På avdelningen för barn och skelett

Så. Nu är den också avklarad, magnetröntgen, och jag överlevde denna gången också. Det var isigt på vägarna när vi körde ner till Lund och vi passerade två olyckor men Lasse körde som en gud. Sen fick jag vänta länge på avdelningen med det märkliga namnet Barn och skelett men till slut fick jag gå in i ett bås och ta av mig mina egna kläder och jag är så långsam nuförtiden att sköterskan till sist kom och hjälpte mig att få av mig tröjan. Sen hej hopp opp på britsen, på med öronproppar och hörlurar och skjuts in i röret. De frågade om jag ville lyssna på dansbands- eller klassisk musik och jag valde det sista men hörde inte en ton för allt väsen i lurarna. Ibland lät det som motorbåtssmatter och ibland som utryckningsfordon men mest var det hesa Fredrik som brölade och det var väldigt påfrestande till och med för en hörselskadad. I fyrtio minuter fick jag ligga där i oväsendet utan att röra ett finger ens och jag var livrädd att jag skulle få en hostattack för då skulle de bli tvungna att göra om hela proceduren. Annars fanns det gott om luftutrymme mellan mig och röret och var inte så instängt som jag fruktat och sköterskan sa att jag var duktig. Det var det. Nu återstår bara en undersökning till, sen får jag min dom.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mer om biverkningar

Tur att jag inte har blivit sexmissbrukare - och sexgalning också vad det beträffar. Och tur att jag inte har blivit köpmissbrukare. Båda dessa missbruk lär vara vanliga biverkningar av parkinsonmedicinen men att jag skulle bli köpmissbrukare verkar orimligt, jag som hatar att gå i affärer. Jag har inte köpt några kläder på flera år och går omkring i gamla urtvättade byxor (minsta barnbarnet frågade en gång om jag inte har några andra kläder) och om inte min dotter hade varit omtänksam och försett mig med barnens urvuxna skor och egna köp ibland så hade jag väl gått här alldeles naken.
Läs mer

Länge leve tidningsbuden

Jag tänkte skriva att jag aldrig sover men då ljuger jag för jag brukar somna när jag läser och tittar på TV och mellan klockan 22 och klockan 02 brukar jag sova lite i alla fall. Det är sen de börjar. Tankarna som maler hit och dit och nattvandringarna, de förbannade nattvandringarna för att få vänsterbenet att fungera. Vid femtiden brukar jag ge upp försöken att somna om så då kokar jag kaffe och tar på mig pannlampan och reflexvästen över pyjamasen och ger mig ut i den mörka natten för att hämta tidningen. Kram till tidningsbudet i Ormanäs som ser till så att jag och andra nattvandrare kan läsa tidningen till frukosten oavsett om det är snöstorm eller blåser 19 sekundmeter (eller vad det nu är som blåser). Men det stör mig att vi har ställt om klockorna till vintertid nu för det betyder att klockan inte är fem förrän klockan sex och det är alldeles för sent tycker jag.
Läs mer

Tidningsbudet fåglarna och jag

Varje morgon klockan 05.00 öppnar jag ögonen. Inte 05.05 och inte 04.55 utan 05.00 prick. Som om jag skulle ha en inbyggd väckarklocka i huvudet men det har jag inte och jag skulle definitivt inte ställa den på klockan 5 om jag hade en. Efter kaffe och morgontidning (jo den kommer så tidigt) brukar jag gå en promenad för man får ju hitta på något när man ändå är vaken. Inte så kul att sitta i sängen och rulla tummarna så jag brukar halta runt i skogen och hoppas att jag inte möter någon varg. Kolla om fåglarna har vaknat och det har de alltid. Det är fåglarna och jag och tidningsbudet som stiger upp så tidigt.
Läs mer