Rullatortanten

Jag var lite tveksam till stockholmsresan, var rädd att jag skulle bli gnällig när ryggen satte igång och mola men det gick över förväntan. Men att ta sig fram med rullator i Stockholm var inte lätt. Jag hade aldrig fixat det utan Lasse som fick bära den i alla trappor där hissarna var sönder och det var de ofta. Sönder. Hissarna. Inte såg jag några andra rullatorer heller. Jag trodde det skulle finnas gott om rullatorer i en så stor stad för det fanns många människor där, väääldigt många om man jämför med Ormanäs, men de sitter kanske inne och kurar, de som har rullator, de kanske inte har någon Lasse som kan hjälpa dem att bära den. Eller också skäms de för sin rullator precis som jag men jag har tränat på att inte skämmas nu. Det är bara att välja om man vill sitta henma och tycka synd om sig eller bli en rullatortant.