Parkinson och jag

Häromkvällen frågade Lasse om jag ville se ett program om Ola Magnell men det ville jag inte. Jag gillar inte Ola Magnell sa jag, men sen kom jag på att jag knappt har lyssnat på honom alls. Anledningen till att jag inte gillar honom är att han gång efter gång har stått i vägen mellan kärleken och mig. Alla killar jag var kär i på den tiden det begav sig, beundrade Ola Magnell och varje gång jag satt och trånade efter den första kyssen var jag alltid tvungen att lyssna på (inte fan lyssnade jag) och lovprisa Magnells senaste först. Om Ola Magnell tycker jag inte.

Tack det är så bra, så bra, jag kan både sitta och ligga. Tänk om jag bara kunnat gå och stå och varken kunnat sitta eller ligga. Det hade nog inte varit roligt så jag ska Inte klaga aj aj aj. Det finns de som har det värre. Det finns alltid de som har det värre.

Jag gör så konstiga saker nuförtiden, som att tvinga mig att sitta ute fast jag är en innemänniska. Jag har fått för mig att det är nyttigt med frisk luft trots att fåtöljen där inne är mycket skönare och jag hela tiden blir attackerad av en massa insekter och larver. Och som det inte var nog så läser jag böcker om timmerfolk. Bäst jag säger det en gång till. Jag läser om timmerfolk. Om skogsarbetare i Norrland från 30-talet till våra dagar. Vad håller jag på med? Finns det nån som kan säga vad jag håller på med.

Nu kan jag träna varje dag här hemma för nu har jag en motionscykel, den som Victor hämtade till mig med risk för sitt liv. Riktigt så var det kanske inte, men det kunde ha varit och i vilket fall så står den på vår vind nu, cykeln, och jag har precis tagit mig en tur. Det passar bra i dessa dagar när det är för varmt – puh - för att gå i skogen men jag blir inte klok på hur mycket jag ska träna, för det konstiga är att jag inte hade lika ont i ryggen när jag var i Stockholm fast jag nästan inte tränade alls.

Jag gjorde det. Jag läste Den oduglige av Tomas Bannerhed, fast jag tänkt att jag inte skulle, och den innehöll inte alls så många naturbeskrivningar som man hade varnat mig för. Den var riktigt bra. En lågmäld berättelse om att vara annorlunda och inte passa in. Fint språk utan krusiduller. Och sorglig. Outhärdligt sorglig.

Doktorn har fel. Han på vårdcentralen. Det går visst att operera in en ny ryggkota, åtminstone gör  det det i USA för det sa Ann. Hon kände nån som hade gjort det sa hon, så jag kanske ska fråga en till läkare och se om jag får samma svar. Men vem ska jag fråga. Vet neurologerna som jag träffar genom min parkinson något om kotor. Och hur insatta är läkarna på vårdcentralen. Och år jag inte för gammal för ett så stort ingrepp. Man måste ha en rimlig chans att överleva operationen också och kirurgen som sticker kniven i en ska ha en bra dag och sen ska man rehabiliteras och lära sig gå igen och det kan ta tid. Men vilken obeskrivlig lycka om det hade gått. Jag tror jag skulle gå och gå och aldrig sätta mig igen för lycka, om du frågar mig, det är att kunna gå.