Parkinson och jag

Jodå. Jag har fortfarande parkinson. Hela tiden. Varje minut och varje sekund har jag det. Men jag skriver inte om det för man kan inte hålla på att skriva att man har parkinson varenda dag. Fast det kan man kanske men det skulle bli lite tjatigt tänker jag. Jag kommer att ha parkinson ända tills jag dör så det är lika bra jag vänjer mig och på nåt konstigt vis så gör man det. Man vänjer sig.

Aj aj aj. Jag kan inte bära en gryta eller bringare ens utan att ryggen protesterar. Men sitta kan jag så det gör jag. Tittar på Gift vid första ögonkastet där jag sitter och talar om för deltagarna vad de ska göra. Du måste vara lite tolerant, skriker jag till dem, du måste vara lite tolerant om du ska leva i en relation. Men de hör mig inte, de bara klagar och försöker ändra på varandra. Lika bra att de gifter sig med sig själva, tänker jag.

Tack Lundströms bokradio för programmet om Tove Ditlvesen. Det fick mig att läsa hennes  s jälvbiografiska Köpenhamnstrilogi  och jag är imponerad över att man kan skriva så spännande och insiktsfullt på ett så enkelt språk. Inga svulstiga metaforer som hos Sven Lindquist (vet inte varför jag hängt upp mig på på den gubben) utan det är rakt på. Böckerna känns inte gamla heller trots att de kom ut på 60-talet. Ditlevsen tvivlade aldrig på den egna förmågan verkar det som utan de rann bara ur henne. Tack för det säger jag som äntligen hittade något som jag ville läsa.

På tal om operationer har jag sett programmen om Victorias hjärta på svt. Det är imponerande vad de kan åstadkomma idag, läkarna. Hjärttransplantationer och klaffbyten och jag vet inte allt. Ändå sa min doktor att det inte gick att byta ut min kraschade ryggkota men jag har googlat det och han har fel. Det är komplicerat men fullt möjligt och jag misstänker att han tycker att jag är för gammal för ett så stort ingrepp. Det kanske jag är men jag tänker ändå kolla upp det för det finns inget jag vill så mycket för egen del som att bli rörlig igen och slippa den eviga smärtan i ryggen.

Sedan några år har jag artros i den ena armen. Jag har fått cortisonsprutor regelbundet men smärtan kommer alltid tillbaka och nu har jag röntgat axeln som den strålar ut ifrån. Den går att operera säger sjukgymnasten men jag har lärt mig att parera rörelserna som framkallar smärtan - som att ta på mig jackan och säkerhetsbältet i bilen. Jag vill inte opereras om jag inte måste och hade det gällt kotan i ryggen hade jag inte tvekat en sekund. Men den går inte att operera säger doktorn fast jag tror honom inte. Kan man transplantera hjärtan måste man väl kunna byta ut en trasig ryggkota. Hur svårt kan det va?

Det var en härlig känsla att gå röda spåret utan rullator som jag gjorde igår. Jag kände mig fri, frisk och ung och tänkte att det var belöningen för att jag har tränat så mycket för det går inte att komma ifrån att rullatorn gamlifierar en. Det sa Lasse också som gick bredvid med rullatorn om jag inte skulle orka hela vägen. Hoppas ingen ser mig, sa han och jag fattade precis. Förresten kunde jag gå hela sträckan innan jag fick rullator också, bara jag satte mig att vila med jämna mellanrum. Men jag vågar inte ge mig ut i Malmö utan den för jag kan väl knappast sätta mig i rännstenen om jag blir trött fast det kan jag kanske.