Parkinson och jag

Ja g har blivit kallad till den årliga besiktningen på neurologen i Lund men drar mig för att åka dit. Jag skäms. Skäms för att Parkinson är så snäll mot mig. Varför ska sjukvården lägga en massa pengar på mig som bara är pyttepyttelite sjuk. Åtminstone tror jag det, men det kanske beror på att jag jämför Parkinson med den ständiga smärtan i ryggen. Den får de gärna göra allt de kan för att hjälpa mig med för den är svår att uthärda. Men Parkinson. Han gör inte mycket väsen av sig. Han är ganska snäll.

Är det inte länge sen jag klagade? Hoppas det för jag har en obetvinglig lust att klaga nu. Klaga på snön som aldrig slutar att falla ner över oss huttrande varelser här i Ormanäs. Den har hållit på i flera månader nu och visar inga tecken på att ge med sig. Så. Nu har jag klagat. Vad ska jag skriva om nu? Bachs cellosviter kanske. Efter att ha hört om kapprustning och norska kungahuset hela dagen var det en lisa för själen att sätta sig i älsklingsfåtöljen med slutna ögon och lyssna på ett P2-program om Bachs cellosviter och vad de betytt för olika personer. Tack för det.

Så är filmfestivalen slut för denna gången. På tio dagar har jag sett 31 fantastiska filmer och det är inte utan att jag känner mig lite omtumlad. Jag kom på att jag har varit på Göteborgs filmfestival nästan varje år sen 1988. De första åren på plats i Göteborg och efter pandemin digitalt hemifrån.  Så många filmer jag har sett men de flesta kommer jag inte ihåg. Och vad ska jag göra idag när jag inte ska titta på film. Plötsligt har jag en massa tid över. Jag ska inte gå ut och rulla mig i snön i alla fall, den saken är säker. Och inte åka skidor. Men gå på bio kanske? Det är väl en bra idé.

Jag fryser. Här har varit snö och minusgrader i en månad nu och det finns fortfarande inga plusgrader i sikte. Tur att man kan roa sig inomhus och denna veckan har jag inte haft problem med det. Jag har sett tre, fyra filmer från Göteborgs filmfestival om dagen och vilka filmer sen. Jag har beskådat en litauisk skilsmässa, hört spännande folkmusik från Malta, träffat härligt orubbliga Maria Angeles som gör revolt när hennes dotter vill sälja familjehemmet i Tanger och skrattat högt åt fyra marockanska tanter som sätter upp Hamlet och åstadkommer kaos i Bryssel för att nämna några. Men jag fryser fortfarande.

Utan den hade jag inte kunnat åka till Tyskland, fast det hade jag förstås. Utan den hade jag inte kunnat gå i skogen, inte så långt som jag gick idag i alla fall. Utan den hade jag suttit här hemma och stirrat på tapeterna. Hela dagarna. Vad snackar jag om? Rullatorn förstås. Den där pinsamma, älskade och hatade kärran som jag brukar dra omkring med och förresten är det inte sant, det jag skriver för jag skulle inte sitta och stirra på tapeten om jag inte hade en rullator. Jag skulle läst en bok.

Det trodde du nog inte Alvar Alsterdal, att din dotter skulle skriva en roman om dig och din älskarinna. Att hon skulle använda era riktiga namn och ta parti för älskarinnan. Men det gjorde hon, Tove Alsterdal, och här sitter Parkinson och jag och gottar oss och läser. Boken heter Jag önskar dig lagom lycklig och handlar förutom om erotik och smusslande och svek om livet på en tidningsredaktion i 60-talets Malmö där Per Wahlöö och Bo Widerberg skymtar förbi i bakgrunden.