Parkinson och jag

Jag tror det är dags för besiktning hos neurologen igen för jag har samma symptom som då när allting började för fyra år sen. Samma kramp i vänsterbenet, samma vänsterfot som jag inte kan snurra på. Samma trilskande vänsterarm. Samma saglande, samma sluddrande, samma ständiga trötthet. Samma Parkinson fast värre.

När man inte orkar något gör man inget heller, då bara sitter man och glor. Man och man förresten, det är jag som sitter och det är jag som glor och jag önskar att jag hade kunnat göra något annat som att skriva till exempel men det kan jag inte. Jag hittar inte orden längre och om jag hade hittat dem hade jag inte kunnat skriva ner dem eftersom fingrarna slinter på  tangentbordet. Så här sitter jag. Här sitter jag och väntar på vaddå. 

När man bara orkar diska en tallrik åt gången. När man måste hålla sig i ledstången i trappan. När man är så fumlig att man knappt kan knyta sina skor. När man måste sätta sig och vila på varenda stol man ser. När man inte klarar av att resa sig från golvet. Man har plötsligt blivit hundra.

Jag kan nästan inte knyta skorna längre. Mina fingrarna lyder inte. De gör inte som jag vill att de ska göra och jag skulle behöva skor med kardborreband men det verkar som de bara tillverkas för barn. Hoho alla  skofabrikanter. Här sitter en som vill köpa vuxen-skor med kardborreband. Vill ni vara snälla och göra ett par vuxenskor med kardborre-band till mig. Storlek 38. Snygga helst och billiga och fotriktiga.