Parkinson och jag

  Kan man älska någon annan innan man älskar sig själv och När är det rätt att kalla sig ett offer. Detta och mycket annat kan man får svar på i mitt favoritradioprogram Allvarligt talat dit vem som helst kan ringa och ställa frågor av existentiell karaktär. De som svarar på frågorna är olika författare och min favorit är Annika Norlin som med sin alldeles speciella mjuka röst ger lågmälda personliga och kloka svar på precis vad som helst för det finns ju inga dumma frågor sägs det.

Går långsammare. Tänker långsammare. Reagerar långsammare. Pratar långsammare. Kör bil långsammare. Parkerar långsammare. Parkerar snett. Siktar snett. Missar. Missar när jag kissar. Vinglar. Linkar. Sluddrar. Saglar. Spottar. Väser. Fräser. Gammal.

Eftersom jag inte får träna hos sjukgymnasterna längre fick jag för mig att jag skulle köpa en motionscykel på Blocket för att träna hemma. Jag hittade en i Malmö och kontaktade ägaren för en visning men det var lättare sagt än gjort. Efter många försök hittade vi en tid som han sedan ändrade flera gånger och han ville inte säga vad han hette eller lämna sitt telefonnummer. Victor som har en stor bil erbjöd sig att hämta den på angiven adress – som inte var en bostadsadress - där säljaren lovade att vänta utanför. Eftersom han bara lämnat en anonym e-postadress fick jag vara simultantolk när de skulle hitta varandra och efter mycket knappande på telefonen blev det tyst från båda två. Jag tänkte att de måste ha hittat varandra och att Victor tittade på cykeln men jag trodde att han skulle ringa när han var klar. Tills slut ringde jag honom men fick inget svar  och  då fick jag panik. Hur kunde jag vara så dum att jag bestämt träff på en ödslig gata med en som inte ville ge sig...

Eftersom jag måste sitta när jag diskar och skalar potatis har jag erbjudits att låna en arbetsstol för köket från kommunen. Den ser ut som en avancerad skrivbordsstol och har hjul för att jag smidigt ska kunna förflytta mig mellan spisen, vasken och kylskåpet, det är bara det att jag inte når fram till vasken när jag ska diska eftersom mina ben är i vägen. Dessutom är den stor som ett hus och går knappt att vända i vårt pyttelilla kök och det är lätt att fastna i spakarna när man går förbi. Det finns spakar för att reglera höjd, ryggstöd, broms och lutning fast den sista fick jag inte använda sa arbetsterapeuten, för då kunde jag ramla av. Jag är naturligtvis tacksam för den fina stolen fast det hade varit enklare att köpa engångstallrikar och färdigmat eller låta Lasse ta över hushållssysslorna.

Vissa dagar har jag så ont i ryggen att jag bara vill skrika, dagar när jag varken kan gå eller stå eller röra mig överhuvudtaget. Fast jag blev lite ställd när sjukgymnasten sa att det kan bero på att jag har tränat för mycket. Och jag som trodde jag var duktig. Men det är slut på det nu för jag får inte träna i sjukgymnasternas lokaler längre. Det är inte meningen att man ska gå där hela livet sa min sjukgymnast. Det är inte meningen att man ska ha kraschade ryggkotor hela livet heller säger jag.

Nedmonteringen har börjat. Nyss var jag ung och stark och frisk. Jag joggade och stod på huvudet och sånt. Nu är jag kort och krum och krokig och kan nästan inte stå på mina ben. En krum liten gumma som bara sitter. Men jag lever åtminstone, det är alltid något. Det är inte alla som gör det.