Parkinson och jag

Nu kan jag träna varje dag här hemma för nu har jag en motionscykel, den som Victor hämtade till mig med risk för sitt liv. Riktigt så var det kanske inte, men det kunde ha varit och i vilket fall så står den på vår vind nu, cykeln, och jag har precis tagit mig en tur. Det passar bra i dessa dagar när det är för varmt – puh - för att gå i skogen men jag blir inte klok på hur mycket jag ska träna, för det konstiga är att jag inte hade lika ont i ryggen när jag var i Stockholm fast jag nästan inte tränade alls.

Jag gjorde det. Jag läste Den oduglige av Tomas Bannerhed, fast jag tänkt att jag inte skulle, och den innehöll inte alls så många naturbeskrivningar som man hade varnat mig för. Den var riktigt bra. En lågmäld berättelse om att vara annorlunda och inte passa in. Fint språk utan krusiduller. Och sorglig. Outhärdligt sorglig.

Doktorn har fel. Han på vårdcentralen. Det går visst att operera in en ny ryggkota, åtminstone gör  det det i USA för det sa Ann. Hon kände nån som hade gjort det sa hon, så jag kanske ska fråga en till läkare och se om jag får samma svar. Men vem ska jag fråga. Vet neurologerna som jag träffar genom min parkinson något om kotor. Och hur insatta är läkarna på vårdcentralen. Och år jag inte för gammal för ett så stort ingrepp. Man måste ha en rimlig chans att överleva operationen också och kirurgen som sticker kniven i en ska ha en bra dag och sen ska man rehabiliteras och lära sig gå igen och det kan ta tid. Men vilken obeskrivlig lycka om det hade gått. Jag tror jag skulle gå och gå och aldrig sätta mig igen för lycka, om du frågar mig, det är att kunna gå.

J a hur mycket är en rygg värd egentligen. 14 800 säger mitt försäkringsbolag för jag har äntligen fått ersättning för kotan som krossades när jag ramlade för två år sedan. Och jag är tacksam för det, det känns som plåster på såren, men inga pengar i världen kan ersätta en rygg som inte orkar bära upp en och jag hade betalat vad som helst för att få en ny kota men det kan jag alltså inte få sa läkaren på vårdcentralen, han som efterträdde Muhammed och var lika snäll men inte lika luden.

Jag var lite tveksam till stockholmsresan, var rädd att jag skulle bli gnällig när ryggen satte igång och mola men det gick över förväntan. Men att ta sig fram med rullator i Stockholm var inte lätt. Jag hade aldrig fixat det utan Lasse som fick bära den i alla trappor där hissarna var sönder och det var de ofta. Sönder. Hissarna. Inte såg jag några andra rullatorer heller. Jag trodde det skulle finnas gott om rullatorer i en så stor stad för det fanns många människor där, väääldigt många om man jämför med Ormanäs, men de sitter kanske inne och kurar, de som har rullator, de kanske inte har någon Lasse som kan hjälpa dem att bära den. Eller också skäms de för sin rullator precis som jag men jag har tränat på att inte skämmas nu. Det är bara att välja om man vill sitta henma och tycka synd om sig eller bli en rullatortant.

Ja nu sitter jag här i min sköna fåtölj igen för jag är hemma nu. Jag har varit i Stockholm en vecka tillsammans med Lasse och laddat batterierna som det brukar heta och jag känner mig fulladdad  också. Vi har besökt museum efter museum efter museum, bl.a Sven-Harrys som hade en spännande utställning om familjen - på gott och ont. Och så var vi bio förstås fast vi såg bara en film denna gången men den tog nästan andan ur oss: Sirât av den spanske regissören Oliver Laxe. Det var den starkaste film jag sett på mycket länge, den förföljde mig hela kvällen sen. Det blev ett besök på Dramaten också - Liv och död av Liv Strömquist - mest för att ha varit där för min del, för jag gillar inte teater så mycket och jag hörde inte ett ord vad de sa heller men det gjorde Lasse och han sa att det var bra. Han hittade förresten en fågel som han bara sett en gång förut, i Kungsträdgården, och sen gick han och log för sig själv resten av dagen.