Parkinson och jag

Nu går jag i skolan igen. Artrosskolan. Det är sjukgymnasten som har tipsat mig om en sida på nätet där man får information om artros och tips på övningar man kan göra för att minska smärtan som den framkallar. Artros är en vanlig sjukdom. Var fjärde person över 45 drabbas och den går inte att bota men fysisk träning kan minska smärtan, för nog har man ont alltid men man ska alltså träna ändå. Neurologerna vill också att jag tränar och endokrinologerna och Lasse och gud och hans mormor. Och tränar gör jag. Jag har några rörelser för mina parkinsonsymptom och några för ryggen och ytterligare några för knät så jag får ligga i om jag ska hinna med alla och det gör jag. Ligger i. Jag tränar och tränar och tränar...

Restless legs. Sömnproblem. Kramper. Darrningar. Stelhet. Precis när jag hade bestämt att jag nog måste kontakta neurologen i Lund så dimper det ner en kallelse till doktor Lars på - just det - neurologen. Lite kusligt tycker jag. Det är inte så länge sen jag var där så jag trodde att jag skulle få tjata mig till en tid men han kände väl på sig, den snälle doktor Lars, att jag inte mår så bra. Återstår att se om han kan hjälpa mig.  

Jag tittade på Babel igår, på programmet om Anne Carson men hon är nog ingenting för mig. Hon var söt och charmig men det mesta hon har skrivit verkar referera till Homeros eller Sapfo och där står jag mig slätt. Det skulle vara Makens skönhet då som de de dissekerade i Lundströms bokradio, fast jag tror inte det. Jonas Karlsson poängterade visserligen att man inte måste vara inläst på antikens historia för att få utbyte av hennes dikter men jag avskyr att känna mig dum. Två saker har vi dock gemensamt, Anne Carson och jag: Parkinson och boxning.

Det spelar ingen roll om den handlar om tvillingfödslar, döden eller yttre Hebriderna, om de talar om en bok på Lundströms bokradio så läser jag den, eller börjar läsa åtminstone, och just nu ligger Barnsäng av Marit Kapla, Rekviem av Axel Burénius och John John av Douglas Stuart bredvid mig och väntar på att bli lästa. Som den kulturtant jag tror jag är har jag lagt Dom kallar oss kulturtanter av Lisa Boda överst i högen och nu sitter jag här och kan inte bestämma vilken bok jag ska börja med.

Så jäkla trött. Trött på att ha ont. Trött på att vara gnällig. Trött på att vara trött. Snart hugger jag av det förbannade högerknät, sågar ryggraden i tusen bitar när jag ändå är i gång och sätter Parkinson på en buss till hotahejti för det här håller inte längre.

Bodil Malmsten har återuppstått från de döda. Det är poeten Petter Lindgren som gett henne livet åter i den nyutkomna biografin En bok om Bodil Malmsten där han skriver ömsint om henne utan att för den skull vara okritisk. Jag blev genast sugen på att läsa om alla hennes böcker och skyndade mig att lyssna på några av hennes sommarprogram som finns i SR-podden. Så klok hon var när hon förklarade varför hon hellre läste Marcel Proust än såg på tv. Och modig när hon berättade om sin prestationsångest. Varför skulle hon gå och dö för? Det var väl onödigt.