Parkinson och jag

Nu har jag läst ut Storkens och dromedarens sång men det tog sin lilla tid. 800 sidor läser man inte på en eftermiddag, särskilt inte om man ska ta till sig vad boken handlar om och jag är inte säker på att jag hade gjort det. För att få lite vägledning letade jag upp Ulrika Milles´ recension i DN men jag förstod inte den heller. Det var inte förrän jag läste Torbjörn Elenskys recencion i Vi som det gick  upp ett ljus. Då blev jag så inspirerad att jag fick lust att läsa boken en gång till men jag ska nog vänta lite med det. Men om du har läst den får du gärna höra av dig och berätta vad du tycker för den lämnar mig inte i fred. Det är helt klart den märkligaste bok som jag har läst.

Vi hade samtalsgrupper med parkinsonföreningen förra veckan och det är lika befriande varenda gång att få skratta tillsammans med andra som också har sockerdricka i benen, som inte heller lyckas peta upp potatisen på gaffeln, skruva av locken på pestoburkarna eller knyta de förbannade skobanden. Tack alla medparkinsöner för att ni finns.

Det är kallt. Jag fryser. Fast jag har långkalsonger, dubbla strumpor och tröjor och sitter med en värmekudde under två tjocka filtar fryser jag. Jag ska gå i ide, ja det ska jag, jag ska gå i ide och stanna där tills det blir vår. Då kommer jag fram och säger: tittut allihopa, här är jag. Och jag är glad som en lärka och skär som en nyponros och har varken ont i ryggen eller parkinson och det är härligt ljuvligt underbart att leva.

Jag hatar, hatar att gå till doktorn. Att ha närkontakt med en främling som ska göra sin bedömning av mig på en kvart. Finns det något värre. Det skulle vara att köra bil på glashala vägar då. Eller att äta russin. Jag vill inte gå till den nye doktorn som vårdcentralen prackat på mig. Jag är rädd för att han inte fattar. Rädd för att han inte bryr sig. Rädd för att han inte ser. Säger: lite får man tåla tanten. Se så, opp och hoppa nu.

Igår tog jag mod till mig och kontaktade doktor Mohammed på vårdcentralen för att fråga om fortsatt behandling av mina kotkompressioner men som jag misstänkt jobbade han inte där längre så jag fick en tid hos en annan doktor fast jag inte ville. Jag kommer bara att jämföra honom med superproffsige Muhammed och förresten tror jag inte att det finns något mer man kan göra för att lindra smärtan i min rygg.

Om du vill bli laddad med positiv energi ska du se filmen om Siw Malmkvist som går på biograferna nu. Vilken livsglädje hon utstrålar, den damen. Och så vig och rörlig hon är men det tycker inte hon själv för hon skrattar när hon gör sina dagliga situps och säger Det märks att jag inte är 80 längre (hon är 88). Det märks att hon inte har Parkinson också tänker jag för då hade hon inte kunnat hålla på som hon gör.