Parkinson och jag

Kan man inte gå och stå får man sitta så det gör jag. Jag sitter här och glor hela dagarna och får sämre och sämre kondition. För att fördriva tiden läser jag en massa mer eller mindre intressanta böcker och på kvällarna strömmar jag tv-serier och några av dem kan jag rekommendera. Tyska huset som utspelas i Frankfurt på 60-talet när de ansvariga för förintelselägren ställdes inför rätta och dolda familjehemligheter grävdes fram. Den är mycket välgjord och gripande. Vigdis – den första kvinnan berättar historien om hur det gick till när Island fick världens första folkvalda kvinnliga president och det är ett intressant och tankeväckande tidsdokument Fallet Ruth Ellis – en grym kärlek, om den sista kvinnan som dömdes till döden i England är också mycket bra.

Nu ger jag tusan i morfinet. Jag får visserligen mindre ont i ryggen när jag tar det men jag blir trött och yr och förstoppad också och det är det inte värt. Frågan är vad doktor Mohammed kommer att säga, han som ansträngt sig så för min skull, men jag behöver kanske inte tala om det för honom. Jag ska sluta svara när han ringer. Fast kag vet inte vad jag ska ta i stället för något smärtstillande måste jag ha. Det är faktiskt lite rörigt att ha en doktor för parkinson och en för magen och en för ryggen och att alla tycker olika så vad gör jag. Jag bestämmer själv.

I nte ett ord om doktor Mohammed eller parkinson idag. idag ska jag skriva om Emil Jensen. Han uppträdde i Höör I lördags och det ville jag inte missa så jag svalde en morfintablett och tog på mig mina gåbortsbyxor och körde till kulturhuset för att lyssna på honom och han var lika underfundig som alltid. Snubblade lite på orden när han deklamerade sina lågmälda dikter om vad vi gör med vår planet. Det var en lagom mix av personligt och politiskt, av allvar och komik, som höll publiken trollbunden i en timma. Om det funnits fler som Emil Jensen hade världen varit lite fredligare.

Jag hade rätt. Doktor Mohammed blev glad när jag sa att den nya medicinen fungerade. Det riktigt hördes på hans röst hur lättad han blev och nu har jag en fråga. Brukar din doktor också ringa dig och fråga hur du mår? Nä jag tänkte väl det. Själv har jag aldrig träffat en doktor som visar så tydligt att hen bryr sig om mitt hälsotillstånd. Inte förrän jag träffade doktor Mohammed. Han föreslår den ena medicinen efter den andra och kollar med sina kollegor vad de tror och sen ringer han mig och frågar hur det går. Så skulle alla läkare vara tycker jag.

Jag har haft lite dåligt samvete för att jag dissat alla mediciner som doktor Mohammed erbjudit mig men de har alltså inte hjälpt. Men de sista morfintabletterna han skrev ut verkar funka så han blir nog glad när han ringer nästa gång för Mohammed är en sån som ringer. Han ringer och ringer och frågar hur jag mår och varje gång känner jag mig som en värdelös patient och skäms. Jag vill att Mohammed ska vara glad.

Vi har det så mysigt här hemma, Lasse och jag. När vi inte pratar om ryggont pratar vi om kisspåsar på benen och kotkompressioner och sen pratar vi om spyor som liknar kaffesump och koloskopi och lite mer om kotkompressioner. Vi har det roligt nästan jämt.