Parkinson och jag

Var är du? Varför svarar du inte när jag pratar med dig? Var håller du hus? Och vad gör du hela dagarna? Jag pratar med dig varje dag och saknar dig så mycket. Kom tillbaka Agneta. Snälla kom tillbaka.

Jag tror att jag har blivit botad från parkinson för jag är så jäkla pigg nuförtiden. Det sticker inte i benen och jag har inga kramper och kan gå obehindrat hur långt som helst fast nu överdriver jag kanske lite. Stark känner jag mig i alla fall och jag sover gott om natten också och det är inte utan att jag tänker att det måste vara något fel.

Det gick i rasande fart när jag tog sjukresa hem från TAU- Pet-undersökningen i tisdags. Vi -ja inte jag utan galningen vid ratten - höll 135 km/t konstant på motorvägen och innan dess hade vi susat genom Lund i 70 km/t och mejat ner varenda fotgängare som kom i vägen för oss, fast nu ljuger jag lite. Men han - fartdåren - kollade i alla fall inte i sin mobil - eller tittade på fåglar -när han körde och det är alltid något.

Igår stod jag till forskningens förfogande igen. Det var dags för TAU-Pet (diagnostisering av Alzheimer via röntgenkamera efter att radioaktiva spårämnen injicerats i blodet) och det är - jag vet inte vilken gång i ordningen de gör det på mig  och denna gången var jag inte ens rädd. Jag börjar bli van vid att de sprutar radioaktiva ämnen i mig och skjutsar in mig i rör där jag ska ligga alldeles alldeles stilla men de är så snälla, de i personalen, de pysslar om mig och talar till mig som om jag var ett barn.

Har du räknat hur många gånger per dag som du sätter dig på huk? Nä jag tänkte väl det. Det hade inte jag heller innan jag drabbades av inflammation i ena knät och det är ganska ofta faktiskt. Varje gång jag ska ta något i de nedersta skåpen gör jag det (av någon anledning finns allting i de nedersta skåpen också) och var gång jag ska kissa när jag går i skogen (det är oftare än du tror) eller knyta skobanden som gått upp för att inte tala om alla yogarörelser som man sitter på huk i. Sånt som alltid varit självklart har plötsligt blivit omöjligt. 

Tittade på tv-programmet Svenska nyheter som ska vara så roligt men jag skrattade inte en enda gång. Tittade på Bäst i test som också ska  vara roligt men jag skrattade inte då heller. Tittade på Terèse i kassan men log knappt ens. Humor är det tråkigaste som finns.

Jag lånade jag den första boken i serien med den märkliga titeln Om uträkning av omfång från biblioteket. Den som utspelas den 18 november om och om igen . Den ska vara så bra säger de som förstår sig på det men jag blev inte klok på den. Jag tyckte den var tjatig så jag började på Annika Norlins Stacken som också höjts till skyarna av recensenterna i stället och visst var den  lite rörande men jag tyckte att den också var tjatig. Vet inte vad det är för fel på mig för den är för god för mig, den goda litteraturen.

Nu är pingisen och boxningen och de flesta våra andra aktiviteter igång efter sommaruppehållet. Skönt tycker jag som vill att allt ska vara som det brukar. Men det ska vara 25 - 30 grader hela veckan och utegympan flyttas in pga av värmen. Det är i svettigaste laget tycker jag och jag vill inte tänka heller på vad det beror på.  

Jag ser världen med nya ögon efter laserbehandlingen av efterstarr som jag gjorde i förra veckan. Det var ett enkelt och smärtfritt ingrepp men som vanligt oroade jag mig i förväg och var rädd för att en darrhänt parkinsondiagnostiserad doktor skulle skära med knivar i mitt öga. Så fel jag hade och så vackert allting  omkring mig plötsligt är.