Parkinson och jag

Jag önskar att jag var en vanlig människa. En vanlig människa som gillar kött och fastlagsbullar. En som inte har parkinson och ont i ryggen och krånglar till allting så förbannat. Jag vill vara som folk är mest. Vill vara som du och du och alla som jag känner. Jag vill va en sån som äter korv och fläsk.

Jag är inte så frisk som du tror, doktor Lars. Visst, jag kan klä på mig själv men det tar dubbel så lång tid som innan jag fick parkinson. Och ja, jag vet vad jag heter men jag har glömt hennes och hennes namn. Och jag kan resa mig upp från golvet men det beror på att jag tränar på det. Varje dag. Jag testar mina egna gränser precis som gubbarna i tv-såpan Shaolin heroes. Trodde aldrig jag skulle fastna för ett program om machokillar som vill stajla men det handlar inte om det. I stället tar det upp allmängiltiga existentiella frågor som vilka krav man kan ställa på sig själv och andra, om eget ansvar och att kunna acceptera och förlåta. Det är mycket sevärt tycker jag.

Nu har jag varit hos doktor Lars på neurologen. Han är tjock. Tjock och snäll. Han tyckte att jag hade en fin tröja och undrade om jag hade jobbat som lärare. Ser jag ut som en lärare? Inte vet jag men jag tycker att de ser olika ut, lärarna. Han kanske menade att jag ser ut som en mamma till en lärare för det är jag ju. Vad han sa mer? Han sa att jag var vig fast jag inte är det längre. Jag är stel i lederna och känner mig som en elefant. Och så sa han att jag har en lindrig variant av parkinson och det har jag redan förstått. Han föreslog att jag skulle prova att minska på medicinerna men det vill jag inte. De fungerar bra bortsett från kramperna i benet men dem kunde han inte göra något åt. Att jag har blivit långsam i både kropp och tanke förstod han inte heller men det gör inget. Så länge jag kan klä på mig själv och kommer ihåg vad jag heter är jag nöjd.

Jag saknar något bra att läsa. Just nu har jag fyra böcker på gång men ingen som riktigt engagerar mig även om jag tycker att Fredrik Önnevalls I huvudet på Kina är intressant. Lustigt nog håller jag på med en bok om dejting på 70-talet, Gun Britt Sundström, Maken (fast det hette inte dejting då) och en om dejting i våra dagar, Amanda Romare, Halva Malmö består av killar som har dumpat mig, samtidigt. Det är bara 50 år mellan dem men det känns som de utspelas på olika planeter. Den fjärde boken? Hanne- Vibeke Holst, Som pesten. Det är andra gången jag försöker ta mig igenom den.

Visst är jag tacksam för att jag kan gå med min rullator men allra gladast är jag när jag klarar mig utan den. Jag kan gå ungefär en kilometer för egen maskin och när jag gör det brukar jag vara på gott humör och låtsas att jag är frisk och kan gå hur långt som helst. Så om du möter någon som går och flinar fånigt för sig själv så är det kanske jag som är ute på min rullatorfria promenad.

Det är bara OS och Fråga doktorn på TV nuförtiden så det är tur att man kan streama tycker jag och igår ramlade jag över den svenska filmen Leva lite av Fanny Ovesen på svt.play. Det var en finstämd debutfilm om två tjejer i 20-årsåldern vars vänskap sätts på prov när en av dem blir utsatt för ett övergrepp när de tågluffar genom Europa. Den handlar om lojalitet och att våga sätta gränser och var för mig en smärtsam påminnelse om hur det var att vara ung.