Parkinson och jag

Igår hittade jag en klinik i Berlin som annonserar att de byter ut trasiga ryggkotor mot kotor av titan och min första tanke var att sätta mig på tåget direkt men av någon obegriplig anledning besinnade jag mig. Det var förstås dumt av mig men jag kan ju åka dit idag i stället. Eller i morgon eller någon annan dag.

Man måste lura sig. Ja man måste lura sig ibland för att överleva, åtminstone är det så för mig. Till exempel går jag små korta sträckor utan rullator då och då för att inbilla mig att jag är frisk och jag är så dum så att jag tror på det och är glad i flera sekunder sen.

Vi har haft en tetig fluga på toaletten i flera dagar och det är inte utan att man undrar hur länge den kan klara sig utan mat. Fast vad äter flugor? Enligt Google äter de kött och avföring och rutten frukt så jag har försökt stänga in den i wc-stolen genom att smälla igen locket men den lyckas alltid flyga iväg. Annars kunde den ju simma omkring där nere och mumsa på sin favoritmat fast tanken var förstås att den skulle drunkna.

Innan skrev jag parkinson med stor begynnelsebokstav men sen kom jag på att sjukdomar ska skrivas med liten bokstav. Det är bara det att parkinson är en förkortning av Parkinsons sjukdom och Parkinson är ett namn och namn skrivs med stor bokstav och nu vet jag inte hur jag ska göra. Det går förstås att ta reda på men hur viktigt är det? Inte viktigare än att Lars Lerin kan skriva  Ganges med liten bokstav vid en målning i sin konsthall i Kabusa.

När jag växte upp var Agneta, min storasyster, min idol. Jag härmade henne i allt och försökte bli som hon men det enda jag nånsin lyckats efterlikna henne med är att få en kotkompression på gamla dar. Alltid något.

Jag har svårt att hålla mig vaken, jag bara somnar hela tiden, mest när jag sitter och läser och det är nästan det enda jag gör. På dagarna alltså, det är då jag somnar och då jag läser. På nätterna sover jag nästan aldrig så det jämnar ut sig men det hade varit ljuvligt att kunna sova då i stället.