Parkinson och jag

Ibland glömmer jag att jag har parkinson för det är bara ryggen jag känner av. Kotkompressionen. Men häromdagen hade jag glömt att ta min parkinsonmedicin och kände igen mig direkt. Jag fick släpa vänsterbenet efter mig när jag skulle upp för backen utanför huset och det var så det började innan jag hade fått min diagnos. Det var när benen inte lydde som jag förstod att något var fel. Det är bra att kroppen påminner mig om att jag har parkinson ibland.

Nu måste jag tipsa om en film igen för jag är helt knockad. Jag såg filmen alla talar om just nu: Det var bara en olycka av den iranske regissören Jafar Panahi i helgen och den ger mig ingen ro. Den var så stark och så hemsk och ändå vansinnigt rolig. Som en recensent skrev så var det både en thriller, en komedi och ett kammarspel. Både en roadmovie, ett relationsdrama och en actionfilm på samma gång. Se den, säger jag bara.

Jag tänker på klimatministern. Varför skaffar hon barn när hon vet att det inte finns något hopp för vår planet. Fast hon kanske inte har fattat det än, hon kanske tror på allt hon själv säger. En som tror? att hon har fattat är Gun Britt Sundström. I Söndagsintervjun i P1 påminde hon oss om det vi vet men inte vill veta. Att det är kört. Själv gör jag som strutsen, jag stoppar huvudet i sanden för att slippa att bli påmind och det kanske klimatministern också gör.

Idag har det gått ett år sedan jag ramlade. Ett år sedan sedan det knakade till i ryggen och jag varken kunde gå eller stå. Ett år som handikappad med ständig vedervärdig smärta. Ett år som har förändrat mitt liv. För bara några år sen joggade jag en runda i skogen varje dag. Idag går jag hukad över en rullator. Man vet inte vad som väntar en och det är kanske lika bra det

Nu har jag läst ut Storkens och dromedarens sång men det tog sin lilla tid. 800 sidor läser man inte på en eftermiddag, särskilt inte om man ska ta till sig vad boken handlar om och jag är inte säker på att jag hade gjort det. För att få lite vägledning letade jag upp Ulrika Milles´ recension i DN men jag förstod inte den heller. Det var inte förrän jag läste Torbjörn Elenskys recencion i Vi som det gick  upp ett ljus. Då blev jag så inspirerad att jag fick lust att läsa boken en gång till men jag ska nog vänta lite med det. Men om du har läst den får du gärna höra av dig och berätta vad du tycker för den lämnar mig inte i fred. Det är helt klart den märkligaste bok som jag har läst.

Vi hade samtalsgrupper med parkinsonföreningen förra veckan och det är lika befriande varenda gång att få skratta tillsammans med andra som också har sockerdricka i benen, som inte heller lyckas peta upp potatisen på gaffeln, skruva av locken på pestoburkarna eller knyta de förbannade skobanden. Tack alla medparkinsöner för att ni finns.