Parkinson och jag

Om du vill läsa en välskriven och oupphörligt spännande bok kan jag tipsa om Din tid kommer av Carl-Johan Vallgren. Den handlar om ett mord och polisens sökande efter en gärningsman så visst, det är en kriminalroman, men det som berörde mig mest var den ömsinta skildringen av den fåordige mordutredaren som nästan drunknar i sorgen efter sin döda hustru och hans taggiga kollega som stöter bort alla som försöker närma sig henne, så jag säger bara: läs. 

Har du också tänkt på så många sorters trötthet det finns. Man blir trött när man inte sover men man blir trött när sover för mycket också och man blir trött när man har parkinson och när man inte har parkinson och när man styrketränar med gummiband och ibland blir man väääldigt trött på sig själv som jag nu till exempel. Vad dillar jag om egentligen. Vad är det jag vill. Jag försöker bara säga att jag är trött.

Jag ska åka till Stockholm om några veckor om kroppen hänger med. Men först ska jag till Öland och sen till Tyskland lite senare i höst. Bäst att passa på att göra saker medan vi har vår smekmånad, Parkinson och jag. Jo man brukar faktiskt kalla de första åren med Parkinson för smekmånad eftersom symptomen lindras av medicinerna då i början av sjukdomsförloppet. Sen går det bara utför säger de som förstår sig på det, fast smekmånad är att ta i tycker jag. Så värst kärleksfull är han inte, Parkinson.  

Nu har jag borrelia också.  Tror jag. Eller också har jag inte det. Biten av en fästing är jag i alla fall, det vet jag för jag plockade ut den själv och nu har jag en stor röd fläck på armen. Den såg så läskig ut att jag ringde en nätdoktor som skrev ut penicillin direkt efter en snabb titt och då blev jag lite betänksam. Var han inte lite för snabb. Jag vill helst inte ta penicillin i onödan men här sitter jag med mina tusen pillerburkar och undrar hur jag ska kunna hålla reda på alla.   

Uje Brandelius har det. Jan Carlzon har det.  Neil Diamond, Stefan Einhorn och  Michael J Fox har det. Parkinson alltså. Lars von Trier och Pugh Rogefeldt också. Kanske Joe Biden med. Och så jag. Det är en celeber skara jag har hamnat bland men jag skulle göra vad som helst för att slippa vara med i den.

Det ryktas om att president Biden har parkinson och det skulle inte förvåna mig med tanke på hur stelt han rör sig. Jag vet för jag är lika stelbent själv. Att han sluddrar och har svårt att få fram orden är också något jag kan relatera till men i ett avseende liknar vi inte varandra. Jag skulle aldrig ställa upp som president.

Ibland blir jag så trött på tystnaden och träden och fåglarna och sniglarna och pelargonierna att jag längtar efter lite stadsbrus och i lördags gjorde jag slag i saken. Full av förväntan  åkte jag till Malmö där jag irrade runt på mina stela ben bland innefolket i ett kvalmigt köpcentrum  och lite senare befann jag mig plötsligt mitt bland tusen andra i en trumvirvlande prideparad där jag fick mitt lystmäte på sällskap tillgodosett för ett kvarts sekel framåt minst. Tacka vet jag tystnaden. Och fåglarna. Och träden.

Magnesiumet som queerdoktorn skrev ut gör ingen nytta längre för kramperna i benet har kommit tillbaka. Innan kom de bara på natten men nu får jag kramp lite när som helst. Igår kändes det som jag hade en skena eller nåt inne i vaden och det gjorde fruktansvärt ont. Jag kunde inte röra benet överhuvudtaget och jag har blivit rädd för att benet ska låsa sig när jag kör bil eller är ute i skogen och inte kan ta mig hem igen. Förresten sa grannen häromdagen att han har kramp i benet varje natt fast han inte har parkinson så jag är kanske inte så märkvärdig som jag har inbillat mig.

Om du ser två kufar som står och drar i gummiband nere vid vedbon så är det Lasse och jag. Men du ser oss inte så ofta för det är svårt det där med med disciplin. Vi hade bestämt att vi skulle träna på måndagar, onsdagar och fredagar men snart blev det bara måndagar och fredagar och sen blev det lite hipp som happ. Men vi tränar åtminstone. Även om vi inte följer vårt ambitiösa schema går vi ut i trädgården ibland och gör alla övningarna vi fick av Thomas fast ska jag vara ärlig fuskar jag ibland. Jag saknar parkinsönerna som sporrar mig.

Vad gör man när man passar någon annans hund? Man går långa promenader för det tycker hunden om. Parkinson också. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man oroar sig. Säger fåniga saker. Säger komsi komsi komsi. Säger doooktig vovve. Såja såja, doooktig vovve. Man tittar på fotboll på tv. Tror man bryr sig om vem som vinner fast man inte gör det. Hunden bryr sig inte. Inte Parkinson heller. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man - kanske - låter bli att göra saker som man - kanske - annars skulle gjort. Längtar efter att hundens ägare ska komma hem. Man säger fåniga saker.