Parkinson och jag

Om du vill bli laddad med positiv energi ska du se filmen om Siw Malmkvist som går på biograferna nu. Vilken livsglädje hon utstrålar, den damen. Och så vig och rörlig hon är men det tycker inte hon själv för hon skrattar när hon gör sina dagliga situps och säger Det märks att jag inte är 80 längre (hon är 88). Det märks att hon inte har Parkinson också tänker jag för då hade hon inte kunnat hålla på som hon gör.

Nu har jag provat sjukgymnastik, TNS, akupunktur, laser och kiropraktik men inget hjälper mot kotkompressioner. Jag har fått smärtlindring med morfin också men det kan jag inte hålla på med säger de. Finns det verkligen inget man kan göra för att bota onda ryggar. Operera? Byta ut de trasiga kotorna mot nya friska. Om man kan transplantera hjärtan och lungor kan man väl byta kotor tänker jag. Annars får nån slå ihjäl mig om det inte är nån som vill byta rygg med mig men det kanske någon vill.

Jag bara läser och läser för då gör det inte ont åtminstone. Och jag har inte gett upp med Storkens och dromedarens sång och den är till och med lite spännande ibland. Men den är tungläst och jag behövde sticka emellan med något lättsammare så jag började på Liken vi begravde av Lina Wolff och visst har hon humor.  Men lättsam. Njae. Boken är visserligen rolig men fruktansvärd och hemsk på samma gång. Den utspelas i Hörby och det är ingen smickrande bild av samhället författaren ger oss utan en liten by full av pervon och ålahuven där skuggan av Helenmordet på 80-talet ligger som ett lock över tillvaron. Jag skrattar högt när jag läser och förfasar mig på samma gång.

Jag hade fått besked om att en endokrinolog som hette Stefan skulle ringa mig igår och det var ju väldigt så snällt. Jag hade aldrig träffat honom och visste inte vad han ville, men vi skulle nog hitta något att prata om, tänkte jag. Det är inte var dag man pratar med endokrinologer. Faktum är att jag inte hade hört talas om dem förrän i somras men nu har jag både träffat en och talat med en annan i telefon. Han skulle ringa 1430 och det kändes lite högtidligt tyckte jag så jag satt nästan i givakt här hemma och väntade. 1433 ringde han. Han frågade hur det var med mig. Jo tack, sa jag, hur är det själv. Sen frågade han om det gick bra för mig att ta sprutor i magen och det gjorde det sa jag. Ja, sen kom han inte på mer att prata om, endokrinologen, och inte jag heller så det var ett kort samtal men jag ska komma på återbesök på endokrinologavdelningen nästa sommar och då kanske jag får träffa honom på riktigt, vad vet jag.

Jag tror det är dags för besiktning hos neurologen igen för jag har samma symptom som då när allting började för fyra år sen. Samma kramp i vänsterbenet, samma vänsterfot som jag inte kan snurra på. Samma trilskande vänsterarm. Samma saglande, samma sluddrande, samma ständiga trötthet. Samma Parkinson fast värre.

Den bästa bok som någonsin skrivits. Sex stjärnor av fem möjliga. Lovorden haglar över Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje och det var med stor nyfikenhet jag började läsa den. Jag har läst 70 sidor nu och 50 av dem har innehållit detaljerade beskrivningar av liktvagning och det kan väl i och för sig vara intressant men det jag saknar i boken är spänning. Ett driv att läsa vidare för att se hur det går. Det händer liksom ingenting så vi får se hur länge jag håller ut.