Parkinson och jag

Det trodde du nog inte Alvar Alsterdal, att din dotter skulle skriva en roman om dig och din älskarinna. Att hon skulle använda era riktiga namn och ta parti för älskarinnan. Men det gjorde hon, Tove Alsterdal, och här sitter Parkinson och jag och gottar oss och läser. Boken heter Jag önskar dig lagom lycklig och handlar förutom om erotik och smusslande och svek om livet på en tidningsredaktion i 60-talets Malmö där Per Wahlöö och Bo Widerberg skymtar förbi i bakgrunden.

Det är en sådan dag som jag har glömt lösenordet till datorn. Som det skär som knivar i ryggen när jag står framför vasken och borstar tänderna. Som jag börjar på tre olika böcker som är så tråkiga att jag lägger dem ifrån mig direkt. Som jag inte hittar luckan till simkortet i min telefon förrän Noelia talar om för mig att jag måste ta bort skalet först, på telefonen alltså. En sådan dag som potatisen är stenhård fast den varit i ugnen i en timma och Lasse vinner i drillekaballe. Idag är en sådan dag.

Jag får akupunktur hos sjukgymnasten varje vecka nu och efter förra gången kunde jag vattna blommorna här hemma utan stödkorsett och vilopauser. Det har jag inte kunnat på över ett år och det kändes fantastiskt. Tillståndet varade tyvärr inte mer än två timmar men man får vara tacksam för det lilla. Tacksam för vartenda nålstick man får.

Undrar hur många som vet vad keflar är för något. Själv visste jag det inte och när jag skulle se filmen med det märkliga namnet Keflarsjäl häromkvällen googlade jag och hittade kevlar med v som är ett supertåligt material som används vid tillverkning av skyddskläder. Keflarsjäl – titeln har lånats från en låt av Kent - står för en människa som utvecklat en känslomässig styrka för att hantera smärta och det är en träffande beskrivning av huvudpersonerna i filmen. Just den här kvällen var det tio minusgrader ute och glashalt på vägarna så vi var inte många i salongen men jag är glad att Lasse och jag vågade oss ut för även om den bitvis var outhärdlig var det en stark film om två bröders kamp för överlevnad under synnerligen vidriga livsvillkor.

Nu är parkinsonträningen och sjukgymnastiken igång igen efter helgerna och allt är som vanligt fast jag har blivit bättre på att träna hemma. För det mesta gör jag 3 gånger 10 knäböjningar morgon, middag, kväll och det blir 90 knäböjningar per dag men så känner jag mig lite starkare också. Jag kan ta fram skålar ur det nedersta skåpet utan ansträngning nu så träning lönar sig. Nu längtar jag bara efter våren men först ska det bli filmfestival här hemma. Då ska jag se fyra filmer om dagen i en vecka så det blir svårt att hinna med knäböjningarna men jag kanske kan göra dem samtidigt som jag tittar på filmerna.

Vad säger man när någon frågar hur man mår? Ska man berätta ingående om alla sina blåmärken och fisar på tvären? Eller ska man svara med ett leende att det är jämna plågor tack, hur är det själv? Eller säga att man får det liv som man förtjänar, men tänk om den man pratar med precis har fått en cancerdiagnos. Eller ska man ljuga och säga det de flesta vill höra: jag mår bra tack. Ja, jag vet inte. Jag bara frågar.