Parkinson och jag

Det var en härlig känsla att gå röda spåret utan rullator som jag gjorde igår. Jag kände mig fri, frisk och ung och tänkte att det var belöningen för att jag har tränat så mycket för det går inte att komma ifrån att rullatorn gamlifierar en. Det sa Lasse också som gick bredvid med rullatorn om jag inte skulle orka hela vägen. Hoppas ingen ser mig, sa han och jag fattade precis. Förresten kunde jag gå hela sträckan innan jag fick rullator också, bara jag satte mig att vila med jämna mellanrum. Men jag vågar inte ge mig ut i Malmö utan den för jag kan väl knappast sätta mig i rännstenen om jag blir trött fast det kan jag kanske.

Om man inte träffar nån som man vill gifta sig med, kan man skräddarsy en partner åt sig i en AI-app, åtminstone kan man det i Japan. Sen bjuder man in sina vänner till ett hejdundrande kalas för det finns företag där som har specialiserat sig på udda bröllopsfester. Och sen lever man lycklig i alla sina dagar, eller? Det lär inte bli så många barn förstås men man kanske kan skapa dem också i appen. Pussas och kramas får man göra med sig själv eller med telefonen.

Det är bra att träna även om man har ont sägs det. Så det gör jag. Jag gör 90 knäböjningar om dagen och har tränat i snart ett år hos sjukgymnasten men smärtan i ryggen ger inte med sig. Vissa dagar kan det kännas lite bättre men sen gör det djävulusiskt ont igen och jag vill bara ge upp. Fast – som Lasse säger - jag hade kanske haft ännu ondare om jag inte hade tränat, det är sånt man inte vet. Hej och hå.

När jag lyssnar på Lundströms bokradio får jag lust att läsa böcker som jag inte skulle övervägt att läsa annars, som Agneta Starks kärleksbrev till exempel och Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Den sistnämnda kastade jag mig över full av förväntan när Lundström och två andra tyckare höjde den till skyarna men jag tröttnade efter halva boken. Då lyssnade jag på bokradion en gång till innan jag läste vidare men jag hade fortfarande svårt att koncentrera mig. Strouts sätt att skriva som Lundström kallar associativt kallar jag för pladdrigt. Vad är det för fel på mig. Varför kan jag inte vara som alla andra.

Det är ett fasligt tjatande om filmer och böcker i den här bloggen men när man bara läser och tittar på serier hela dagarna, har man inte mycket mer att skriva om. Fast något annat gör jag väl. Javisst. Jag lagar mat som inte smakar nåt och tvättar strumpor. Klipper naglarna och tömmer soporna och sånt. Tänker på allt jag skulle göra och allt jag kunde gjort. Visst gör jag nåt.

Idag ska jag springa fem kilometer, sen ska jag storhandla, dammsuga, laga linsgryta och gå ut och dansa. Va? Tror du mig inte? Okej, jag kanske tar i lite i överkant. I själva verket ska jag titta på en serie. Sen ska jag titta på en serie. Och titta på en serie. Det är inte så mycket annat man kan göra när man ont och alla böckerna på biblioteket är utlånade till någon annan som har parkinson och ont i ryggen men det går ingen nöd på mig. Det kunde varit värre. Mycket mycket värre.