Parkinson och jag

Jag har dragit på mig en rejäl förkylning och det bästa med förkylningar är att man sover på nätterna så jag är nog frisk igen för i natt var jag uppe och gick rundor i huset som jag brukar.  Förkylningar går över men det gör inte Parkinson och kotkompressioner och inte svullna knän heller verkar det som. Jag har inte berättat för någon att jag har ont i knäet nu också och tänker inte göra det heller. Vill inte prata om sjukdomar och krämpor men snart kan jag inte prata om nåt annat för det tar visst aldrig slut. Det är bara att konstatera att nedmonteringen har börjat och inte kan jag träna upp mig heller för jag har alltid ont nån jävla stans.

Det var någon som sa att om man en gång blir insläppt på sjukhuset så kommer man inte ut igen, då fortsätter krämporna att avlösa varandra och jag tror jag börjar fatta vad hen pratade om. Jag får mer och mer ont i mitt knä och är så stel i benet och hela kroppen nu att jag varken kan träna eller röra mig knappt. Räckte det inte med kotkompression? Och en vänsterarm som aldrig läker? Är det den andra armen och det andra benet nu som väntar på sin tur? Vill inte, vill inte.

Så har jag varit i Tyskland igen. För sjätte året i rad har jag besökt Nordart, norra Europas största konstutställning, i år med svullet knä och värkande rygg, men jag har ju min rullator och Lasse – tack Lasse - som fått kånka på den ibland. Parkinson var också med förstås men han har hållit sig lugn. Utställningen var överväldigande som alltid. Det är en upplevelse som inte går att beskriva att strosa omkring bland alla spännande konstverk från hela världen och jag är tacksam så länge jag kan hänga med och Parkinson inte sätter sig på tvären.

Äntligen en bok som grep tag i mig: Slutarti d av norska författarinnan Maja Lunde som handlar om att tiden plötsligt står stilla. Allt slutar att växa och det är ingen som föds eller dör. Det är en dystopisk berättelse om klimatet – hennes fjärde tror jag på detta tema. Den, liksom de andra, är spännande och välskriven och lämnar trots allt mörker en liten strimma hopp om framtiden för vår planet. Men vart har alla miljökämpar tagit vägen undrar jag. Var har de engagerade ungdomarna i filmen Strejkarna, som finns på svt, blivit av? Idag är det nästan ingen som talar om klimatet längre och vad gör jag själv förresten mer än gnäller.

Vissa filmer är för bra för att man ska stå ut med dem. Den tyska filmen Karla som jag såg i torsdags är en sådan film. Det var knäpptyst i salongen på Kino när eftertexterna rullade fram på duken. Ingen som sa något, ingen som reste sig och rusade iväg. Vi var helt golvade allihop vi som var där och tårarna rann längs mina kinder. Filmen utspelas på 60-talet och handlar om den första flickan i Tyskland som angav sin pappa för sexuella övergrepp och var så stark att det inte går att sätta ord på. Se den är det enda jag kan säga. Se den.

Jag hade rätt om sjukgymnasten. När jag äntligen kom mig för att ringa henne ville hon inte träffa mig. Hon tyckte att jag skulle ha ont i knät i minst fyra veckor till innan hon ville titta på det. Så här sitter jag med korsett och knäskydd och får ondare och ondare. Blir tröttare och tröttare och gnälligare och gnälligare. Hur trött och gnällig kan man bli innan man inte står ut med sig längre.