Parkinson och jag

Det är svårt att hitta bra böcker när man läser mycket tycker jag, men häromdagen fick jag tips om flera läsvärda böcker och skyndade mig till biblioteket. Med kassen full av mastodontiska klassiker kastade jag mig över den ena efter den andra men tappade koncentrationen direkt. De, författarna alltså, bara babblar och babblar utan att få nåt sagt. Ja, jag vet att jag är en otålig typ. Jag vill att det ska gå undan fastän jag har all tid i världen att njuta av orden, men det kan jag alltså inte. Med fem påbörjade tegelstenar i bokhyllan letar jag efter den minst babbliga. Vad är det för fel på mig.

Jag ser inte. Hör inte. Kan varken gå eller stå och känner ingen lukt och smak. Snart är det inget kvar av mig som funkar. Dessutom krymper jag och tappar håret och det finns dagar då jag glömmer vem jag är och vart jag ska. Det är nog bara tårna på den högra foten som fungerar som de ska.

Min mamma hade korsett på sig varje dag för det hade man, kvinnorna alltså, på den tiden. De knäppte nylonstrumporna i den och så plattade den till deras fettvalkar. Men den satt hårt åt. Ett tortyrredskap tänkte jag innan men idag går jag själv omkring i korsett. När jag hade ramlat köpte jag en stödkorsett av sjukgymnasten för att avlasta ryggen och efter det går jag ingenstans utan att ha den på mig. Morfintabletterna kan slänga sig i väggen och fysträningen och rullatorn också för ingenting går upp mot min korsett som håller ryggen i ett stadigt grepp och jag har köpt en till nu så jag kan tvätta den första för jag klarar inte en dag utan min korsett.

Igår var jag hos en endokrinolog för att kolla upp min benskörhet och som jag misstänkte hade jag krympt ytterligare några centimeter för jag når knappt upp till bordet nu när jag ska äta. Så jag ska fortsätta att spruta in vad det nu är i skelettet så det inte är lika skört nästa gång jag ramlar. Men han var snäll endokrinologen, tjock och snäll, och frågade om jag hade några barn vad nu det har med min benskörhet att göra men hellre en tjock och snäll endokrinolog som frågar om jag har barn än en smal och elak som inte gör det. Han var så snäll att jag tog mod till mig och frågade om det gick att byta ut min kraschade ryggkota mot en ny och svaret var det väntade tyvärr. Det går inte sa han. Det är en komplicerad operation som man bara gör om en nerv kommit i kläm och man blir förlamad så nu vet jag det. Roligare än så här blir det alltså inte men det gör inget för jag har roligt nästan jämt.

Sur när jag vaknar och sur när jag somnar och sur hela tiden nästan jämt. Jag har kommit på att jag är alldeles för sur alldeles för ofta och har bestämt mig för att sluta med det. Det går så där. Det är inte så lätt att ändra sig när man är född sur och det är jag sa mina föräldrar och de har nog rätt för på något konstigt sätt känns det som att jag bara är mig själv när jag är sur . Jag kanske ska låta mig vara som jag är.

Tack vi har det bra. Lasse lukar vattnar städar gräver diskar bakar och jag vet inte allt medan jag ackompanjerar honom med mina klagovisor utom när jag sitter i favoritfåtöljen och läser den ena boken efter den andra om skogsarbetare i Norrland. Som det kan bli.