Parkinson och jag

Tack Lundströms bokradio för programmet om Tove Ditlvesen. Det fick mig att läsa hennes  s jälvbiografiska Köpenhamnstrilogi  och jag är imponerad över att man kan skriva så spännande och insiktsfullt på ett så enkelt språk. Inga svulstiga metaforer som hos Sven Lindquist (vet inte varför jag hängt upp mig på på den gubben) utan det är rakt på. Böckerna känns inte gamla heller trots att de kom ut på 60-talet. Ditlevsen tvivlade aldrig på den egna förmågan verkar det som utan de rann bara ur henne. Tack för det säger jag som äntligen hittade något som jag ville läsa.

På tal om operationer har jag sett programmen om Victorias hjärta på svt. Det är imponerande vad de kan åstadkomma idag, läkarna. Hjärttransplantationer och klaffbyten och jag vet inte allt. Ändå sa min doktor att det inte gick att byta ut min kraschade ryggkota men jag har googlat det och han har fel. Det är komplicerat men fullt möjligt och jag misstänker att han tycker att jag är för gammal för ett så stort ingrepp. Det kanske jag är men jag tänker ändå kolla upp det för det finns inget jag vill så mycket för egen del som att bli rörlig igen och slippa den eviga smärtan i ryggen.

Sedan några år har jag artros i den ena armen. Jag har fått cortisonsprutor regelbundet men smärtan kommer alltid tillbaka och nu har jag röntgat axeln som den strålar ut ifrån. Den går att operera säger sjukgymnasten men jag har lärt mig att parera rörelserna som framkallar smärtan - som att ta på mig jackan och säkerhetsbältet i bilen. Jag vill inte opereras om jag inte måste och hade det gällt kotan i ryggen hade jag inte tvekat en sekund. Men den går inte att operera säger doktorn fast jag tror honom inte. Kan man transplantera hjärtan måste man väl kunna byta ut en trasig ryggkota. Hur svårt kan det va?

Det var en härlig känsla att gå röda spåret utan rullator som jag gjorde igår. Jag kände mig fri, frisk och ung och tänkte att det var belöningen för att jag har tränat så mycket för det går inte att komma ifrån att rullatorn gamlifierar en. Det sa Lasse också som gick bredvid med rullatorn om jag inte skulle orka hela vägen. Hoppas ingen ser mig, sa han och jag fattade precis. Förresten kunde jag gå hela sträckan innan jag fick rullator också, bara jag satte mig att vila med jämna mellanrum. Men jag vågar inte ge mig ut i Malmö utan den för jag kan väl knappast sätta mig i rännstenen om jag blir trött fast det kan jag kanske.

Om man inte träffar nån som man vill gifta sig med, kan man skräddarsy en partner åt sig i en AI-app, åtminstone kan man det i Japan. Sen bjuder man in sina vänner till ett hejdundrande kalas för det finns företag där som har specialiserat sig på udda bröllopsfester. Och sen lever man lycklig i alla sina dagar, eller? Det lär inte bli så många barn förstås men man kanske kan skapa dem också i appen. Pussas och kramas får man göra med sig själv eller med telefonen.

Det är bra att träna även om man har ont sägs det. Så det gör jag. Jag gör 90 knäböjningar om dagen och har tränat i snart ett år hos sjukgymnasten men smärtan i ryggen ger inte med sig. Vissa dagar kan det kännas lite bättre men sen gör det djävulusiskt ont igen och jag vill bara ge upp. Fast – som Lasse säger - jag hade kanske haft ännu ondare om jag inte hade tränat, det är sånt man inte vet. Hej och hå.