Parkinson och jag

Kan man inget annat får man låtsas. Låtsas att man inte har Parkinson. Låtsas att man inte har artros i axeln, låtsas att man inte har artros i knät. Och så får man låtsas att man inte har en kvaddad kota. Man får låtsas man är ung och frisk och stark och tänker konstruktiva tankar . Det går så där.

Häromnatten när jag inte kunde sova lovprisade jag tekniken som gjorde det möjligt för mig att ligga där i min säng och lyssna på olika tolkningar av Månskenssonaten via min telefon. Visst är det fantastiskt. Om jag somnade? Ja till sist gjorde jag det till vacker pianomusik.

Igår var jag hos doktor Lars på neurologen och han ville prata om allt utom Parkinson. Han berömde min tröja och frågade om jag hade stickat den själv och sen berättade han att han längtade efter att gå i pension. När jag beskrev mina parkinsonsymtom sa han att de inte var så påtagliga och det var inte förrän han såg att det var boktipsdoktorn som hade ställt min diagnos som han tog dem på allvar. Och jag mitt nöt insisterade inte utan spelade med i cirkusen och nu sitter jag här och känner mig som ett fån.

Jag trodde inte att det skulle komma mer än 10 personer högst och lyssna på den bulgariska damkören Angelite som sjöng i Johanneskyrkan i Malmö häromkvällen men där hade jag fel. Det fanns inte en ledig plats i kyrkan som rymmer 650 personer. Själv hade jag lite svårt att ta till mig de för mina öron främmande harmonierna men det hade nog nte de andra 649 som applåderade entusiastiskt mellan varje sång (eller vad det nu var). Inte såg jag mycket av damernas färgsprakande dräkter heller men mellan ryggarna jag satt bakom skymtade jag deras huvudbonader. En hade något som liknade en tomteluva och en annan en blomsterkrans och en hade ett sånt hårnät som hårfrisörskorna brukar använda och en bar en enkel hätta medan damen bredvid hade en gnistrande guldperuk. Gott att med dessa exotiska toner påminnas om att det finns en värld bortanför ryggsmärta och Parkinson tycker jag.

I tisdags var det Internationella osteoporosdagen, en alldeles egen dag för oss med benskörhet, visst är det fantastiskt. Den firade jag med att nästan stå på näsan utanför dörren men som tur var klarade jag mig. Jag var rädd att jag skulle krossa en till ryggkota men de klarade sig denna gången. Förresten är det knappast för att fira benskörheten som den har fått en egen dag, det är väl för att påminna mig och alla andra tanter om att vi måste träna regelbundet för att bygga upp skelettet eftersom det är mindre risk för att vi får frakturer då. 

På tal om träning har jag skaffat en ny vana: jag cyklar några kilometer på min motionscykel varje kväll innan jag lägger mig. Mest för att jag inte ska få kramp i foten när jag sover fast i natt fick jag det i alla fall. Kramp. Men jag tror ändå att det är bra för mig att cykla för jag blir så stel i benen när jag sitter och läser eller ser på tv på kvällarna. Och cykeln, som Victor riskerade livet för när han hämtade till mig, står uppe på vinden och bara väntar på att jag ska cykla på den.