Parkinson och jag

Ja vad sa han egentligen. Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg så mycket för jag är så rädd varje gång jag är på läkarbesök att jag blir blockerad och missar allt doktorn säger. Det var en snäll doktor i alla fall, en ung pojke som hette Mohammed och var väldigt väldigt luden. Han undersökte mig grundligt och sa att jag var vig för min ålder, sen skrev han ut smärtstillande medicin och en remiss till röntgen av ryggen så får vi se om det kan vara till nån hjälp. Just nu är jag mest glad för att jag överlevde besöket på vårdcentralen med hedern i behåll.

Just nu läser jag en bok med den märkliga titeln Fars rygg ( det är mycket med ryggar här!) av Niels Fredrik Dahl och den handlar om en annan sorts ryggont. Det är en gripande barndomsskildring om en pojke som inte ser mer än ryggen av sin pappa (som han kallar för Domaren) under sin uppväxt. I bakgrunden förföljer Hitler judar och skramlar med vapnen och världen ter sig lika skrämmande och oviss som idag.

Ett år utan Agneta. Jag saknar henne så. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, särskilt inte sen jag själv fick ont i ryggen. Var det så här hon hade det i flera år. Jag förstod nog inte hur ont hon hade. Hur begränsad man är när smärtan lamslår en. Hur beroende av andra. Hur lätt det är att gnälla och hur svårt att låta bli. Kom tillbaka Agneta, snälla kom tillbaka. Jag saknar dig.

Nu har jag äntligen läst en bra bok. Det var länge sedan sist. Sanningsberget heter den och är skriven av Therese Bohman. Vad den handlar om? Relationer kanske. Vad vi gör - och inte gör - med våra liv. Den var  spännande trots avsaknad av yttre dramatik och omöjlig att lägga ifrån sig. Jag har förresten sett en bra och lite annorlunda tv-serie också. Gryningsdåden vid Sambre. Fransk. Mycket välgjord och andlöst spännande. Finns på svt play.

Att gå till doktorn är det värsta jag vet, fast nu överdriver jag lite. I vilket fall var det inte avsiktligt som jag missade min tid på vårdcentralen för att få en remiss till röntgen av min rygg. Jag läste helt enkelt fel på kallelsen och förväxlade klockslaget med datum, jag som är så noga med att passa tider. Pinsamt. Sen var jag tvungen att ringa vårdcentralen och be om ursäkt. Jag trodde att de skulle skälla ut mig och porta mig för all framtid men till min stora förvåning godtog den vänliga sjuksköterskan min ursäkt och bokade en ny tid till mig så nu är jag tvungen att gå dit .. .

Från och med nu ska jag ljuga varje gång någon frågar hur jag mår bestämde jag idag. Missförstå mig inte. Jag är tacksam över alla som bryr sig om min hälsa. Det är snällt och omtänksamt men jag orkar inte svara att jag har ont i ryggen fler gånger. Fortfarande? säger alla förvånat och tittar på mig som om jag inte var riktigt klok. Klok eller ej orkar jag inte prata om ryggar mer, då ljuger jag hellre. Dessutom är onda ryggar inte särskilt intressanta som samtalsämne, så tackar som frågar: jag mår jättebra.

Träna böja sträcka böja sträcka andas puh. Böja lyfta aj aj sträcka andas puh sa jag. Böja vila lyfta kämpa inte klaga aj aj aj. Lite till lite till orkar du. Kämpa kämpa kämpa. Aaajjj.

Nu har jag varit hos en ny sjukgymnast som gav mig akupunktur som jag bad om och laserbehandling som jag inte bad om. Och tro det eller ej men jag hade inte ont i ryggen på hela kvällen sen. Jag kunde till och med gå den långa rundan i skogen, den som jag gick varje dag innan jag ramlade. Gissa om jag var glad. Synd att det bara varade en dag för nästa dag hade jag lika ont som vanligt igen men man får vara glad åt det lilla.

Igår var jag sur redan när jag vaknade och sen var jag sur hela morgonen och hela dagen sen. Jag hade sovit dåligt och var trött på den evinnerliga smärtan i ryggen. Oj, nu skrev jag om ryggen fast jag lovat att inte göra det men det är svårt att inte nämna den när det är den som styr hela ens vakna tillvaro. I vilket fall bestämde jag mig för att gå på pingisen med parkinsongänget trots att jag hade ont men jag kunde bara spela fem, tio minuter innan smärtan blev för stark men det konstiga var att allt det sura rann av mig.

Det var den filmfestivalen. Jag har sett 29 filmer från hela världen på en vecka nu och det verkar som det kvittar om du bor på Island eller Kap Verdeöarna eller i Myanmar. Det är samma rädslor där som här. Samma längtan i Somalia som i Indien och i Ukraina. Samma mamma. Samma parkinson också tror jag och samma ouppnåeliga drömmar. Indonesien, Afrikanska centralrepubliken, Panama, Portugal... Det var den filmfestivalen.