Social träning

Nu vet jag hur parkinsonsjuka ser ut eller några av dem i alla fall, åtminstone i Eslöv, för jag var på ett föredrag om Parkinsons där igår. Svaret är att de ser ut som vem som helst för jag har ingen aning om vilka i publiken som hade sjukdomen och vilka som inte hade den. Många var vi i alla fall, det bara vällde in folk och alla hälsade artigt på alla. Tror aldrig jag har träffat så många artiga personer på en gång förut men det kanske är en del av sjukdomen som jag inte har drabbats av än. Och jag såg bara en farbror som darrade och en som var lite stel i kroppen, annars såg alla oförskämt friska och glada ut. Föredraget handlade om boende och bostadsanpassning och det var väl intressant men jag blev ledsen för det påminde mig om att jag snart inte kan bo kvar i vårt fina handikappovänliga hus. Efter anförandet bjöds det på kaffe med dopp men jag var övertrött och gråtfärdig och Lasse ville hem så vi får ägna oss åt social träning en annan gång fast vi hade bestämt att vi skulle göra det igår.