Parkinson och jag

J a hur mycket är en rygg värd egentligen. 14 800 säger mitt försäkringsbolag för jag har äntligen fått ersättning för kotan som krossades när jag ramlade för två år sedan. Och jag är tacksam för det, det känns som plåster på såren, men inga pengar i världen kan ersätta en rygg som inte orkar bära upp en och jag hade betalat vad som helst för att få en ny kota men det kan jag alltså inte få sa läkaren på vårdcentralen, han som efterträdde Muhammed och var lika snäll men inte lika luden.

Jag var lite tveksam till stockholmsresan, var rädd att jag skulle bli gnällig när ryggen satte igång och mola men det gick över förväntan. Men att ta sig fram med rullator i Stockholm var inte lätt. Jag hade aldrig fixat det utan Lasse som fick bära den i alla trappor där hissarna var sönder och det var de ofta. Sönder. Hissarna. Inte såg jag några andra rullatorer heller. Jag trodde det skulle finnas gott om rullatorer i en så stor stad för det fanns många människor där, väääldigt många om man jämför med Ormanäs, men de sitter kanske inne och kurar, de som har rullator, de kanske inte har någon Lasse som kan hjälpa dem att bära den. Eller också skäms de för sin rullator precis som jag men jag har tränat på att inte skämmas nu. Det är bara att välja om man vill sitta henma och tycka synd om sig eller bli en rullatortant.

Ja nu sitter jag här i min sköna fåtölj igen för jag är hemma nu. Jag har varit i Stockholm en vecka tillsammans med Lasse och laddat batterierna som det brukar heta och jag känner mig fulladdad  också. Vi har besökt museum efter museum efter museum, bl.a Sven-Harrys som hade en spännande utställning om familjen - på gott och ont. Och så var vi bio förstås fast vi såg bara en film denna gången men den tog nästan andan ur oss: Sirât av den spanske regissören Oliver Laxe. Det var den starkaste film jag sett på mycket länge, den förföljde mig hela kvällen sen. Det blev ett besök på Dramaten också - Liv och död av Liv Strömquist - mest för att ha varit där för min del, för jag gillar inte teater så mycket och jag hörde inte ett ord vad de sa heller men det gjorde Lasse och han sa att det var bra. Han hittade förresten en fågel som han bara sett en gång förut, i Kungsträdgården, och sen gick han och log för sig själv resten av dagen.

Jag läser mycket nuförtiden när jag bara sitter för d et är inte så mycket annat jag kan göra. Men d et är svårt att hitta böcker som engagerar tycker jag. Tänkte att jag skulle läsa Tomas Bannerheds senaste roman, Den oduglige, som fått så fina recensioner men sen sa de på Babel att Bannerhed är naturskildrare ut i fingerspetsarna och jag brukar hoppa över naturbeskrivningar så jag kanske ska skippa Bannerhed ändå men vad ska jag då läsa. Kan någon tala om för mig vad jag ska läsa.

  Kan man älska någon annan innan man älskar sig själv och När är det rätt att kalla sig ett offer. Detta och mycket annat kan man får svar på i mitt favoritradioprogram Allvarligt talat dit vem som helst kan ringa och ställa frågor av existentiell karaktär. De som svarar på frågorna är olika författare och min favorit är Annika Norlin som med sin alldeles speciella mjuka röst ger lågmälda personliga och kloka svar på precis vad som helst för det finns ju inga dumma frågor sägs det.

Går långsammare. Tänker långsammare. Reagerar långsammare. Pratar långsammare. Kör bil långsammare. Parkerar långsammare. Parkerar snett. Siktar snett. Missar. Missar när jag kissar. Vinglar. Linkar. Sluddrar. Saglar. Spottar. Väser. Fräser. Gammal.