dagar när vi är helt i händerna på några oberäkneliga maktgalna dårar fast det är vi förstås alltid. I vilket fall vill jag inte lyssna på nyheterna längre. Jag vill inte veta. Blundar, slutar andas, stänger av. Ber till guden som jag inte tror på. Det måste finnas något vi kan göra för att få stopp på galenskapen tänker jag.

Vi med parkinson har ofta intensiva (mar)drömmar och jag drömmer mer nu än innan jag blev sjuk. Jag kommer ihåg mina drömmar bättre också och Lasse säger att jag brukar prata i sömnen. Nästan varje natt drömmer jag att jag jobbar på bibliotek och blir instängd i mörka rum och jagad av diverse odjur och häromnatten jagades jag av Horace Engdahl och då var jag helt kallsvettig när jag vaknade och det kan man ju förstå.

Jag har precis läst ut Alex Schulmans senaste roman ”17 juni” och fascinerades av att huvudpersonen i boken får för sig att ringa upp telefonnumret till sitt barndomshem. Till sin stora förvåning får han höra sin pappas röst i luren och pappan låter precis som han minns att han gjorde. Samma tonfall. Samma harklingar. Då ringer han igen och igen och igen och pratar med både sin mamma och sig själv när han var åtta år. Vilken strålande idé. Jag vill också prata med mig själv när jag var liten, fråga hur jag hade det och vad jag drömde om. Fast vill jag verkligen det...

Det var den filmfestivalen. Jag har sett 29 filmer från hela världen på en vecka nu och det verkar som det kvittar om du bor på Island eller Kap Verdeöarna eller i Myanmar. Det är samma rädslor där som här. Samma längtan i Somalia som i Indien och i Ukraina. Samma mamma. Samma parkinson också tror jag och samma ouppnåeliga drömmar. Indonesien, Afrikanska centralrepubliken, Panama, Portugal... Det var den filmfestivalen.

Jag har precis läst ut Susan Abulhawas bok En morgon i Jenin och påmints om att det döljer sig ett människoöde med alla sina lustar sina drömmar och  sina kärlekar bakom varje siffra om antal dödade och sårade i nyhetsrapporteringen och för övrigt går jag här och tänker samma gamla tankar som igår.

Ibland blir jag så trött på tystnaden och träden och fåglarna och sniglarna och pelargonierna att jag längtar efter lite stadsbrus och i lördags gjorde jag slag i saken. Full av förväntan  åkte jag till Malmö där jag irrade runt på mina stela ben bland innefolket i ett kvalmigt köpcentrum  och lite senare befann jag mig plötsligt mitt bland tusen andra i en trumvirvlande prideparad där jag fick mitt lystmäte på sällskap tillgodosett för ett kvarts sekel framåt minst. Tacka vet jag tystnaden. Och fåglarna. Och träden.

Ta ingen tupplur mitt på dagen säger den mästrande sömnexperten på parkinsonpodden. Om du gör det får du skylla sig själv att du inte kan sova på nätterna, säger hon. Lätt för henne att säga. Hon som - tror jag - varken har parkinson eller ben som krampar. Hon som somnar så fort hon lägger sitt kloka experthuvud på sin ergonomiska huvudkudde. Jag kan se henne framför mig där hon ligger i sitt luftkonditionerade sovrum med rogivande tapter på väggarna och drömmer ljuva drömmar om sitt parkinsonfria liv. 

Att sova en hel natt utan avbrott. Att sova sju eller åtta - ljuvliga tanke - timmar i sträck. Att sova sex timmar i rad eller fem åtminstone. Fyra då. Tre. Två. Jag måste sova om jag inte ska bli tokig. Drömma kan jag.

Vi har det svinkallt hemma nu. Trots att vi – Parkinson och jag – sitter under en filt med en värmekudde framför brasan och har tre par strumpor (strumpbyxor, sockar och värmestrumpor) och tre tröjor (bomullströja, ylletröja och fleecejacka) på oss, fryser vi. Och inte en plusgrad i sikte.

Det är min fölsedag imorgon tralala. För jag är ju inte död än tralala. Jag fyller hundra nästan tralala. Det ska jag fira med att duscha tralala. Och ta en joggingtur till ICA tralala. Där ska jag köpa något mumsigt tralala. Som jag ska smaska på till kvällen tralala. Medan jag sjunger och jag trallar tralala. För jag ska njuta hela dagen tralala. Jag är så glad för att jag lever tralala.