Mardrömmar

Vi med parkinson har ofta intensiva (mar)drömmar och jag drömmer mer nu än innan jag blev sjuk. Jag kommer ihåg mina drömmar bättre också och Lasse säger att jag brukar prata i sömnen. Nästan varje natt drömmer jag att jag jobbar på bibliotek och blir instängd i mörka rum och jagad av diverse odjur och häromnatten jagades jag av Horace Engdahl och då var jag helt kallsvettig när jag vaknade och det kan man ju förstå.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låtsasliv

Vad gör man för att inte gnälla, för det vill man inte, gnälla, usch och fy för gnäll. Man får väl låtsas, ja det får man, man får låtsas att man inte har så ont att man vill sätta sig och bara skrika, låtsas att man sover gott om natten, låtsas att man bara har pyttepyttelite kramp ibland, låtsas att man kommer ihåg vad den där vadheterhonnudamen heter, låtsas att man inte är trött fast man knappt kan stå på sina ben. Man låtsas.
Läs mer

Maskinfobi

Träningen på sjukgymnastiken är igång igen efter sommaren och det verkar som att vi är många som har goda föresatser så här vid terminsstarten för det var alldeles fullt i träningslokalen idag. Det var kö till de olika maskinerna och populärast var som vanligt roddmaskinen. Otränad som jag var kände jag mig ledbruten efteråt men i själva verket är jag skeptisk till träning med maskiner. Jag begriper aldrig hur jag ska ställa in dem och får alltid en känsla av att göra fel.
Läs mer

Ålahuven

Jag bara läser och läser för då gör det inte ont åtminstone. Och jag har inte gett upp med Storkens och dromedarens sång och den är till och med lite spännande ibland. Men den är tungläst och jag behövde sticka emellan med något lättsammare så jag började på Liken vi begravde av Lina Wolff och visst har hon humor.  Men lättsam. Njae. Boken är visserligen rolig men fruktansvärd och hemsk på samma gång. Den utspelas i Hörby och det är ingen smickrande bild av samhället författaren ger oss utan en liten by full av pervon och ålahuven där skuggan av Helenmordet på 80-talet ligger som ett lock över tillvaron. Jag skrattar högt när jag läser och förfasar mig på samma gång.
Läs mer