Parkinson och jag

Jag fryser. Här har varit snö och minusgrader i en månad nu och det finns fortfarande inga plusgrader i sikte. Tur att man kan roa sig inomhus och denna veckan har jag inte haft problem med det. Jag har sett tre, fyra filmer från Göteborgs filmfestival om dagen och vilka filmer sen. Jag har beskådat en litauisk skilsmässa, hört spännande folkmusik från Malta, träffat härligt orubbliga Maria Angeles som gör revolt när hennes dotter vill sälja familjehemmet i Tanger och skrattat högt åt fyra marockanska tanter som sätter upp Hamlet och åstadkommer kaos i Bryssel för att nämna några. Men jag fryser fortfarande.

Utan den hade jag inte kunnat åka till Tyskland, fast det hade jag förstås. Utan den hade jag inte kunnat gå i skogen, inte så långt som jag gick idag i alla fall. Utan den hade jag suttit här hemma och stirrat på tapeterna. Hela dagarna. Vad snackar jag om? Rullatorn förstås. Den där pinsamma, älskade och hatade kärran som jag brukar dra omkring med och förresten är det inte sant, det jag skriver för jag skulle inte sitta och stirra på tapeten om jag inte hade en rullator. Jag skulle läst en bok.

Det trodde du nog inte Alvar Alsterdal, att din dotter skulle skriva en roman om dig och din älskarinna. Att hon skulle använda era riktiga namn och ta parti för älskarinnan. Men det gjorde hon, Tove Alsterdal, och här sitter Parkinson och jag och gottar oss och läser. Boken heter Jag önskar dig lagom lycklig och handlar förutom om erotik och smusslande och svek om livet på en tidningsredaktion i 60-talets Malmö där Per Wahlöö och Bo Widerberg skymtar förbi i bakgrunden.

Det är en sådan dag som jag har glömt lösenordet till datorn. Som det skär som knivar i ryggen när jag står framför vasken och borstar tänderna. Som jag börjar på tre olika böcker som är så tråkiga att jag lägger dem ifrån mig direkt. Som jag inte hittar luckan till simkortet i min telefon förrän Noelia talar om för mig att jag måste ta bort skalet först, på telefonen alltså. En sådan dag som potatisen är stenhård fast den varit i ugnen i en timma och Lasse vinner i drillekaballe. Idag är en sådan dag.

Jag får akupunktur hos sjukgymnasten varje vecka nu och efter förra gången kunde jag vattna blommorna här hemma utan stödkorsett och vilopauser. Det har jag inte kunnat på över ett år och det kändes fantastiskt. Tillståndet varade tyvärr inte mer än två timmar men man får vara tacksam för det lilla. Tacksam för vartenda nålstick man får.

Undrar hur många som vet vad keflar är för något. Själv visste jag det inte och när jag skulle se filmen med det märkliga namnet Keflarsjäl häromkvällen googlade jag och hittade kevlar med v som är ett supertåligt material som används vid tillverkning av skyddskläder. Keflarsjäl – titeln har lånats från en låt av Kent - står för en människa som utvecklat en känslomässig styrka för att hantera smärta och det är en träffande beskrivning av huvudpersonerna i filmen. Just den här kvällen var det tio minusgrader ute och glashalt på vägarna så vi var inte många i salongen men jag är glad att Lasse och jag vågade oss ut för även om den bitvis var outhärdlig var det en stark film om två bröders kamp för överlevnad under synnerligen vidriga livsvillkor.

Nu är parkinsonträningen och sjukgymnastiken igång igen efter helgerna och allt är som vanligt fast jag har blivit bättre på att träna hemma. För det mesta gör jag 3 gånger 10 knäböjningar morgon, middag, kväll och det blir 90 knäböjningar per dag men så känner jag mig lite starkare också. Jag kan ta fram skålar ur det nedersta skåpet utan ansträngning nu så träning lönar sig. Nu längtar jag bara efter våren men först ska det bli filmfestival här hemma. Då ska jag se fyra filmer om dagen i en vecka så det blir svårt att hinna med knäböjningarna men jag kanske kan göra dem samtidigt som jag tittar på filmerna.

Vad säger man när någon frågar hur man mår? Ska man berätta ingående om alla sina blåmärken och fisar på tvären? Eller ska man svara med ett leende att det är jämna plågor tack, hur är det själv? Eller säga att man får det liv som man förtjänar, men tänk om den man pratar med precis har fått en cancerdiagnos. Eller ska man ljuga och säga det de flesta vill höra: jag mår bra tack. Ja, jag vet inte. Jag bara frågar.

Det är dystra tider nu och man vill bara dra sig undan och gömma sig från världen. Nyheterna vågar man knappt lyssna på längre och går man utanför dörren fryser man näsan av sig eller halkar på de isiga vägarna. Och inte en plusgrad så långt ögat når. Här hemma tröstar vi oss så gott vi kan med pepparkakor och krypkasino men det är inte utan att man längtar efter lite ljus ibland.

Jag kanske skulle döpa om min blogg till Mina ryggkotor och jag för det är bara ryggen jag skriver om men så är det den och bara den som plågar mig också. Och jag får vara tacksam för att jag bara har ont när jag går och står, det hade varit värre om jag inte kunnat ligga eller sitta. Det finns alltid något att glädja sig åt.

Skaffa dig ingen olycksfallsförsäkring för det lönar sig inte, åtminstone gjorde det inte det för mig. Jag trodde i min enfald att jag omgående skulle få ersättning för ryggkotan som jag skadade när jag ramlade i köket men så enkelt var det inte. Först fick jag fylla i ett krångligt digitalt formulär och det  tog några timmar eftersom jag var tvungen att börja om från början när jag måste kolla upp någon detalj och det måste jag. Flera gånger. När jag äntligen lyckats fylla i det knepiga formuläret fick jag vänta ett år innan försäkringsbolaget ansåg det var värt att ta ställning till mitt ärende och då måste jag betala 330 kr för ett läkarintyg och till slut bedömde de att min skada var värd 510 kr. Det blir 180 kr om man drar av kostnaden för läkarintyget och då är inte utgifter för läkarbesök och mediciner inräknade. Visst, det är vanligt med fallskador när man är gammal, men 180 kronor! För en bestående skada i ryggen! Det är mindre än jag betalar för försäkringen per år men ...