Parkinson och jag

Jag tänker på klimatministern. Varför skaffar hon barn när hon vet att det inte finns något hopp för vår planet. Fast hon kanske inte har fattat det än, hon kanske tror på allt hon själv säger. En som tror? att hon har fattat är Gun Britt Sundström. I Söndagsintervjun i P1 påminde hon oss om det vi vet men inte vill veta. Att det är kört. Själv gör jag som strutsen, jag stoppar huvudet i sanden för att slippa att bli påmind och det kanske klimatministern också gör.

Idag har det gått ett år sedan jag ramlade. Ett år sedan sedan det knakade till i ryggen och jag varken kunde gå eller stå. Ett år som handikappad med ständig vedervärdig smärta. Ett år som har förändrat mitt liv. För bara några år sen joggade jag en runda i skogen varje dag. Idag går jag hukad över en rullator. Man vet inte vad som väntar en och det är kanske lika bra det

Nu har jag läst ut Storkens och dromedarens sång men det tog sin lilla tid. 800 sidor läser man inte på en eftermiddag, särskilt inte om man ska ta till sig vad boken handlar om och jag är inte säker på att jag hade gjort det. För att få lite vägledning letade jag upp Ulrika Milles´ recension i DN men jag förstod inte den heller. Det var inte förrän jag läste Torbjörn Elenskys recencion i Vi som det gick  upp ett ljus. Då blev jag så inspirerad att jag fick lust att läsa boken en gång till men jag ska nog vänta lite med det. Men om du har läst den får du gärna höra av dig och berätta vad du tycker för den lämnar mig inte i fred. Det är helt klart den märkligaste bok som jag har läst.

Vi hade samtalsgrupper med parkinsonföreningen förra veckan och det är lika befriande varenda gång att få skratta tillsammans med andra som också har sockerdricka i benen, som inte heller lyckas peta upp potatisen på gaffeln, skruva av locken på pestoburkarna eller knyta de förbannade skobanden. Tack alla medparkinsöner för att ni finns.

Det är kallt. Jag fryser. Fast jag har långkalsonger, dubbla strumpor och tröjor och sitter med en värmekudde under två tjocka filtar fryser jag. Jag ska gå i ide, ja det ska jag, jag ska gå i ide och stanna där tills det blir vår. Då kommer jag fram och säger: tittut allihopa, här är jag. Och jag är glad som en lärka och skär som en nyponros och har varken ont i ryggen eller parkinson och det är härligt ljuvligt underbart att leva.

Jag hatar, hatar att gå till doktorn. Att ha närkontakt med en främling som ska göra sin bedömning av mig på en kvart. Finns det något värre. Det skulle vara att köra bil på glashala vägar då. Eller att äta russin. Jag vill inte gå till den nye doktorn som vårdcentralen prackat på mig. Jag är rädd för att han inte fattar. Rädd för att han inte bryr sig. Rädd för att han inte ser. Säger: lite får man tåla tanten. Se så, opp och hoppa nu.