Parkinson och jag

Det är bra att träna även om man har ont sägs det. Så det gör jag. Jag gör 90 knäböjningar om dagen och har tränat i snart ett år hos sjukgymnasten men smärtan i ryggen ger inte med sig. Vissa dagar kan det kännas lite bättre men sen gör det djävulusiskt ont igen och jag vill bara ge upp. Fast – som Lasse säger - jag hade kanske haft ännu ondare om jag inte hade tränat, det är sånt man inte vet. Hej och hå.

När jag lyssnar på Lundströms bokradio får jag lust att läsa böcker som jag inte skulle övervägt att läsa annars, som Agneta Starks kärleksbrev till exempel och Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Den sistnämnda kastade jag mig över full av förväntan när Lundström och två andra tyckare höjde den till skyarna men jag tröttnade efter halva boken. Då lyssnade jag på bokradion en gång till innan jag läste vidare men jag hade fortfarande svårt att koncentrera mig. Strouts sätt att skriva som Lundström kallar associativt kallar jag för pladdrigt. Vad är det för fel på mig. Varför kan jag inte vara som alla andra.

Det är ett fasligt tjatande om filmer och böcker i den här bloggen men när man bara läser och tittar på serier hela dagarna, har man inte mycket mer att skriva om. Fast något annat gör jag väl. Javisst. Jag lagar mat som inte smakar nåt och tvättar strumpor. Klipper naglarna och tömmer soporna och sånt. Tänker på allt jag skulle göra och allt jag kunde gjort. Visst gör jag nåt.

Idag ska jag springa fem kilometer, sen ska jag storhandla, dammsuga, laga linsgryta och gå ut och dansa. Va? Tror du mig inte? Okej, jag kanske tar i lite i överkant. I själva verket ska jag titta på en serie. Sen ska jag titta på en serie. Och titta på en serie. Det är inte så mycket annat man kan göra när man ont och alla böckerna på biblioteket är utlånade till någon annan som har parkinson och ont i ryggen men det går ingen nöd på mig. Det kunde varit värre. Mycket mycket värre.  

Det är inte så kul att vara den där tanten som varken kan gå eller stå och inte hör vad man säger, men igår när jag var på kaffekalas hos några andra gamlingar var jag den enda vid bordet som utan att stånka och stöna kunde resa mig från stolen. Med ett leende som nådde ända upp till öronen struttade jag runt med kaffekannan och serverade påtår och kände mig som en högstadietjej som praoade på seniorboendet. Allt beror på vem man träffar.

Jag gjorde det. Jag släppte mina fördomar och gav boken en chans. Boken med den märkliga titeln ”Nöj dig aldrig skrev du” och visst är den märklig. 600 sidor drygt, fullproppade med intellektuella spetsfundigheter. Visst studsar jag till ibland vid några välfunna formuleringar men för det mesta är jag uttråkad och jag blir inte fri från tanken att breven är arrangerade. Vem är han egentligen, Sven Lindqvist, som förväntar sig att hans fru och hans älskarinna ska finna sig i att han behöver dem båda två. Och vem är hon, feministen Agneta Stark, som finner sig. Jag läser, våndas och förundras, tills jag tröttnar.