Parkinson och jag

Trött på att sitta                                                                                                                                                                                   och titta                                                                                                  ...

Trött. Trött på att låtsas,  trött på att låtsas att att allt är bra. Det var inte så jag ville ha det men här sitter jag ja här sitter jag och låtsas varenda dag.

Jag kan sitta.                                                                                                                                                                                        Jag kan inget annat än att sitta.                                                                                        ...

Jag mår bra tack bara jag får sitta.                                                                                                                            Så jag sitter.                                                                                                                                                  ...

Jodå. Jag har fortfarande parkinson. Hela tiden. Varje minut och varje sekund har jag det. Men jag skriver inte om det för man kan inte hålla på att skriva att man har parkinson varenda dag. Fast det kan man kanske men det skulle bli lite tjatigt tänker jag. Jag kommer att ha parkinson ända tills jag dör så det är lika bra jag vänjer mig och på nåt konstigt vis så gör man det. Man vänjer sig.

Aj aj aj. Jag kan inte bära en gryta eller bringare ens utan att ryggen protesterar. Men sitta kan jag så det gör jag. Tittar på Gift vid första ögonkastet där jag sitter och talar om för deltagarna vad de ska göra. Du måste vara lite tolerant, skriker jag till dem, du måste vara lite tolerant om du ska leva i en relation. Men de hör mig inte, de bara klagar och försöker ändra på varandra. Lika bra att de gifter sig med sig själva, tänker jag.