Parkinson och jag

Ja ja då. Jag är väl en gammal tant då, det är bara att acceptera. Och gamla tanter går med rullator, så är det bara och då gör jag det också. Jo faktiskt. Jag har börjat gå en runda varje dag med Agnetas rullator som jag hittade på vinden men den går tyvärr inte att manövrera på skogsvägarna så jag måste samsas med bilarna om den asfalterade 70-vägen och det går så där. Men jag rör mig åtminstone och det ska man för att kotorna i ryggen ska kunna läka så håll tummarna för att de gör det också så jag inte tantar till mig i onödan.

Vad gör du hela dagarna, var det någon som undrade. Ja, vad gör jag hela dagarna. Jag pustar. Jag stönar. Jag suckar. Läser för att inte tänka. Ser på tv för att inte tänka. Löser korsord för att inte tänka. Tappar hoppet om att ryggen ska läka. Böjer mig aj aj aj! för att plocka upp det igen. Pustar. Pustar lite till och lite till. Fast jag nästan inte gör något blir jag tröttare och tröttare och det är inte utan att jag börjar undra hur det ska sluta, fast det vet man ju.

Första gången jag var hos sjukgymnasten, ja ja fysioterapeuten då, tyckte hon att jag skulle prova att gå med rullator, käpp eller kryckor men jag var som vanligt motsträvig. Men igår hittade jag Agnetas gamla rullator på vinden och det kändes riktigt bra att gå med den bortsett från att den inte går att köra på grusvägarna här utanför (och att man ser ut som en gammal tant). Och idag testade jag att gå med Folkes käpp - som jag också hittade på vinden – och det var förvånansvärt lätt att gå med den. Jag orkade visserligen inte gå hela skogsrundan (snyft) utan var tvungen att be Lasse hämta mig med bilen men det retar mig att jag inte lyssnade på sjukgymnasten, ja ja fysioterapeuten då, från början. Så mycket ont jag kunde besparat mig om jag inte varit så negativ.

Idag var det meningen att jag skulle åka till Kristianstad och träffa en endokrinolog men hon blev sjuk så jag får stilla min nyfikenhet på vad de är för ena, endokrinologerna. Det var i alla fall lätt att få en tid hos en. Det dröjde bara en vecka efter att remissen hade skickats iväg så de kanske inte har så mycket att göra och det är nog för att ingen har hört talas om dem. Så nu väntar jag på en ny tid. Jag kan knappt bärga mig innan jag får veta hur en endokrinolog ser ut och vad hon sysslar med och så tänkte jag passa på att fråga varför jag aldrig blir bra i ryggen när jag ändå var där.

Jag tränar. Varje dag. Det stärker skelettet säger sjukgymnasten och det kanske det gör men jag har lika ont i ryggen i alla fall. Men jag gör som hon säger. Här henna gör jag tåhävningar och rumplyft och gummibandsövningar och på onsdagarna åker jag till Eslöv och boxas med parkinsongänget. Dessutom cyklar jag och ror och lyfter tyngder i sjukgymnasternas lokal på måndagar så visst tränar jag. Synd bara att det inte hjälper.

Man ska inte äta när man inte är hungrig säger de och det låter rimligt tycker jag. Man ska inte sova när man inte är sömnig heller, det är klart att man inte ska och dessutom kan man inte, inte jag i alla fall. Men av någon konstig anledning vill de, läkarna alltså, att man ska man dricka fast man inte är törstig. Man ska dricka minst en liter vatten om dagen säger de. Det är bra för peristaltiken bland annat och lydig som jag ör tvingar jag i mig det ena glaset efter det andra men en liter vatten är väääldigt mycket vatten och det är inte utan att det skvalpar i min mage när jag går.

Vet du vad en endokrinolog är? Och hur många endokrinologer har du träffat i ditt liv? Själv har jag aldrig stött på någon vad jag vet, men nu ska det äntligen bli av. Jag har fått brev från Mohammed, omtänksamme doktor Mohammed, och han skrev att han har skickat en remiss till en endokrinolog åt mig. Så snällt av honom tänker jag. Det ska bli spännande att äntligen få veta vad endokrinologer sysslar med. Enligt Google handlar det om körtlar och hormoner men det är inget fel på mina körtlar vad jag vet så jag går här och hoppas på att de är bra på ryggar också. Hoppas kan man alltid och jag lovar att berätta hur det går när jag har varit där.

Förra helgen hade jag nästan inte ont i ryggen alls. Jag kunde gå den långa rundan i skogen utan att sätta mig på var och varannan sten och diska utan att vila mellan varje tallrik. Jag kände mig nästan som en vanlig människa och var så glad att jag gick och trallade för mig själv. Här går jag bland fästingar och mygg, fallera och känner ingen smärta i min rygg, tralala. Men det var då det. Idag är en annan dag. Idag är en sådan dag som jag hela tiden måste sätta mig på vad som helst som man kan sitta på. De är olika, dagarna och jag är oändligt tacksam för varje dag som jag kan gå och stå.

Jag har blivit lite rädd för att köra bil efter den gången jag fick kramp i foten. Vad hade hänt om jag fått motorstopp på E22an eller någon annan väg med mycket trafik? Och tänk om Lasse inte hade varit med och tagit över ratten. Vad skulle jag gjort då? Ska jag sluta köra bil? Men vi bor på landet och då måste man ha bil om man ska någonstans. Man kan inte ta sig till affären ens utan bil. Och jag kan inte vara helt beroende av Lasse heller, jag måste kunna ta mig härifrån på egen hand. Skaffa en automatare sa Petra men det har jag aldrig kört. Ska vi köpa ny bil bara för att jag har kramp i foten? Vad ska jag göra? Finns det nån som kan tala om för mig vad jag ska göra?

J ag har slutat att gå mina rundor i skogen varje dag för jag blir så deppig när jag måste sätta mig på var och varannan sten längs vägen. Nu går jag runt huset i stället, vårt hus alltså och sätter mig på en av trädgårdsstolarna när smärtan i ryggen är som värst. Det är lite enformigt, det är det, och det är tur att vi inte har några grannar som ser mig för jag känner mig lite knäpp som jag går runt runt men hellre knäpp än deppig, man gör så gott man kan.

Trots parkinsonmedicin och magnesiumtabletter har jag ofta kramp i vänsterfoten på nätterna men det är sällan att det händer på dagen. Men det blev lite dramatiskt igår när jag körde hem från matlaget i Kattarp. Redan efter en kvart fick jag kramp i foten och kunde inte trycka ner kopplingspedalen när jag skulle växla ner så bilen stannade med ett ryck. När jag hade tränat foten en stund kändes det som att jag kunde fortsätta men efter bara en kilometer var det likadant igen. Det var helt omöjligt för mig att räta ut tårna och efter tre motorstopp var Lasse och jag rörande eniga om att vi inte ville sitta på vägen utanför Ask hela natten och att det var väldigt väldigt många timmar sedan Lasse drack det där enda pyttelilla glaset vin - och när vi till slut kom hem efter vår ryckiga resa hade tårna rätat ut sig och jag kunde gå.