Parkinson och jag

  Så bra han skriver, Patrik Svensson. Vilket språk. Och vilken sorglig och gripande historia. Jag talar om hans senaste bok Den barmhärtige mördaren som jag knappt kan lägga ifrån mig. Det gör ont att läsa hur de levde, statarna. Som de slet. Årtionde efter årtionde. Hög barnadödlighet. Fattigt. Smutsigt. Eländigt. Patrik Svensson skriver så det känns som man är där. Och här sitter jag och gnäller över min onda rygg. Jag vet inte hur bra jag har det, fast jo, det vet jag.

Min rygg orkar bara göra en eller två fysiskt krävande saker om dagen så jag måste planera mina aktiviteter noga. Med fysiskt krävande menar jag sånt som jag innan gjorde utan att tänka på att jag gjorde det, som att hänga tvätt eller laga mat. Idag måste jag sätta mig en stund och vila efter varje strumpa jag hängt upp eller varje potatis jag har skalat (så det blir bara enkla rätter när det är jag som står för matlagningen) men man får vara glad att man kan stå på benen överhuvudtaget.

Det finns nog inte så många vegetarianer i Tyskland, åtminstone inte i Rendsburg, åtminstone inte som går på restaurang, åtminstone inte som vill ha några rätter att välja mellan, för det fanns bara en vegetarisk rätt på alla restaurangernas meny: Gemüsepfanne. Det är någon sorts gryta med grönsaker som simmar i margarin och det är för all del ganska gott men lite tjatigt om man ska äta det varenda dag. Det finns nog inte så många rörelsehindrade i Tyskland heller, åtminstone inte som åker tåg, åtminstone inte med rullator, åtminstonde inte utan hjälp, för det går inte.

Nä jag är inte död, inte så mycket i alla fall. Jag har varit på konstutställning i Tyskland några dagar och tänkt på något annat än parkinson och kotkompressioner. Om du är intresserad av konst kan jag rekommendera Nordart i Rendsburg, norra Europas största konstevenemang med hisnande skulpturer och målningar av konstnärer från hela världen. Jag tror inte att du kommer att ångra dig om du åker dit.

Nu har jag skrivit tillräckligt om parkinson och kotkompressioner tycker jag. Frågan är bara vad jag då ska skriva om. Jag kommer inte på nåt, är helt tom i bollen. Inte bollen som man leker med och inte bålen heller utan båålleen med längre å-ljud än bollen och betoning på bägge stavelserna. Jag vet inte hur det stavas eller var uttrycket kommer ifrån men det är alltså något som man är tom i när man saknar idéer och det gör jag. Saknar idéer alltså. Jag har redan skrivit om allt känns det som fast jag har inte skrivit förrän nu om att vara tom i bollen. Så. Nu har jag skrivit det också. Vad ska jag nu skriva om?

Jag har precis läst ut Alex Schulmans senaste roman ”17 juni” och fascinerades av att huvudpersonen i boken får för sig att ringa upp telefonnumret till sitt barndomshem. Till sin stora förvåning får han höra sin pappas röst i luren och pappan låter precis som han minns att han gjorde. Samma tonfall. Samma harklingar. Då ringer han igen och igen och igen och pratar med både sin mamma och sig själv när han var åtta år. Vilken strålande idé. Jag vill också prata med mig själv när jag var liten, fråga hur jag hade det och vad jag drömde om. Fast vill jag verkligen det...