Parkinson och jag

Tänk om alla pensionärer skulle omyndigförklaras och tvångsdeporteras till okänd förvaringsort utan möjlighet att ta sig därifrån. Denna variant av ättestupan har blvit verklighet i den brasilianske regissören Gabriel Mascaros film Den blå färden. Det är en dystopi om åldrandet som kan skrämma slag på vilken 78-åring som helst och - vem vet - det dröjer kanske inte länge innan vi är där. Vi får trösta oss med att Tereza som filmen handlade om lyckades lura sina fångvaktare och ge sig iväg på en hisnande båtfärd längs Amazonasfloden tillsammans med en annan rymmartant.

Det är lätt att drömma mardrömmar i dessa dagar när vi är helt i händerna på några oberäkneliga maktgalna dårar fast det är vi förstås alltid. I vilket fall vill jag inte lyssna på nyheterna längre. Jag vill inte veta. Blundar, slutar andas, stänger av. Ber till guden som jag inte tror på. Det måste finnas något vi kan göra för att få stopp på galenskapen tänker jag.

Vi med parkinson har ofta intensiva (mar)drömmar och jag drömmer mer nu än innan jag blev sjuk. Jag kommer ihåg mina drömmar bättre också och Lasse säger att jag brukar prata i sömnen. Nästan varje natt drömmer jag att jag jobbar på bibliotek och blir instängd i mörka rum och jagad av diverse odjur och häromnatten jagades jag av Horace Engdahl och då var jag helt kallsvettig när jag vaknade och det kan man ju förstå.

Läste att det var Krama-en-bibliotekarie-dagen den 1 mars. Vilken bra idé. Bibliotekarier behöver många kramar, det vet jag. För att inte tala om bibliotekarier som har parkinson. De behöver ännu flera kramar. Och bibliotekarier som har kotkompressioner ska vi bara inte tala om. Det är inte klokt så många kramar de behöver. Sen har vi alla som har parkinson men inte är bibliotekarier. De behöver också kramar precis som dem med åderbråck och röda hund och hemorrojder. Så många som behöver kramar när man tänker efter.

Jag önskar att jag var en vanlig människa. En vanlig människa som gillar kött och fastlagsbullar. En som inte har parkinson och ont i ryggen och krånglar till allting så förbannat. Jag vill vara som folk är mest. Vill vara som du och du och alla som jag känner. Jag vill va en sån som äter korv och fläsk.

Jag är inte så frisk som du tror, doktor Lars. Visst, jag kan klä på mig själv men det tar dubbel så lång tid som innan jag fick parkinson. Och ja, jag vet vad jag heter men jag har glömt hennes och hennes namn. Och jag kan resa mig upp från golvet men det beror på att jag tränar på det. Varje dag. Jag testar mina egna gränser precis som gubbarna i tv-såpan Shaolin heroes. Trodde aldrig jag skulle fastna för ett program om machokillar som vill stajla men det handlar inte om det. I stället tar det upp allmängiltiga existentiella frågor som vilka krav man kan ställa på sig själv och andra, om eget ansvar och att kunna acceptera och förlåta. Det är mycket sevärt tycker jag.