...kommer nån och säger bu...

På tal om rädslor är jag rädd för att köra bil också (fast när jag väl sitter bakom ratten känner jag mig trygg). Det är innan jag bestämt om jag ska köra eller inte köra som rädslorna skenar i väg. Jag som har bilpendlat till jobbet i många år, hittar plötsligt på det ena svepskälet efter det andra för att slippa köra. Antingen är jag för trött eller också har jag ont i lilltån eller regnar det eller snöar eller blåser för mycket. Det finns många som menar att man inte ska köra bil när man har Parkinson eftersom man är stel i kroppen och reagerar långsamt och har svårare att bedöma avstånd och trafiksituationer. Men om man bor på landet som jag är man beroende av bil. Jag kan ju inte åka tåg om jag inte kan ta mig till stationen. Det värsta är att jag är rädd för att åka när nån annan kör också. Jag är rädd för att ge mig ut på vägarna överhuvudtaget, rädd för allt som händer utanför mitt hus så jag får väl sitta ensam i skyddsväst och skyddsglasögon i mitt skyddsrum och hoppas att det inte kommer nån och säger bu.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mer om biverkningar

Tur att jag inte har blivit sexmissbrukare - och sexgalning också vad det beträffar. Och tur att jag inte har blivit köpmissbrukare. Båda dessa missbruk lär vara vanliga biverkningar av parkinsonmedicinen men att jag skulle bli köpmissbrukare verkar orimligt, jag som hatar att gå i affärer. Jag har inte köpt några kläder på flera år och går omkring i gamla urtvättade byxor (minsta barnbarnet frågade en gång om jag inte har några andra kläder) och om inte min dotter hade varit omtänksam och försett mig med barnens urvuxna skor och egna köp ibland så hade jag väl gått här alldeles naken.
Läs mer

Länge leve tidningsbuden

Jag tänkte skriva att jag aldrig sover men då ljuger jag för jag brukar somna när jag läser och tittar på TV och mellan klockan 22 och klockan 02 brukar jag sova lite i alla fall. Det är sen de börjar. Tankarna som maler hit och dit och nattvandringarna, de förbannade nattvandringarna för att få vänsterbenet att fungera. Vid femtiden brukar jag ge upp försöken att somna om så då kokar jag kaffe och tar på mig pannlampan och reflexvästen över pyjamasen och ger mig ut i den mörka natten för att hämta tidningen. Kram till tidningsbudet i Ormanäs som ser till så att jag och andra nattvandrare kan läsa tidningen till frukosten oavsett om det är snöstorm eller blåser 19 sekundmeter (eller vad det nu är som blåser). Men det stör mig att vi har ställt om klockorna till vintertid nu för det betyder att klockan inte är fem förrän klockan sex och det är alldeles för sent tycker jag.
Läs mer

Tidningsbudet fåglarna och jag

Varje morgon klockan 05.00 öppnar jag ögonen. Inte 05.05 och inte 04.55 utan 05.00 prick. Som om jag skulle ha en inbyggd väckarklocka i huvudet men det har jag inte och jag skulle definitivt inte ställa den på klockan 5 om jag hade en. Efter kaffe och morgontidning (jo den kommer så tidigt) brukar jag gå en promenad för man får ju hitta på något när man ändå är vaken. Inte så kul att sitta i sängen och rulla tummarna så jag brukar halta runt i skogen och hoppas att jag inte möter någon varg. Kolla om fåglarna har vaknat och det har de alltid. Det är fåglarna och jag och tidningsbudet som stiger upp så tidigt.
Läs mer