Parkinson och jag

Jag har börjat fatta att det inte kommer att bli roligare än så här. Att den tiden är förbi när jag kunde stå på ett ben och ta på mig strumporna. Och gå ner i brygga. Och stå på huvudet och sånt. Men kan man inte stå på ett ben och ta på sig strumporna och gå ner i brygga och stå på huvudet så får man låtsas att man kan det. Så det gör jag. Jag går här hela dagarna och låtsas att jag kan stå på ett ben och ta på mig strumporna. Och gå ner i brygga. Och stå på huvudet. Och sånt. Det går så där.

Först har man inget att läsa. Sen kommer alla böckerna man reserverat på biblioteket på samma gång. Sen har man inget att läsa.

Varje dag matas vi med fasansfulla scener från kriget i Iran och det var inte länge sedan vi såg bilder av hur militären slog ner de folkliga protesterna och dödade tusentals demonstranter så det är kanske ingen tillfällighet att den iranska filmen Det heliga trädets frukter finns på svt.play just nu. Det är ett gastkramande drama om en familj som långsamt faller samman under sina förök att leva ett normalt liv i ayatollornas Iran. Vi tittade, förfasades och våndades, Parkinson och jag.

Efter föredraget om stamcellsoperationen i fredags har jag funderat på om jag frivilligt skulle gå med på att opereras och det lutar åt ett nej. Efter en 12 timmar lång operation då de borrar tre hål i huvet på en skakar man fortfarande och måste fortfarande ta parkinsonmedicin. Vad som blir bättre vet jag inte om han sa, Thomas, men något måste de ha varit eftersom han var nöjd. Han berättade också hur pinsamt han alltid hade tyckt det var med händerna som skakade men att han kommit fram till att det var bättre att skaka tillsammans med andra än att sitta ensam hemma och göra det i smyg och det kan man ju hålla med om.

Igår var jag på ett föredrag som parkinsonföreningen arrangerade. Thomas Mattson, som var först i världen att få stamceller med dopamin inopererade i hjärnan, berättade om sin operation och det var intressant, det lilla jag hörde (han var norrlänning och talade jättefort så jag missade hälften). Han berättade med galghumor hur det var att vara försökskanin och - bortsett från några dråpliga incidenter - var han nöjd med operationen och hade fått ett drägligare liv. Det låter hoppfullt för nästa generations parkinsonpatienter för det lär dröja länge innan metoden blir tillgänglig för alla.

Tänk om alla pensionärer skulle omyndigförklaras och tvångsdeporteras till okänd förvaringsort utan möjlighet att ta sig därifrån. Denna variant av ättestupan har blvit verklighet i den brasilianske regissören Gabriel Mascaros film Den blå färden. Det är en dystopi om åldrandet som kan skrämma slag på vilken 78-åring som helst och - vem vet - det dröjer kanske inte länge innan vi är där. Vi får trösta oss med att Tereza som filmen handlade om lyckades lura sina fångvaktare och ge sig iväg på en hisnande båtfärd längs Amazonasfloden tillsammans med en annan rymmartant.