Parkinson och jag

Nu kan jag träna varje dag här hemma för nu har jag en motionscykel, den som Victor hämtade till mig med risk för sitt liv. Riktigt så var det kanske inte, men det kunde ha varit och i vilket fall så står den på vår vind nu, cykeln, och jag har precis tagit mig en tur. Det passar bra i dessa dagar när det är för varmt – puh - för att gå i skogen men jag blir inte klok på hur mycket jag ska träna, för det konstiga är att jag inte hade lika ont i ryggen när jag var i Stockholm fast jag nästan inte tränade alls.

Eftersom jag inte får träna hos sjukgymnasterna längre fick jag för mig att jag skulle köpa en motionscykel på Blocket för att träna hemma. Jag hittade en i Malmö och kontaktade ägaren för en visning men det var lättare sagt än gjort. Efter många försök hittade vi en tid som han sedan ändrade flera gånger och han ville inte säga vad han hette eller lämna sitt telefonnummer. Victor som har en stor bil erbjöd sig att hämta den på angiven adress – som inte var en bostadsadress - där säljaren lovade att vänta utanför. Eftersom han bara lämnat en anonym e-postadress fick jag vara simultantolk när de skulle hitta varandra och efter mycket knappande på telefonen blev det tyst från båda två. Jag tänkte att de måste ha hittat varandra och att Victor tittade på cykeln men jag trodde att han skulle ringa när han var klar. Tills slut ringde jag honom men fick inget svar  och  då fick jag panik. Hur kunde jag vara så dum att jag bestämt träff på en ödslig gata med en som inte ville ge sig...

Vissa dagar har jag så ont i ryggen att jag bara vill skrika, dagar när jag varken kan gå eller stå eller röra mig överhuvudtaget. Fast jag blev lite ställd när sjukgymnasten sa att det kan bero på att jag har tränat för mycket. Och jag som trodde jag var duktig. Men det är slut på det nu för jag får inte träna i sjukgymnasternas lokaler längre. Det är inte meningen att man ska gå där hela livet sa min sjukgymnast. Det är inte meningen att man ska ha kraschade ryggkotor hela livet heller säger jag.

Vi är invaderade av små små gröna larver. Tusen, miljontals gröna larver som förökar och förökar sig. När jag hade klippt gräset idag hade jag larver i håret, i byxorna, i strumporna, i skorna och i tröjan och när jag gick in hittade jag larver i boken jag läste och på matbordet och i sängen. Sen gick jag och tränade och vad hittade jag på golvet under mig i sjukgymnastikens träningslokal om inte små små gröna larver. Vi tror att det är larver till frostfjärilarna som har angripit våra fruktträd och inte nog med att vi har dem krypande överallt utan vi får inte någon frukt i år och inga vackra blommande fruktträd heller.

Det är bra att träna även om man har ont sägs det. Så det gör jag. Jag gör 90 knäböjningar om dagen och har tränat i snart ett år hos sjukgymnasten men smärtan i ryggen ger inte med sig. Vissa dagar kan det kännas lite bättre men sen gör det djävulusiskt ont igen och jag vill bara ge upp. Fast – som Lasse säger - jag hade kanske haft ännu ondare om jag inte hade tränat, det är sånt man inte vet. Hej och hå.

Nu är parkinsonträningen och sjukgymnastiken igång igen efter helgerna och allt är som vanligt fast jag har blivit bättre på att träna hemma. För det mesta gör jag 3 gånger 10 knäböjningar morgon, middag, kväll och det blir 90 knäböjningar per dag men så känner jag mig lite starkare också. Jag kan ta fram skålar ur det nedersta skåpet utan ansträngning nu så träning lönar sig. Nu längtar jag bara efter våren men först ska det bli filmfestival här hemma. Då ska jag se fyra filmer om dagen i en vecka så det blir svårt att hinna med knäböjningarna men jag kanske kan göra dem samtidigt som jag tittar på filmerna.

Nu har jag varit hos en ny doktor på vårdcentralen och han var inte lika luden som Mohammed men han var lika snäll. Han brydde sig verkligen men vad hjälper det när det inte finns något att göra för att bota min kvaddade rygg. Den går inte att operera och det finns inget hopp om att den kommer att läka sa den nye doktorn, det är smärtlindrande medicin och träning som gäller. Han visade en  bild på den skadade ryggkotan och den var helt söndertrasad så det är bara att välja om jag vill gå i morfinrus hela dagarna eller om jag vill ha ont.

Om du vill bli laddad med positiv energi ska du se filmen om Siw Malmkvist som går på biograferna nu. Vilken livsglädje hon utstrålar, den damen. Och så vig och rörlig hon är men det tycker inte hon själv för hon skrattar när hon gör sina dagliga situps och säger Det märks att jag inte är 80 längre (hon är 88). Det märks att hon inte har Parkinson också tänker jag för då hade hon inte kunnat hålla på som hon gör.

Jag har inte tagit något morfin på flera månader men i onsdags, när parkinsonträningen satte igång igen efter sommaruppehållet,  tog jag en tablett och jag klarade mig igenom nästan hela träningspasset innan jag fick ont. Det var bra för självkänslan och härligt att träffa alla tappra parkinsonkompisar igen. Jag hade övervägt att skippa träningen i höst på grund av ryggen men nu har jag bestämt mig för att köra på. Man gör så gott man kan.

Träningen på sjukgymnastiken är igång igen efter sommaren och det verkar som att vi är många som har goda föresatser så här vid terminsstarten för det var alldeles fullt i träningslokalen idag. Det var kö till de olika maskinerna och populärast var som vanligt roddmaskinen. Otränad som jag var kände jag mig ledbruten efteråt men i själva verket är jag skeptisk till träning med maskiner. Jag begriper aldrig hur jag ska ställa in dem och får alltid en känsla av att göra fel.

Eftersom jag inte blir bättre i ryggen fast jag tränar och promenerar varje dag, läste jag på om kotkompressioner på 1177.se för att få bekräftelse på det jag tröstat mig med hela tiden – att smärtan upphör om ett år eller så – men där fick jag tji. Nu stod det: k otorna läker så småningom av sig själva och smärtan avtar med tiden men det kan ta upp till ett år och i vissa fall blir den bestående . I vissa fall? Vilka vissa fall? Är det jag som är ett visst fall eller vem är det? Vill inte, vill inte, vill inte vara deras vissa fall.

Man får ingenting gratis sa Ewa Rydberg (81) på tv igår. Om man vill vara i form får man träna så det gör jag, sa hon. Varje dag. Det gör jag också. Tränar. Varje dag. Nästan i alla fall. Jag går mina tantpromenader och jag gör övningarna som sjukgymnasten, förlåt fysioterapeuten gett mig. Om man tänker på nåt roligt blir det inte så tråkigt. Så det gör jag. Tänker på nåt roligt. När jag kommer på något.

Jag tränar. Varje dag. Det stärker skelettet säger sjukgymnasten och det kanske det gör men jag har lika ont i ryggen i alla fall. Men jag gör som hon säger. Här henna gör jag tåhävningar och rumplyft och gummibandsövningar och på onsdagarna åker jag till Eslöv och boxas med parkinsongänget. Dessutom cyklar jag och ror och lyfter tyngder i sjukgymnasternas lokal på måndagar så visst tränar jag. Synd bara att det inte hjälper.

Vakna koka kaffe äta frukost. Sitta. Duscha borsta tänderna och sitta. Tåhävningar. Träna med gummiband. Sitta. Sitta vid datorn, sitta och läsa, sitta och glo. Tro att jag kan gå en promenad. Ta på stödkorsett och ytterkläder, skor. Sitta på en sten och vila. Gå tjugo meter sitta på en sten och vila. Gå tjugo meter till och sitta på en sten. Svära lite svära lite till gå hem. Ta av stödkorsett och skor och jacka. Sitta och vila. Äta yoghurt lösa korsord. Vila ryggen. Dricka eftermiddagskaffe. Sitta och läsa. Skala potatis vila ryggen skala ny potatis sitta. Steka nugetter sitta. Skära sallad skära tomater sitta. Äta middag spela kort. Diska en tallrik. Sitta. Diska en till tallrik. Sitta. Vila ryggen. Streama tv-serie. Sitta sitta sitta. Gå till sängs och drömma om att kunna gå. God natt.

Jag är inte den enda som har ramlat och skadat ryggen verkar det som för jag hörde på radion att 100 000 personer som är äldre än 65 faller så illa varje år att de måste besöka sjukvården. 100 000 om året! Bara i Sverige. Jag är i gott sällskap i alla fall som om det skulle vara någon tröst men det är det förstås inte. Äldre – och parkinsonsjuka - har sämre balans och svagare muskler, det är därför vi druttar omkull hela tiden och själv har jag blivit klumpig som en kossa trots att jag tränar och gör yoga och det är lätt att hålla sig från skratt.

Träna böja sträcka böja sträcka andas puh. Böja lyfta aj aj sträcka andas puh sa jag. Böja vila lyfta kämpa inte klaga aj aj aj. Lite till lite till orkar du. Kämpa kämpa kämpa. Aaajjj.

Efter noga övervägande tog jag mod till mig och gick på parkinsonträningen i onsdags. Jag klämde in mig i stödkorsetten, svalde några smärtstillande tabletter och intalade mig att det skulle gå bra och det gjorde det också även om jag fick sätta mig och vila några gånger när smärtan blev för stark. Det kändes bra att träffa parkinsongänget igen. Det var samma glada kämpar som alltid och jag fylldes av tillförsikt. Om några veckor är jag förhoppningsvis igång på riktigt igen.

Igår gick jag två och en halv kilometer. Så långt har jag inte gått på länge fast sen hade jag riktigt ont också. Var jag hade ont säger jag inte för jag har lovat att inte skriva det ordet fler gånger men det kändes som en seger att jag klarade att gå så långt. Då kanske jag kan vara med på parkinsonträningen i morgon också. Synd bara att jag får sura uppstötningar när jag har stödkorsetten som jag köpte av sjukgymnasten på mig för den har verkligen varit ett stöd. Frågan är vilket som är värst: att ha ont ont ont eller att ha halsbränna.

Så hände det som inte fick hända. Jag ramlade. Snubblade på mattan på köksgolvet och föll raklång och landade på rygg. Attans så ont det gjorde. Som tur var fanns Lasse i närheten och kunde hjälpa mig upp. Sen blev det sängen resten av dagen för det enda jag kunde göra var att ligga plant. Så där låg jag och tyckte synd om mig fast mest var jag arg. Hur kunde jag vara så oförsiktig. Jag får väl se vart jag går. Nu blir det inga promenader och ingen träning på ett tag och sen kommer jag att bli ännu stelare och ännu gnälligare men jag är tacksam för att jag inte bröt ryggen i alla fall. Det kan alltid vara värre.

Nu är pingisen och boxningen och de flesta våra andra aktiviteter igång efter sommaruppehållet. Skönt tycker jag som vill att allt ska vara som det brukar. Men det ska vara 25 - 30 grader hela veckan och utegympan flyttas in pga av värmen. Det är i svettigaste laget tycker jag och jag vill inte tänka heller på vad det beror på.