Parkinson och jag

Vi är hundvakter några veckor nu, Lasse och jag, så vi har en svart liten vovve här hemma som springer efter oss vart vi går. Vi får se efter noga var vi sätter fötterna så vi inte snubblar över honom. Den stackars hunden släpper oss inte med blicken en sekund utan tittar vädjande på oss med sina bruna sorgsna ögon och ibland sitter han bara och darrar och det är inte utan att jag undrar om han fått parkinson han med.

Nu har de forskat på mig igen. Tagit blodprover och ryggmärgsprov och testat mitt minne och jag minns ! inte allt. Det gick inget vidare. Jag klarade inte de tio orden som man skulle komma ihåg och när jag skulle säga så många djur jag kunde på en minut kom jag bara på lejon och kyckling och då var jag inte ens säker på att kycklingar var djur. Det var illa ställt med luktsinnet också. Av 16 dofter som jag skulle identifiera kände jag bara igen fem, men prova själv att skilja doften av persika från doften av melon så får du se hur lätt det är. Men jag fick en dag då jag fick känna mig lite viktig i alla fall och nu kan jag koppla av och glömma allt.

I fredags bjöd parkinsonföreningen på boule och våfflor som avslutning för terminen. Vilken skillnad det var att spela på en slät boulebana jämfört med parkeringen där Lasse och jag brukar spela som är full av gropar och grästuvor. Proffsig vägledning  av ledare som kunde reglerna var inte heller fel. Efter spelet bjöds vi på kaffe med våfflor och våfflorna var frasiga och sylten söt och vädret lagom och nu dröjer det några månader tyvärr innan vi blir peppade av parkinsongängets glada tillrop igen.

Det är jobbigt att läsa när vänsterögat inte fungerar och jag måste krypa långt in under lampskärmen för att se något men läsa måste man vare sig man har starr eller parkinson eller en fis på tvären och med lite ansträngning har jag lyckats ta mig igenom flera läsvärda böcker den sista tiden. Nu senast läste jag Övre port, nedre port av Geir Gulliksen och det var en berättelse som berörde mig på djupet. Författaren skriver insiktsfullt om klass och kön och hur vi formas av miljön vi växer upp i. Delad stad av Set Mattson utspelar sig i Berlin 1961 och är en riktig rysare och underbara Tranorna flyger söderut - om rätten till ett värdigt åldrande - av Lisa Ridzén är en bok jag varmt rekommenderar. Och ja, jag vet att det finns talböcker och jag lyssnar på talböcker ibland men helt klart  föredrar jag böcker som man kan känna och lukta på. 

Zoomyogan på fredagarna har sommaruppehåll och jag hade bestämt att jag skulle göra yoga själv här hemma på samma tid men det blir inte av. Precis som med träningen så skyller jag på det ena efter det andra. Humörsvängningar och stela leder och jag vet inte allt. Ibland försöker jag lura mig att tro att jag ska göra det lite senare samma dag men då brukar humöret ha svängt åt andra hållet och lederna blivit ännu stelare. Vad håller jag på med? Jag mår ju bra av yoga. Jag behöver det till och med för att må bra.

Träningen med parkinsongänget är slut för terminen men det betyder inte att vi inte tänker träna, Lasse och jag. Vi har bestämt att vi ska göra övningarna som vi fått av vår tränare  här hemma så vi har köpt gummiband på Intersport och börjat styrketräna i trädgården. Det går så där. Fast vi har bestämt dagar och klockslag när  vi ska göra det så är det alltid något som kommer emellan och gummibanden vi köpte är mycket segare än dem vi har på gymmet för att inte tala om hur mycket vi saknar alla glada tillrop från tränaren och kompisarna. 

Vad ska jag skriva om nu när jag sover på nätterna och inte har ont någonstans och nästan känner mig som en vanlig människa? Träningen är slut för terminen så den kan jag inte skriva om men jag kan berätta om alla mediciner jag måste ta för att hålla parkinson i schack. Jag har inte vant mig än vid att ha ett helt skåp fullt med olika mediciner som ska tas på bestämda klockslag. Där finns glatta piller och sträva piller, piller med skåra och piller utan skåra, tvåfärgade piller och vita och rosa och jag minns inte alla så jag blev en pillertant till slut fast jag hade bestämt att jag aldrig skulle bli det.

Hon den nya människan - jag alltså - vaknar fortfarande fem sex gånger per natt och ibland får jag kramp i benet också men jämfört med hur det var innan känns det ändå som att jag hamnat i paradiset. Fast jag har fått problem med synen. Jag ser nästan inget med det vänstra ögat och väntar på en tid för operation. Alltid är det nån skit men mina armar fungerar i alla fall för jag målade verandatrappan  i morse utan att få ont nån enda stans.

Jaså du känner inte igen mig. Det är nog för att jag har blivit en ny människa. En som sover. Åtminstone ibland. Nuförtiden orkar jag vara uppe ända till tio på kvällarna och somnar inte hela tiden när jag läser. Jag vågar till och med göra upp planer för framtiden, det gjorde jag aldrig innan för jag visste inte hur jag skulle må och om jag hade sovit. Sömntabletterna har gett mig livet tillbaka och jag känner mig som en ny människa.