Parkinson och jag

Nu har jag strömmat (alldeles för) många dejtingprogram och retat upp mig på anglicismer och silikonläppar, frossat i alla brittiska kriminalserier med mysfaktor som finns att tillgå, sett om en massa filmer som jag redan sett, börjat på den ena tråkigare biblioteksboken efter den andra och förbannat glädjedödaren Parkinson som hindrar mig att gå på shoppingtur och långpromenad med vandrargänget. Är så uttråkad ...gäääsp... att jag nästan dör.

Jag tycker att alla som röstade på SD (och alla som inte röstade på SD) ska lyssna på dokumentären ”Noahs nya pappor” på P1. Den handlar om en 13-årig pojke från Afghanistan som, när talibanerna tar makten, på något obegripligt vis lyckas ta sig till Europa och till slut hamnar som fosterbarn hos Gert och Lasse i Stockholm. Noah var analfabet när han kom till Sverige 2015. Idag läser han filosofi på universitetet och har anpassat sig till livet här men jag förmodar att han inte hade blivit insläppt i landet om han hade kommit idag. Jag tycker att han Jimmie ska flytta till Afghanistan.

Jag har dragit på mig en rejäl förkylning och det bästa med förkylningar är att man sover på nätterna så jag är nog frisk igen för i natt var jag uppe och gick rundor i huset som jag brukar.  Förkylningar går över men det gör inte Parkinson och kotkompressioner och inte svullna knän heller verkar det som. Jag har inte berättat för någon att jag har ont i knäet nu också och tänker inte göra det heller. Vill inte prata om sjukdomar och krämpor men snart kan jag inte prata om nåt annat för det tar visst aldrig slut. Det är bara att konstatera att nedmonteringen har börjat och inte kan jag träna upp mig heller för jag har alltid ont nån jävla stans.

Det var någon som sa att om man en gång blir insläppt på sjukhuset så kommer man inte ut igen, då fortsätter krämporna att avlösa varandra och jag tror jag börjar fatta vad hen pratade om. Jag får mer och mer ont i mitt knä och är så stel i benet och hela kroppen nu att jag varken kan träna eller röra mig knappt. Räckte det inte med kotkompression? Och en vänsterarm som aldrig läker? Är det den andra armen och det andra benet nu som väntar på sin tur? Vill inte, vill inte.

Så har jag varit i Tyskland igen. För sjätte året i rad har jag besökt Nordart, norra Europas största konstutställning, i år med svullet knä och värkande rygg, men jag har ju min rullator och Lasse – tack Lasse - som fått kånka på den ibland. Parkinson var också med förstås men han har hållit sig lugn. Utställningen var överväldigande som alltid. Det är en upplevelse som inte går att beskriva att strosa omkring bland alla spännande konstverk från hela världen och jag är tacksam så länge jag kan hänga med och Parkinson inte sätter sig på tvären.

Äntligen en bok som grep tag i mig: Slutarti d av norska författarinnan Maja Lunde som handlar om att tiden plötsligt står stilla. Allt slutar att växa och det är ingen som föds eller dör. Det är en dystopisk berättelse om klimatet – hennes fjärde tror jag på detta tema. Den, liksom de andra, är spännande och välskriven och lämnar trots allt mörker en liten strimma hopp om framtiden för vår planet. Men vart har alla miljökämpar tagit vägen undrar jag. Var har de engagerade ungdomarna i filmen Strejkarna, som finns på svt, blivit av? Idag är det nästan ingen som talar om klimatet längre och vad gör jag själv förresten mer än gnäller.