Parkinson och jag

Jag tittade på Babel igår, på programmet om Anne Carson men hon är nog ingenting för mig. Hon var söt och charmig men det mesta hon har skrivit verkar referera till Homeros eller Sapfo och där står jag mig slätt. Det skulle vara Makens skönhet då som de de dissekerade i Lundströms bokradio, fast jag tror inte det. Jonas Karlsson poängterade visserligen att man inte måste vara inläst på antikens historia för att få utbyte av hennes dikter men jag avskyr att känna mig dum. Två saker har vi dock gemensamt, Anne Carson och jag: Parkinson och boxning.

Det spelar ingen roll om den handlar om tvillingfödslar, döden eller yttre Hebriderna, om de talar om en bok på Lundströms bokradio så läser jag den, eller börjar läsa åtminstone, och just nu ligger Barnsäng av Marit Kapla, Rekviem av Axel Burénius och John John av Douglas Stuart bredvid mig och väntar på att bli lästa. Som den kulturtant jag tror jag är har jag lagt Dom kallar oss kulturtanter av Lisa Boda överst i högen och nu sitter jag här och kan inte bestämma vilken bok jag ska börja med.

Så jäkla trött. Trött på att ha ont. Trött på att vara gnällig. Trött på att vara trött. Snart hugger jag av det förbannade högerknät, sågar ryggraden i tusen bitar när jag ändå är i gång och sätter Parkinson på en buss till hotahejti för det här håller inte längre.

Bodil Malmsten har återuppstått från de döda. Det är poeten Petter Lindgren som gett henne livet åter i den nyutkomna biografin En bok om Bodil Malmsten där han skriver ömsint om henne utan att för den skull vara okritisk. Jag blev genast sugen på att läsa om alla hennes böcker och skyndade mig att lyssna på några av hennes sommarprogram som finns i SR-podden. Så klok hon var när hon förklarade varför hon hellre läste Marcel Proust än såg på tv. Och modig när hon berättade om sin prestationsångest. Varför skulle hon gå och dö för? Det var väl onödigt.

Enligt sjukgymnasten har jag artros i knät och det är bra att träna då säger hon. Det är bara det att det gör så ont när jag tränar att jag inte gör det (tränar alltså) och då blir jag ännu stelare och får ännu mera ont och just nu känns det som att jag har artros i hela kroppen.

Vet inte vad jag håller på med. Jag har blivit så gnällig den sista tiden och det skulle jag ju inte, det hade jag bestämt. Vet inte om det beror på dopaminbrist (blir man gnällig av det?) för jag är mycket stelare än innan och darrar mer så det räcker kanske att jag kontaktar neurologen för att få stopp på gnället eller också får jag stå ut med mig som den gnällspik jag är.