Parkinson och jag

Idag ska jag springa fem kilometer, sen ska jag storhandla, dammsuga, laga linsgryta och gå ut och dansa. Va? Tror du mig inte? Okej, jag kanske tar i lite i överkant. I själva verket ska jag titta på en serie. Sen ska jag titta på en serie. Och titta på en serie. Det är inte så mycket annat man kan göra när man ont och alla böckerna på biblioteket är utlånade till någon annan som har parkinson och ont i ryggen men det går ingen nöd på mig. Det kunde varit värre. Mycket mycket värre.  

Det är inte så kul att vara den där tanten som varken kan gå eller stå och inte hör vad man säger, men igår när jag var på kaffekalas hos några andra gamlingar var jag den enda vid bordet som utan att stånka och stöna kunde resa mig från stolen. Med ett leende som nådde ända upp till öronen struttade jag runt med kaffekannan och serverade påtår och kände mig som en högstadietjej som praoade på seniorboendet. Allt beror på vem man träffar.

Jag gjorde det. Jag släppte mina fördomar och gav boken en chans. Boken med den märkliga titeln ”Nöj dig aldrig skrev du” och visst är den märklig. 600 sidor drygt, fullproppade med intellektuella spetsfundigheter. Visst studsar jag till ibland vid några välfunna formuleringar men för det mesta är jag uttråkad och jag blir inte fri från tanken att breven är arrangerade. Vem är han egentligen, Sven Lindqvist, som förväntar sig att hans fru och hans älskarinna ska finna sig i att han behöver dem båda två. Och vem är hon, feministen Agneta Stark, som finner sig. Jag läser, våndas och förundras, tills jag tröttnar.

Jag hörde på Lundströms bokradio att Agneta Stark i boken ”Nöj dig aldrig skrev du” publicerar kärleksbreven som hon och Sven Lindqvist skrev till varandra och jag undrar varför. Kärleksbrev är privata angelägenheter tänker jag, fast det skulle inte förvåna mig om Sven Lindqvist, som verkar ha haft ett stort ego, har skrivit sina med tanke på att de skulle ges ut men det vet jag förstås inget om. Men hur tänker Agneta Stark och vem är intresserad av att läsa deras gamla brev. Inte jag, tror jag, men jag skulle kanske släppa mina fördomar och ge boken en chans.

Jag har börjat fatta att det inte kommer att bli roligare än så här. Att den tiden är förbi när jag kunde stå på ett ben och ta på mig strumporna. Och gå ner i brygga. Och stå på huvudet och sånt. Men kan man inte stå på ett ben och ta på sig strumporna och gå ner i brygga och stå på huvudet så får man låtsas att man kan det. Så det gör jag. Jag går här hela dagarna och låtsas att jag kan stå på ett ben och ta på mig strumporna. Och gå ner i brygga. Och stå på huvudet. Och sånt. Det går så där.

Först har man inget att läsa. Sen kommer alla böckerna man reserverat på biblioteket på samma gång. Sen har man inget att läsa.