I en dånande maskin

Igår forskade de på mig igen. Det var dags för magnetröntgen av hjärnan och precis som förra gången gick jag vilse i de ekande kulvertarna under sjukhuset när jag skulle ta mig därifrån. Det är kusligt att gå där nere under jorden utan att möta en enda människa och inte så roligt heller att ligga alldeles stilla i en timma i en maskin som pustar och stånkar. Men personalen var vänlig. De pysslade om mig och talade till mig som om jag var ett barn och jag har ju själv valt att vara med i det här projektet. Hoppas någon kommer att ha nytta av att jag har varit det.