Parkinson och jag

Jag har lovat min nye doktor att ta smärtlindrande medicin regelbundet i en vecka för att testa om det hjälper och visst. Igår kunde jag stå och borsta tänderna utan att sätta mig på badkarskanten och det har jag inte kunnat på ett år. Frågan är om det är värt att ta medicin för att kunna borsta tänderna stående men om jag snor mig hinner jag kanske med något annat också medan ruset varar.

Nu har jag varit hos en ny doktor på vårdcentralen och han var inte lika luden som Mohammed men han var lika snäll. Han brydde sig verkligen men vad hjälper det när det inte finns något att göra för att bota min kvaddade rygg. Den går inte att operera och det finns inget hopp om att den kommer att läka sa den nye doktorn, det är smärtlindrande medicin och träning som gäller. Han visade en  bild på den skadade ryggkotan och den var helt söndertrasad så det är bara att välja om jag vill gå i morfinrus hela dagarna eller om jag vill ha ont.

Jag var hos tandhygienisten förra veckan och hon frågade som hon brukar hur jag mådde och vilka mediciner jag tog. Men denna gången frågade hon också om det förekom något våld i mitt hem och då blev jag lite förvånad. Visst, det är jättebra att hon tar upp det. Kvinnorna - och männen - som blir slagna av sin partner är kanske fler än vi tror, men jag kan inte låta bli att undra: skulle jag verkligen berätta för min tandhygienist om min man slog mig och ställer hon samma fråga till sina manliga patienter men det måste hon väl.

Ibland glömmer jag att jag har parkinson för det är bara ryggen jag känner av. Kotkompressionen. Men häromdagen hade jag glömt att ta min parkinsonmedicin och kände igen mig direkt. Jag fick släpa vänsterbenet efter mig när jag skulle upp för backen utanför huset och det var så det började innan jag hade fått min diagnos. Det var när benen inte lydde som jag förstod att något var fel. Det är bra att kroppen påminner mig om att jag har parkinson ibland.

Nu måste jag tipsa om en film igen för jag är helt knockad. Jag såg filmen alla talar om just nu: Det var bara en olycka av den iranske regissören Jafar Panahi i helgen och den ger mig ingen ro. Den var så stark och så hemsk och ändå vansinnigt rolig. Som en recensent skrev så var det både en thriller, en komedi och ett kammarspel. Både en roadmovie, ett relationsdrama och en actionfilm på samma gång. Se den, säger jag bara.

Jag tänker på klimatministern. Varför skaffar hon barn när hon vet att det inte finns något hopp för vår planet. Fast hon kanske inte har fattat det än, hon kanske tror på allt hon själv säger. En som tror? att hon har fattat är Gun Britt Sundström. I Söndagsintervjun i P1 påminde hon oss om det vi vet men inte vill veta. Att det är kört. Själv gör jag som strutsen, jag stoppar huvudet i sanden för att slippa att bli påmind och det kanske klimatministern också gör.