Parkinson och jag

Så har jag varit i Tyskland igen. För sjätte året i rad har jag besökt Nordart, norra Europas största konstutställning, i år med svullet knä och värkande rygg, men jag har ju min rullator och Lasse – tack Lasse - som fått kånka på den ibland. Parkinson var också med förstås men han har hållit sig lugn. Utställningen var överväldigande som alltid. Det är en upplevelse som inte går att beskriva att strosa omkring bland alla spännande konstverk från hela världen och jag är tacksam så länge jag kan hänga med och Parkinson inte sätter sig på tvären.

Man måste lura sig. Ja man måste lura sig ibland för att överleva, åtminstone är det så för mig. Till exempel går jag små korta sträckor utan rullator då och då för att inbilla mig att jag är frisk och jag är så dum så att jag tror på det och är glad i flera sekunder sen.

Min mamma hade korsett på sig varje dag för det hade man, kvinnorna alltså, på den tiden. De knäppte nylonstrumporna i den och så plattade den till deras fettvalkar. Men den satt hårt åt. Ett tortyrredskap tänkte jag innan men idag går jag själv omkring i korsett. När jag hade ramlat köpte jag en stödkorsett av sjukgymnasten för att avlasta ryggen och efter det går jag ingenstans utan att ha den på mig. Morfintabletterna kan slänga sig i väggen och fysträningen och rullatorn också för ingenting går upp mot min korsett som håller ryggen i ett stadigt grepp och jag har köpt en till nu så jag kan tvätta den första för jag klarar inte en dag utan min korsett.

Jag var lite tveksam till stockholmsresan, var rädd att jag skulle bli gnällig när ryggen satte igång och mola men det gick över förväntan. Men att ta sig fram med rullator i Stockholm var inte lätt. Jag hade aldrig fixat det utan Lasse som fick bära den i alla trappor där hissarna var sönder och det var de ofta. Sönder. Hissarna. Inte såg jag några andra rullatorer heller. Jag trodde det skulle finnas gott om rullatorer i en så stor stad för det fanns många människor där, väääldigt många om man jämför med Ormanäs, men de sitter kanske inne och kurar, de som har rullator, de kanske inte har någon Lasse som kan hjälpa dem att bära den. Eller också skäms de för sin rullator precis som jag men jag har tränat på att inte skämmas nu. Det är bara att välja om man vill sitta henma och tycka synd om sig eller bli en rullatortant.

Det var en härlig känsla att gå röda spåret utan rullator som jag gjorde igår. Jag kände mig fri, frisk och ung och tänkte att det var belöningen för att jag har tränat så mycket för det går inte att komma ifrån att rullatorn gamlifierar en. Det sa Lasse också som gick bredvid med rullatorn om jag inte skulle orka hela vägen. Hoppas ingen ser mig, sa han och jag fattade precis. Förresten kunde jag gå hela sträckan innan jag fick rullator också, bara jag satte mig att vila med jämna mellanrum. Men jag vågar inte ge mig ut i Malmö utan den för jag kan väl knappast sätta mig i rännstenen om jag blir trött fast det kan jag kanske.

Visst är jag tacksam för att jag kan gå med min rullator men allra gladast är jag när jag klarar mig utan den. Jag kan gå ungefär en kilometer för egen maskin och när jag gör det brukar jag vara på gott humör och låtsas att jag är frisk och kan gå hur långt som helst. Så om du möter någon som går och flinar fånigt för sig själv så är det kanske jag som är ute på min rullatorfria promenad.

Utan den hade jag inte kunnat åka till Tyskland, fast det hade jag förstås. Utan den hade jag inte kunnat gå i skogen, inte så långt som jag gick idag i alla fall. Utan den hade jag suttit här hemma och stirrat på tapeterna. Hela dagarna. Vad snackar jag om? Rullatorn förstås. Den där pinsamma, älskade och hatade kärran som jag brukar dra omkring med och förresten är det inte sant, det jag skriver för jag skulle inte sitta och stirra på tapeten om jag inte hade en rullator. Jag skulle läst en bok.

Av någon anledning får jag inte ont i ryggen när jag klipper gräset här hemma och jag kan rulla kundvagnen på ICA framför mig när jag handlar utan att få ont. Det verkar som att gräsklipparen och kundvagnen fungerar som rullator så jag hade kanske inte behövt skaffa någon. I stället för att gå ut och gå med rullatorn kunde jag gå ut med gräsklipparen eller kundvagnen eller kanske med rullebören till och med, fast den ska väl lyftas så det går nog inte.

Det var så konstigt häromdagen. Jag hade nästan inte ont i ryggen alls och kunde gå en lååång runda utan rullator. Så jag sprang runt (nåja) och flamsade och hade mig och tänkte att nu är jag äntligen frisk. Men det var då det. Idag är allt som vanligt. Kul så länge det varade.

Försöker intala mig att det inte är pinsamt att gå med rullator. Att jag inte blir äldre bara för att jag har rullator. Att jag är samma människa - bara det att jag har ont i ryggen - när jag har rullator. Så det är inte pinsamt att gå med rullator. Jo jag sa just det att det är inte pinsamt med rullator.

Häromdagen gick jag en halv kilometer och så långt har jag inte gått sedan jag fick ont i ryggen. Nä, den har inte läkt än, ryggen, men jag har kommit över min rullatorskam eller låtsas att jag har det i alla fall. Med rullatorn kan jag gå hur långt som helst verkar det som - utan morfin - och jag skulle vilja ge en stor kram till kvinnan som har uppfunnit den. Aina Wifalk som hon hette var polioskadad och det var hennes behov av att kunna förflytta sig utan hjälp av andra som gav henne den geniala idén. Tack Aina Wifalk. Att gå med rullatorn gör mig starkare och hjälper mig till ett drägligare liv.