Parkinson och jag

Nedmonteringen har börjat. Nyss var jag ung och stark och frisk. Jag joggade och stod på huvudet och sånt. Nu är jag kort och krum och krokig och kan nästan inte stå på mina ben. En krum liten gumma som bara sitter. Men jag lever åtminstone, det är alltid något. Det är inte alla som gör det.

Jag dreglar och har ofta kramp i foten. Och vänsterhanden darrar när den är i viloläge. Misstänker att det är dags att kontakta neurologen för att öka dopamindosen. Det var länge sedan sist. Vissa dagar glömmer jag till och med att jag har parkinson för parkinson är ingenting. Kotkompression är ett helvete.

Missa inte Diktatorns tårta som är en stark och gripande film av Hasan Hadi om livet i Irak på Saddam Husseins tid, skildrat ur ett barns perspektiv. Den handlar om 9-åriga Lamia (fantast iskt gestaltad av Baneen Ahmad Nayyef) som får i uppgift av sin lärare att baka en tårta till diktatorns födelsedag. Tillsammans med sin tupp ger hon sig ut på en riskfylld resa för att skaffa ingredienser till tårtan och utsätts för den ena faran efter den andra. Jag tror inte det fanns ett torrt öga i salongen när ridån gick ner.

Vi är invaderade av små små gröna larver. Tusen, miljontals gröna larver som förökar och förökar sig. När jag hade klippt gräset idag hade jag larver i håret, i byxorna, i strumporna, i skorna och i tröjan och när jag gick in hittade jag larver i boken jag läste och på matbordet och i sängen. Sen gick jag och tränade och vad hittade jag på golvet under mig i sjukgymnastikens träningslokal om inte små små gröna larver. Vi tror att det är larver till frostfjärilarna som har angripit våra fruktträd och inte nog med att vi har dem krypande överallt utan vi får inte någon frukt i år och inga vackra blommande fruktträd heller.

När jag går min dagliga runda brukar jag passera en hage med två hästar och den ena, den som är vackert brunskimrande, kommer alltid fram och hälsar på mig medan den andra ignorerar mig. Det är något speciellt med den vackra bruna hästen, som om den vill mig något och idag fick jag för mig att det kanske är Agneta som har reinkarnerats och söker kontakt med mig. Inte för att jag fattar varför hon skulle bli en häst men det känns i alla fall skönt att veta att hon har det bra.

Det är den inte. Förutsägbar. Boken om DDR som jag läser nu. Tvärtom är den mångfasetterad och nyanserad och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Vännen från Berlin heter den och är skriven av en f.d. DN-journalist, Ingrid Hedström. Vi får följa med på en resa genom det sena 1900-talets Europa, delta i studentkravaller i Paris och revolutionen i Portugal, uppleva fasan när den tyska polisen stormar en lägenhet på jakt efter RAF-terrorister och sitta i fängelse i DDR under vidriga förhållanden. En engagerande bok som man, jag alltså, inte vill ska ta slut.